Övning i gudsfruktan

Av Øyvind Edvardsen.

Predikan över 1 Tim 4:6-16. 2 sön e trettondag. 19 jan 2014 – Lepplax.

«När du lägger fram detta för bröderna, är du en god Kristi Jesu tjänare, som får sin näring av trons och den goda lärans ord som du har följt. Men det gudlösa, gamla struntpratet skall du visa ifrån dig. Öva dig i stället i gudsfruktan. Ty kroppsövning är i någon mån nyttig, men gudsfruktan är på allt sätt nyttig, eftersom den har löfte om liv, både för den här tiden och den kommande - det ordet är tillförlitligt och på allt sätt värt att tas emot. Det är därför vi arbetar och kämpar, ty vi har satt vårt hopp till Gud, som ger liv och är Frälsaren för alla människor, först och främst för de troende.

Detta skall du inskärpa och lära ut. Ingen får förakta dig för att du är ung, utan var ett föredöme för de troende i ord och gärning, i kärlek, trohet och renhet. Fortsätt att föreläsa Skriften och att förmana och undervisa tills jag kommer. Försumma inte nådegåvan i dig, den som du fick genom profetord, när de äldste lade händerna på dig. Tänk på detta och lev i detta, så att alla kan se dina framsteg. Ge akt på dig själv och på din undervisning, och håll troget ut med den. När du gör det, frälser du både dig själv och dem som lyssnar på dig.»

(1 Tim 4:6-16)

Idrott och krig. Låter det bekant? Om vi läser i tidningen eller tittar på nyheterna på nätet så går dessa två saker igen över hela världen. Idrott och krig är en gemensam nämnare som alla människor kan relatera till. Om du reser till till jungeln i Afrika eller till Rägnskogen i Amazonas så finner du folk som sparkar fotboll.

De flesta stora idrottar i världen tävlar på tvärs av national och etnisk tillhörighet. Idrott praktiseras i hela världen. Det för människor närmarare varandra på trots av allt annat som skiljer.

Man kan undra sig varför det är så, men kanske fungerar det som en ventil för allt det elände och allvar som synden bär med sig in i världen. Kanske fungerar det som en ventil för en annan gemensam nämnare alla jordens folk har, nämligen krig.

På samma sätt som man finner människor som sparkar fotboll i hela världen så finner man människor som krigar i hela världen. Idrott och krig går ofta hand i hand, även om det första förenar människor medan det andra splittrar.

När vi läser Paulus brev i Nya Testamentet så förstår vi att världen inte har ändrat sig särskilt mycket de sista två tusen åren. Paulus använder flitigt både idrotts- och krigsreferenser. Ena stället talar han om at vi ska kämpa som en idrottsmann på arenan, andra stället talar han om att vi ska kämpa som soldater i krig.

Idrottsreferensen i dagens tekst till Timoteus talar om den kroppsliga övningens begränsningar. Paulus skriver: Ty kroppslig övning är i någon mån nyttig, men gudsfruktan är på allt sätt nyttig. Paulus sätter den kroppsliga övningen upp mot övning i gudsfruktan. Och då har inte kroppsövningen någon chans.

Den stora skillnaden mellan dessa två former för övning är att kroppsövningen endast är nyttigt för detta livet, medan övningen i gudsfruktan har löfte om liv, både för den här tiden och för den kommande.

När vi lever i en tid som präglas av ett enormt fokus på kropp och träning så är det nyttigt att ta till sig av Paulus förmaning. Många människor har gjort sin kropp om till sin egen gud. De låter kroppsövningen förvandlas till avgudadyrkan.

De dyrkar sin egen kropp och sin träning som om de kunde vinna saligheten, eller åtminstonde kämpa mot syndafördärvets konsekvenser på sin egen kropp. Denna tanke drabbar inte endast hedningar och avfallna, men finner i högsta grad också sin väg in i kyrkan bland de kristna.

Förmaningen från Paulus är klar och tydlig. Kroppsövningen är endast i någon mån nyttig, men den har inget löfte om liv efter döden. Det vi i stället ska sträva efter är gudsfruktan. Detta ska vi sätta högt i våra liv, det ska vi berömma oss av i Herren. Gudsfruktan är det högsta goda här på jorden och för med sig eviga välsignelser om man är trogen och håller ut i alla prövingar som drabbar oss.

Till skillnad från den kroppsliga övningen som riktar våra ögon inåt mot oss själv så riktas våra ögon utåt när vi övar oss i gudsfruktan. Gudsfruktan handlar inte i första hand om hur bra vi presterar inför Gud, men vad han har presterat för oss.

Det är hans prestation som är vårt fokus. Vi vet att om vi skulle vara beroende av våra egna prestationer eller vår egen förmåga så skulle vårt arbete vara lönlöst och aldrig ta slut.

Vi är och förblir syndare. Vi är och förblir bristfälliga. Att förtrösta sig på kroppslig övning i kampen mot synden och dens konsekvenser är förödande för människan. Resultatet slutar antigen i förtvivlan över egen bristfällighet eller så slutar den i avgudadyrkan av sin egen kropp.

Endast om vi riktar blicken utåt och mot Jesus vår Frälsare kan vi utöva och växa i gudsfruktan. Jesus Kristus och hans gärningar är det som är målet för denna övning. Det är också från hans prestationer vi hämtar kraften att växa i gudsfruktan.

Gudsfruktan handlar i korthet om att hålla fast vid det som vi har lärt oss. Vi ska hålla fast vid evangeliet om Frälsningen i Jesus Kristus av nåden allena. Vi ska hålla fast vid det underbara budskapet om att Gud sände sin son Jesus Kristus till världen för att rädda oss förlorade syndare.

Gud såg till oss och friade oss från synden och dens eviga konsekvenser genom sin egen sons kropp och blod. Jesus uppfyllde lagen i vårt ställe och lät sig frivilligt pinas och dödas på korset på Golgata. Han dog för våra synder. Genom sitt liv och sin död och uppståndelse har vi evigt liv.

Gudsfruktan handlar enbart om att hålla fast vid detta budskap, att dela detta budskap med andra, och att leva ett liv som behagar Gud. Inte bara har vi fått evangeliet för att läsa det och predika det, men också för att leva i det. Detta liv i gudsfruktan lever alla som fått tron i sina hjärtan. Det följer som en naturlig konsekvens av att Den Helige Ande planterat tron i hjärtat i dopet.

Tron växer genom att ta till sig näring av evangeliet och Ordet om frälsning. Den växer sig stark och får förnyad och varig kraft genom att hela tiden hålla sig till Guds Ord. Om detta inte händer så har vi med en död, eller döende tro att göra, eftersom den behöver ständig näring från Ordet för att överleva. Ett liv i gudsfruktan handlar därför om att hålla sig till Guds Ord.

En människa som har ett andligt ledarskapsansvar i familjen eller i församlingen har en extra utmaning och uppgift att öva sig i denna gudsfruktan. Den förmaning Paulus ger Timoteus gäller också mannen i familjen. Deras uppgifter är de följande: Att föreläsa Skriften, att förmana och att undervisa.

Dessa tre är en pastors huvuduppgifter, och också en äktamans ansvar i sin egen familj. Pastorn sköter alla dessa tre uppgifter från altaret och från predikstolen och i bibelstudiet. Mannen sköter dessa uppgifter i sitt eget hem genom Bibelläsning och kristen fostran.

Vi ska märka oss att förmaning inte kan slitas loss från undervisningen. Förmaning utan undervisning har litet värde och kan i bästa fall endast resultera i en laggärning från den förmanades sida. Därför ligger huvudvikten av uppgiften i just föreläsning av Skriften och undervisning. Detta är också något som Paulus repeterar flera gånger.

Vi kan egentligen endast förvänta oss goda resultat i förmaning om vi först har undervisat i saken. Undervisning går därför före förmaning i kristen fostran. Och ofta leder undervisningen i sig själv till att människor tar konsekvenserna av den och vänder om från synder, falsk lära eller dåligt levende.

Men bristande förstånd är ändå inte en ursäkt för att låta bli att göra det som är rätt. Som ledare i församlingen, insatt av Gud själv som herdar över hans hjord har Gud också sätt till att de som leder har fått gåvan att visa rätt väg. Det är inte alltid människor vill förstå allt i en församling, men de vill ändå följa sin herde den väg han leder om de vet att han leder dem med Guds Ord. Det är inte all fara och alla hindringar som ligger öppet i dagen för alla att se. 

Den herde som i sann gudsfruktan själv studerar Skriften och lever sitt liv med Guds Ord vill vara och är också satt i den position att leda och skydda hjorden från faror som de inte är medvetna om. Det ligger i fårens natur att följa sin herde den väg han leder, de vet ofta inte själv vilken väg de ska ta och de behöver ledning. Det är inte av slump att Gud använder bilden av herden och fåren genomgående i hela Bibeln.

Som människor är vi alla som villsegångna får som behöver ledas av en herde. Det fortsätter när vi i tro utser herdar i församlingen, det är fortfarande ledning som behövs. Och församlingens herde har i sin tur en Herde i himmeln att lita på och ta emot ledning ifrån. Det är den ordning Gud har skapat, och den ordning han vill ha. Att varje herde tar hand om sin hjord och leder den rätt med Guds Ord.

När Paulus talar om vad en herde skall göra så finns det också en hel del saker han ska hålla sig undan. Paulus skriver att Timoteus ska visa ifrån sig det gudlösa, gamla struntpratet. Detta struntprat står som en motsats till den gudsfruktan han ber Timoteus leva i. Pastorn och herdens roll är alltså inte att hålla på med struntprat. Han har inte som uppgift att dela med sig för församlingen om egna personliga idéer eller tankar från predikstolen.

I sin uppgift och i sin kallelse som Ordets tjänare är det Guds Ord han skall befatta sig med. Han skall därför inte prata politik från predikstolen, ej heller driva fram peronliga saker eller föra sin egen agenda. Guds Ord är det som måste vara hans ledstjärna och hans enda rättesnöre.

När han håller fast vid Ordet och fortsätter med undervisningen trots all motstånd som synden skapar så får han också en stor belöning av Gud. Han får nämligen tjäna som redskap för att leda människor till frälsningen i Jesus Kristus och så att hans hjord når sin slutliga vila i himmeln.

Därför är en ledares uppgift och också en mans uppgift i sitt hem, inte att vinna vänner och heder och beröm här på jorden och för detta livet, men att vinna själar för Gud och den eviga saligheten hos honom. I Jesu Kristi namn. Amen.

Låt oss be

Vi tackar dig vår käre Gud och Far för att du har gett oss ditt Heliga Ord. Tack för att vi där får den näring vi behöver för att leva våra liv som troende här i denna syndiga värld. Gör du oss till trogna hörare som håller fast vid ditt Ord. Låt oss växa i gudsfruktan genom ditt Ords ledning. Bevara oss alltid i denna saliggörande tro. I Jesu Kristi namn. Amen.

Allt som Gud har skapat är gott

Av Øyvind Edvardsen

Predikan över 1 Tim 4:1-5. 1 sön e trettondag. 12 jan 2014 – Lepplax.

«Men Anden säger tydligt att i de sista tiderna kommer somliga att avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror. De kommer att förledas av hycklare och lögnare, som är brännmärkta i sina samveten och som förbjuder folk att gifta sig och befaller dem att avstå från mat som Gud har skapat för att tas emot med tacksägelse av dem som tror och känner sanningen. Ty allt som Gud har skapat är gott, och inget är förkastligt när det tas emot med tacksägelse. Det helgas genom Guds ord och bön.»

(1 Tim 4:1-5)

 

När Gud skapade jorden och allt liv på jorden så såg han att det var gott. Gud såg själv att alla delar av hans skapelse var god. Både jorden och himlen, vatten och land, träd och växter, fåglar och fiskar, alla djuren och kronan på skapelsen, människan själv. Allt detta skapade Gud med den intention att det skulle vara gott, och så blev det också. Hans skapelse var fullkomligt god på allt sätt.

Gud satte människan till at råda över skapelsen och att härska både över plantar och djur. Allt annat blev skapat för att människan skulle ha glädje av det. Det fanns inget som människan behövde hålla sig undan utöver Livets träd och trädet med kunskap om gott och ont. Allt stod till deras förfogande. Också kvinnan som Gud skapade som mannens hjälpare kunde mannen förhålla sig till. Ja, hon var skapad för honom och Gud hade bett de föröka sig och uppfylla jorden tillsammans. Hela Guds skapelse var god.

När Paulus skriver till Timoteus om vilket avfall från tron som skall visa sig i de sista tiderna så är förbud mot äktenskap och mat det som Paulus nämner. Villoandar skall förleda folk till att tro att äktenskapet är något ont och orent. Dessa samma andar vill också påstå att vissa sorters mat är orent och syndigt.

Det är hycklare som vill komma med sådana påståenden. De vill framstå som religiösa och rena och fina och framföra dessa förbud som om det vore en ny serimoniallag. Utifrån vill det se ut som att dessa villoandar talar ord från Gud, medan de i verkligen är de värsta lögnare som lägger ett ok på människor som Gud aldrig har placerat där.

Det är Guds Helige Ande som talar tydligt om att detta skall hända i de sista tider. Gud avslöjer villoanderna och låter Paulus upplysa folket om vad som väntar dem. Och det råder ingen osäkerhet kring vad som ska hända i samband med att människor avfaller från tron, de kommer att låta sig villseleda av dessa villoandar och onda andar. Och vi vet vem som är deras ledare, det är Satan själv.

De sista tiderna som Paulus skriver om existerade redan då han skrev till Timoteus. Inte bara levde de nytestamentliga kristna i de sista tiderna, de var också mycket medvetna om det. De förstod att läsa tecken, de vissta att eftersom Messias hade kommit till jorden så levde de också i de sista tiderna. Också de kristna i Efesos där Timoteus befann sig förstod att Paulus talade både om nutid ock framtid när han talade om vad som skulle hända.

Omedelbart efter Jesu himmelsfärd började det råda kaos och oordning bland de kristna. Falska lärare och hycklare som styrdes av villoandar fanns redan bland de kristne och försökte vilseleda dem. De kom som vargar i fårkläder. Och den falska lära de spredde omkring sig är den falska lära vi finner i alla världens religioner förutom den kristna och som tiltalar alla syndiga människor: nämligen gärningslära. Villoandarna predikade ett för den syndiga människan mycket enkelt budskap: Du skall, du skall inte. Du får göra, ock du får inte göra.

Det finns egentligen endast två religioner här på jorden: Det är den som lär frälsning genom nåden allena för Kristi skull, ock den som lär frälsning genom egna gärningar. Av någon anledning så vill människan gärna bidra till sin egen frälsning, vi vill gärna göra något själv. 

Genom att observera oss själv och världen runt omkring oss så ser vi att allt inte står bra till. Då är det en enkel lösning att sätta upp en rad med förbud ock regler över vad man får göra eller inte får göra här i livet. Den syndiga människan tror nämligen att han kan överhålla sina egna regler. Men han innser snabbt att inte heller dessa människobud klarar han av att överhålla.

Världen är full av människobud som liknar på det avfall Paulus beskriver. Katolska kyrkan kräver fortfarande celibat för sina präster med de fruktansvärde konsekvenser det får för deras sexualdrift. Både griskött och nötkött anses som orent och är förbjudit i många stora religioner på jorden. I sin iver efter gudfryktigt levende så är också alkohol förbjudit i många pietistiska krätser.

Även kristna människor faller för frästelsen att införa människobud för sig själv och andra. Man försöker hålla sig undan vissa sorters mat eller dryck pga yttre orsaker, som till ex att eftersom människor svälter ett ställe i världen så kan vi inte äta här. Eller man inbillar sig att vissa djur har mer känslor än andra och därför vägrar man äta dem för att tillfrädsstäalla sitt eget samvete.

Alla människor har dåligt samvete eftersom alla människor er född i synd. Det förändrade sig inte avsevärt då vi blev Guds barn i dopet och fick tron planterat i våra hjärtan genom Den Helige Ande. Innan omvändelsen hade vi dåligt samvete pga lagen som talade i våra hjärtan. 

Också efter vår omvändelse, efter vårt dop, har vi dåligt samvete pga lagen. Ja, efter att vi fått tron i våra hjärtan har vi mest sannolikt ännu dåligare samvete. För vi ser vår synd tydligt samtidigt som vi ser vårt eget fördärv och oförmåga att rätta till våra brister.

Skillnaden mellan att vara troende eller icke-troende består inte i att den ena har dåligt samvete, medan den andre inte har det. Nej, skillnaden består i vem vi söker vår hjälp i för att få renat vårt samvete. Den icke-troende söker hjälp i sig själv och sina egna goda gärningar och överhållelse av människobud.Den troende söker sin hjälp hos Jesus och hans rättfärdriggörande verk för oss och för våra synder.

Den som genom dopet fått tron i hjärtat kan gå till Jesus med sitt dåliga samvete och få förlåtelse för sina synder. Det är den stora skillnaden mellan den troende och den icke-troende.

Så, tänker någon orolig själ, då kan liksom människan göra vad han vill så länge han ber om förlåtelse, är det så? Nej, inte alls. Frälsning från synden är inte det samma som tillåtelse till att fortsätta i synden. Men allt kommer i sin ordning, och helgelsen kommer inte först. Det första som händer är att Jesus rättfärdiggör oss. Han gör oss rättfärdiga genom sitt eget fullkomliga liv och genom sin död och uppståndelse.

Genom Jesus Kristus, Guds egen Son, och han verk, är vi rättfärdiga i Guds ögon. Denna rättfärdighet leder i sin tur oss till att vilja leva heliga liv. Dvs vi söker att göra och leva så som det behagar Gud ut av tacksägelse till honom. Och hans vilja får vi veta om i hans eget ord, i Bibeln.

I sitt Ord berättar Gud om för oss hur han vill att vi ska leva. Han berättar om för oss vad som behagar honom och vad som han inte har behag i. Bland annat så berättar han om att hans skapelse står till vårt förfogande. Allt som han har skapat är gott. Men det viktiga för oss som troende är inte att vi har total frihet till att göra vad vi vill, men att vi kan ta emot allt som Gud har skapat i tacksägelse och i bön.

På det sätet helgas allt som han har skapat. Det viktiga för oss är att komma ihåg var vi får vår mat ifrån, vem det är som egentligen skänker oss mat varje dag, fast vi själv har köpt den i affären. Gud vill att du skall tacka honom för den mann eller hustru som han har skänkt dig och komma ihåg att det är en välsignelse från honom.

Gud ger den troende en stor frihet här på jorden. Hans skapelse är god. Mycket god är den. Han har skapat den så och menade från början att den skulle vara till välsignelse för oss. Men i och med syndafallet vet vi att världen inte är perfekt och att heller inte vi som troende slipper undan frästelsen att sätta upp våra egna människobud för oss själva och för andra.

Vi måste därför påminna oss själv igen och igen om att det är endast Jesus som kan ge oss frid i sinnet och frigöra oss från syndens slaveri. Endast han kan förlåta våra synder. Bara han är vår Frälsare. Vi behöver därför inte pålägga oss själva några ytterligare bördor än dem som ändå drabbar oss pga synden.

Förlåtelse från synden betyr inte frihet till synd. Guds heliga vilja står fortfarande fast. De tio budorden vill han fortfarande att vi ska hålla och följa i våra liv. Även om vi vet att vi aldrig kommer klara av att hålla dem fullkomligt så är det ett rättesnöre som ger många goda välsignelser här på jorden om vi klarar av att följa dem.

Om vi låter bli att ljuga så slipper vi det dåliga samvetet. Om vi låter bli att döda så slipper vi att påföra oss själva och andra livslångt lidande. Det samma gäller otukt, stöld och all annan synd som drabbar vår nästa. Vi sparar oss för syndens jordiska konsekvenser.

De eviga konsekvenserna har Jesus tagit på sig eftersom endast han kan göra det. Vi har evigt liv i himmeln genom honom. Han är vår frälsning och vår salighet. Och han är orsaken till att vi kan ta emot i tacksägelse från Gud allt vad denna jord bjuder på av hans välsignelser.

Låt oss i detta nya år komma ihåg att tacka Gud för både mat och dryck, kläder och hus och hem, och make eller maka. Låt oss komma ihåg att allt detta är Guds goda välsignlser till oss som han ger oss av bara nåd, inte för att vi förtjänar det, men för att Gud älskar oss. I Jesu namn. Amen.

Låt oss be.

Vi tackar dig vår käre Gud och Far för att du ger oss allt vi behöver för att leva här på jorden. Tack för att du inte har förbjudit något av din skapelse för oss så länge vi tar emot det i tacksägelse. Låt oss alltid komma ihåg varifrån våra jordiska välsignelser kommer. Gör oss till ödmjuka och tacksamma människor som tjänar dig med det vi har fått av dig så att det blir till det bästa för alla människor. I Jesu Kristi namn. Amen.

Jesus som själavårdare

Av Ola Österbacka

Söndagens tema är Jesus helgar hemmet. Vi ska utifrån evangelietexten från Joh 4:5–26 behandla ämnet Jesus som själavårdare. Texten är mycket lång och jag kommer att läsa den efter hand i stycken.

Bön: Käre Jesus, kom du och lär oss att tala med våra medmänniskor på ett sätt som öppnar möjligheterna att dela evangeliet med dem. Tala i dag till oss och öppna ditt ord för oss. Amen. 

Hur ska vi evangelisera bland medmänniskor i vår tid? Vad ska vi säga, hur snart ska vi börja tala om synd, nåd och frälsning? 

Vår långa text är en del av en berättelse som endast Johannes återger. Den är ett utmärkt exempel på hur Jesus närmade sig människor som behövde frälsning, kanske utan att veta det själva och utan att ha en aning om hur de skulle hitta den.

Versen som föregår vår text innehåller en intressant detalj och vi tar den med för sammanhangets skull:

4 Han [Jesus] måste då ta vägen genom Samarien 5 och kom till en samaritisk stad som heter Sykar, nära det jordstycke som Jakob hade gett åt sin son Josef. 6 Där fanns Jakobs brunn. Eftersom Jesus var trött av vandringen, satte han sig där vid brunnen. Det var omkring sjätte timmen.

Varför måste han det? Den normala vägen från Judeen till Galileen, som Jesus nu avvek från, gick runt Samarien. Man ville undvika all kontakt med samariterna (samarierna). De var ett blandfolk, de sista resterna av det gamla Nordriket som hade utplånats av assyrierna på 700-talet f.Kr. Det folk som blev kvar när de andra fördes bort till Assyrien blandades upp med främmande folk, och de hade en synkretistisk religion. De hade ett eget tempel på berget Gerissim alldeles intill Sikem, som antagligen är samma ställe som Sykar. Den här platsen är väl känd från patriarktiden. Jakobs brunn finns kvar ännu i dag och är 32 meter djup. I dag heter platsen Nablus.

Jesus måste alltså ta den för judarna ovanliga vägen som gick rakt in i Samarien just här. 

Sådana här situationer kan vi också råka in i, fast skillnaden är att vi inte kan veta vad som ska ske. Vi ser att vi har en otrevlig situation framför oss, eller måste göra ett val som vi helst skulle ha undvikit. Hur väljer vi? Ofta har vi möjlighet att välja. Då väljer vi gärna den trevligare vägen, eller det handlingssätt som ger minst obehag. Andra gånger stänger Gud vägen för oss, som han gjorde med Paulus och Silas på den andra missionsresan, Apg 16, för att vi ska inse det rätta valet.

7 Då kom en samaritisk kvinna för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig att dricka.” 8 Hans lärjungar hade gått in i staden för att köpa mat. 9 Den samaritiska kvinnan sade till honom: ”Hur kan du som är jude be mig, en samaritisk kvinna, om något att dricka?” – Judarna umgås inte med samariterna.

Det står inget om varför Jesus måste ta vägen genom Samarien. Kanske var det något hinder på den andra vägen, eller kanske Johannes uttrycker att han genom gudomligt förutvetande visste om möjligheten att tala med kvinnan vid brunnen. Han undvek inte den väg som för de andra var obehaglig och som de helst skulle ha sluppit att gå.

Jesus hugger inte rakt in på andliga saker eller angriper kvinnan för att hon på ett misstänkt sätt kommer till brunnen vid en ovanlig tid på dagen. Vid middagstiden var det som hetast, och kvinnorna brukade hämta vatten på morgonen eller på kvällen. Därför tänkte kvinnan antagligen att hon inte skulle behöva möta andra när hon gick till brunnen.

Jesus tilltalar kvinnan i en helt naturlig och vardaglig sak: han ber om vatten. Han är en sann människa, och därmed är han trött, svettig och törstig. Men kvinnan reagerar på hans tilltal. Det var inte vanligt att judiska män tilltalade en samaritisk kvinna. Därför frågar hon förvånat hur det kommer sig att han, som en judisk man, ber henne om något att dricka. Johannes ser det nödvändigt att förklara varför hon reagerar så: Judarna umgås inte med samariterna.

Jag läste nyligen en berättelse om en amerikansk pastor som klädde sig som en hippie, med trasiga jeans och ringar i öronen. Han besökte en gudstjänst tillsammans med sin fru som klädde sig i en kortkort kjol. De mötte kyliga reaktioner och de blev inte hälsade välkomna igen. De betraktades inte som önskade gudstjänstbesökare. En av kyrkorna som de besökte var en sådan där han själv hade predikat flera gånger, men inte ens där kände människorna igen honom. De såg bara hans yttre, som för dem var anstötligt.

Hur skulle vi hantera en sådan situation? Skulle vi se sådana som människor som Jesus kommit för att söka och frälsa, eller skulle vi tänka att de där inte hör till oss, och inte bry oss om dem eller låta dem förstå att de gör bäst i att gå ut?

Vi har också orsak att tänka efter vilka vi egentligen vill rikta oss till med vår verksamhet. Är vi nöjda med att samla omkring oss sådana som tänker som vi, klär sig som vi, och som passar ihop med oss? Eller har vi något att ge dem som går främmande för evangeliet?

Har vi tid att stanna upp och samtala med främmande människor som vi möter i vår vardag? Har vi lust att bli vänner med sådana som inte har samma kultur eller andliga bakgrund som vi? Det är kanske inte nödvändigt att vi målmedvetet söker upp dem. Det händer då och då att sådana kommer till oss så att vi kan se att Gud har sänt dem i vår väg, bara vi har öppna sinnen.

10 Jesus svarade henne: ”Om du kände till Guds gåva och vem det är som säger till dig: Ge mig att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” 11 Hon sade: ”Herre, inte ens en skopa har du, och brunnen är djup. Varifrån får du då det levande vattnet? 12 Inte är väl du förmer än vår fader Jakob, som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?” 

Jesus väcker kvinnans intresse genom att antyda sin gudomlighet. Han gör det inte öppet först. Han får kvinnan att ställa frågor. Han talar om levande vatten, något som kvinnan inte förstår. Hon tror att han menar källvatten som rann in i brunnen. Och hon kan inte förstå hur Jesus skulle kunna få upp vatten ur den djupa brunnen.

13 Jesus svarade henne: ”Var och en som dricker av det här vattnet blir törstig igen. 14 Men den som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv.” 15 Kvinnan sade till honom: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag inte blir törstig och behöver gå hit och hämta vatten.”

Som svar på kvinnans frågor kan Jesus nu förklara närmare vad det är för slags vatten han menar. Det handlar om något annat än vanligt, fysiskt vatten. Det är inte ens fråga om något mineralvatten med hälsosamma ämnen, ett mirakelvatten. Jesus talar om evigt liv, ett flöde som har sin källa hos honom själv. Han talar om en ny födelse till trons gemenskap med honom, liv och gemenskap för evigt.

Men kvinnan är ännu inte med på noterna. Det här förstår hon inte. Hon behöver undervisas grundligare. Hon tror ännu att det handlar om fysiskt vatten, även om det på något sätt fungerar som ett mirakel så att man inte blir törstig igen när man har druckit det. Kanske finns det lite av ironi i hennes ord, då hon ber Jesus ge henne sådant vatten som man inte mera blir törstig av.

Kvinnan är nu så nyfiken på Jesus och vad han undervisar att hon gärna lyssnar till vad han säger. Det här är den första förutsättningen för att Gud ska kunna gripa in: att man lyssnar till Guds ord.

Om vi ska kunna förmedla evangeliet till dagens människor måste vi först nå en position där de lyssnar till oss. Det här tror en del att vi kan uppnå genom att göra gudstjänsterna intressanta, genom att locka människor med modern musik, dans eller andra konster. Eller rentav, som har skett på vissa ställen, genom att inbjuda politiker att predika i kyrkor. Men det är inte rätt sätt. Det är evangeliet, inte konsterna, som föder tro.

Först handlar det om att möta människorna mitt i deras behov. Kvinnan hämtade vatten, det var hennes livsbehov just då. Och Jesus talade om vatten med henne. Det som hände var ingen spektakulär tilldragelse, utan ett möte i en vardagssituation. För oss kan det betyda att vi behöver umgås med människor i vardagen på ett sådant sätt att de får förtroende för oss och får en första bild av den kristna tron. Vi är Kristusbrev till världen, skriver Paulus. Genom att ställa vanliga frågor, och ge bibliska svar på deras frågor, kan Gud få tillfälle att visa dem att de behöver Frälsaren och öppna deras hjärtan för evangeliet.

16 Han sade: ”Gå och hämta din man och kom hit!” 17 Kvinnan svarade: "Jag har ingen man.” Jesus sade: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. 18 Fem män har du haft, och den du har nu är inte din man. Det du sade är sant.”

Jesus svarar inte på frågan så som kvinnan tänker sig. Det blir en överraskande vändning. Nu när Jesus har fått en kontakt så kan han gå in på verklig själavård. Han vet att hon inte har det bra ställt i sitt liv. Hon lever i synd. Det är antagligen därför hon kommer ut till brunnen mitt på dagen när hon inte behöver träffa andra kvinnor.

Men han ställer henne inte direkt mot väggen. Han bara säger något som kan vara hur naturligt som helst. Jesus vill träffa hennes man. Det var ju som sagt ovanligt att en jude samtalade med en samaritisk kvinna.

Hur ska hon göra nu? Hon är ju inte gift, fast hon lever ihop med en man. Hon kan inte annat än bekänna att hon inte har någon man. Fast det är inte heller så konstigt, hon kan ju vara änka. 

Men Jesus vet. Nu kan han visa henne på hennes synd. Han visar henne vad som är fel i hennes liv. Hon har levt med fem olika män, och hon lever nu i ett förhållande som inte är lagligt. Och det är inte heller rätt inför Gud. Det visar Jesus henne, fast inte med långa pekpinnar, utan med milda ord. Ändå träffar lagen henne i samvetet. 

19 Kvinnan sade: ”Herre, jag märker att du är en profet. 20 Våra fäder har tillbett på detta berg, och ni säger att den plats där man skall tillbe finns i Jerusalem.”

Kvinnan förnekar inte det som Jesus säger. Genom sina ord ger hon honom rätt. Men hon har träffats i en sjuk punkt och den vill hon helst inte beröra mera. Hon slingrar sig ifrån det svåra och börjar i stället ställa andra frågor. Hon vill veta hurudan en rätt gudstjänst är. Invid Sykar finns berget Gerissim, där det tidigare fanns ett tempel. Men det hade judarna bränt ner. Nu är kvinnan intresserad av frågan var man egentligen ska fira gudstjänst. Är det som judarna säger, att man ska resa till Jerusalem, eller hade fäderna rätt när de byggde templet på Gerissim?

21 Jesus svarade: ”Tro mig, kvinna, den tid kommer, då det varken är på detta berg eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. 22 Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna. 23 Men den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha. 24 Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” 

Jesus avslöjar för kvinnan hur det rike fungerar som han ska grunda. Då är det inte längre fråga bara om en yttre gudstjänst på en viss plats. Den gudstjänst som sker i ande och sanning är universell. Den sker överallt där människor vänder sig till Gud genom Jesus, får förlåtelse för sina synder tack vare att Jesus har offrat sig för dem och har gett dem tron – det levande vattnet. Då är det inte längre fråga om judar eller hedningar eller samariter, även om det var från judarna som evangeliet utgick. Det var i Jerusalem som Jesus led och dog för våra synders skull och uppstod för vår rättfärdiggörelses skull.

Tänk på hur evangeliet sedan gick ut från Jerusalem. När förföljelserna slog till i Jerusalem spriddes lärjungarna ut över Judeen och Samarien. Filippus och senare Petrus och Johannes kom och predikade bland annat just på den här orten där Jesus hade mött den samaritiska kvinnan. Den tiden kom, och nu var den redan här när Jesus besökte staden.

25 Kvinnan sade till honom: ”Jag vet att Messias skall komma, han som kallas Kristus. När han kommer, skall han förkunna allt för oss.” 26 Jesus sade till henne: ”Det Är Jag, den som talar med dig.”

Kvinnan känner till profetiorna om Messias, och hon kopplar det som Jesus säger om kommande tider till honom. Då avslöjar Jesus något som han inte ens uppenbarade för judarna, för att de inte med våld skulle göra honom till sin jordiska kung. Han berättade att det är han som är Messias. ”Jag Är talar med dig.” Han använder det heliga gudsnamnet, på grekiska egå eimi, som är motsvarigheten till det hebreiska outtalbara namnet JHWH.

Här slutar vår text i dag. Men vi har ju en fortsättning, som vi läser och predikar över andra gånger. Där får vi veta att kvinnan blev en missionär. Hon lät sin kruka stå och rusade in i staden. Och nu skämdes hon inte längre att träffa människor, nu var det viktigt att få ut budet att hon kanske har träffat Messias. Och så fick många höra undervisning från Jesu egen mun. Fälten hade vitnat till skörd, som han sa till sina lärjungar.

Så kan en föraktad syndig kvinna bli ett redskap för evangeliet om Jesus. Det var henne som Jesus behövde träffa. Genom hennes ord kom människor ut för att höra honom, och genom hans ord kom många till tro. Det hela började med ett vardagligt samtal vid en brunn. Det utvecklades genom en varsam utveckling av samtalet till en lagpredikan, som väckte behovet att höra mera. Och det som kvinnan hörde ledde till ett behov att få dela med sig åt andra.

Den här kvinnan blev helgad av Jesus. Det står ingenting om att hon bekände och fick förlåtelse för sina synder, men vi vet att när Jesus undervisade fanns där det allra viktigaste med, det som han sa till den lame mannen som hoppades bli frisk: Dina synder är förlåtna. Och det är det allra viktigaste vi också kan säga i dag. Du som är fylld av oro över att dina relationer inte fungerar som de borde, eller som lever i en synd som ingen annan vet, men som tär på dig och dina krafter, du får komma inför Jesus och han kommer att säga dig precis som det är: du har ingen frid att hämta i ditt eget hjärta. Men han ger dig sin frid. För han har förlåtit dig alla dina synder. 

I detta får du gå och vara hans redskap varje gång  du möter en medmänniska. Må Gud ge oss öppnade ögon för denna stora uppgift som vi alla har fått. Amen.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

Predikan i Biblion 19.1.2014, andra sönd. efter trettondagen.

Historisk eller bildlig läsning?

Hur ska vi veta när vi skall läsa Bibeln som verklig historia och när vi ska läsa den på ett bildligt sätt?

Bibeltolkningsprincipen ”Skrift tolkar Skrift” är nyckeln till denna fråga. Skriften själv kommer att visa när den avser att tala bildligt. Ett exempel är att Jesus väldigt ofta märker ut början av sina liknelser med orden ”Himmelriket är likt...”. (Matt 13:24) 

I andra fall kommer ofta ett noggrant studium av den omgivande kontexten i kapitlet, eller i vissa fall av hela boken, att göra det klart huruvida Skriften talar om faktisk historia eller använder sig av bildspråk för att poängtera något. 

En annan god tumregel är att anta att Skriften talar bokstavligt om det inte i kontexten finns någon klar indikation om motsatsen.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog)

Oförtjänt nåd

Av Hans Ahlskog (27.1.2013)

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Vi firar idag söndagen Septuagesima. Septuagesima är ett latinsk ord som betyder ‘den sjuttionde’. Den sjuttionde vad då, kan vi fråga oss. Den sjuttionde dagen före påsk är vad som avses. Men den som tar fram sin kalender och räknar dagarna mellan septuagesima och påsk kommer att finna 70 dagar där. Septuagesima infaller 64 dagar före påsk och inte 70. Hur skall man förklara detta? 

Den mest trovärdiga lösningen är den att man har utgått från den femtionde dagen före påsk, quinquagesima, och sedan räknat bakåt med jämna tiotal istället för sju dagar per vecka för de två veckor som föregår quinquagesima.  Sexagesima infaller 57 dagar före påsk och inte 60 som man skulle ha förväntat sig på basen av namnet. Och septuagesima infaller 64 dagar före påsk och inte 70. 

Temat för söndagen septuagesima är Guds oförskyllda nåd. I den nyare handboken är överskriften Guds oförtjänta nåd och det säger oss kanske mer vad det handlar om, d.v.s. att Gud inte är nådig och välvilligt sinnad mot oss för att vi har förtjänat det utan det måste finnas en annan orsak till att han är oss nådig. Dagens tema, Guds oförskyllda nåd, anspelar på en text från romarbrevets tredje kapitel (v. 23-24) där det sägs enligt normalupplagans översättning (1883):

Ty alla hava syndat och äro utan berömmelse inför Gud och varda rättfärdigade utan förskyllan av hans nåd, genom återlösningen i Kristus Jesus. 

Vi skall idag stanna inför denna text men vi skall läsa ytterligare några verser, från vers 19 till och med vers 26 i Jesu namn.

Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud.  Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd. Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om,  en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. Ty här finns ingen skillnad.  Alla har syndat och saknar härligheten från Gud,  och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.  Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna,  under tiden för Guds tålamod. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.

Vi ber:

Inskriv, Herre, detta klara evangelium på allas våra hjärtan, amen.

Hela världen skall stå med skuld inför Gud, säger Paulus. Med andra ord: genom lagen förklaras hela världen skyldig. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Guds härlighet är ju detsamma som Guds avbild och denna avbild har den människa förlorat som har syndat mot Gud. När våra första föräldrar föll i synd gick denna underbara Guds avbild i dem förlorad. De stod inte längre i den nära och förtroliga gemenskap med Gud till vilken de var skapade. Nej, gemenskapen var bruten, Guds lags finger utpekade dem som skyldiga. De stod med skuld inför Gud. De var inte längre skuldfria, utan skyldiga. 

Men detta gällde inte bara våra första föräldrar. Vi kan inte luta oss tillbaka, slå oss för bröstet och tänka att detta inte också gäller oss. Paulus säger i vår text: Här finns ingen skillnad mellan människor. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Redan när Adam föll i synd var vårt öde bestämt. Adam var skyldig och vi hade ingen möjlighet att komma till världen utan att ärva Adams skuld. Och tvivlar vi på detta så lär Bibeln också att vi dessutom ärvde Adams fördärvade natur som står som garant på att vi kommer att falla i synd varje dag vi får leva på jorden. Varje ny nådens dag Gud ger oss syndar vi. Det är den tack vi ger honom för hans nåd. Så vi har ingen orsak att berömma oss av det liv vi har levt. Ingen enda av oss. Var mun skall stoppas till. Allt skryt är oskäligt. 

Inför lagens ord får vi göra som Job. Vi får lägga handen på munnen och tiga (Job 39:37f): 

Jag är för ringa, vad kan jag svara dig? Jag lägger handen på munnen. En gång har jag talat, men jag säger inget mer, ja, två gånger, men jag gör det aldrig mer. 

Inför Guds omutliga lag är det enda ljud vi kan ge ifrån oss samma bön om nåd som publikanen bad i templet: Gud, ha förbarmande med mig, syndare, eller Petrus’ vädjan till Jesus när han efter fisketuren insåg att han var helt ovärdig att vara Jesu lärjunge: Gå bort ifrån mig Herre, jag är en syndig människa. 

Paulus skriver i vår text: Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Men så fortsätter han: ... och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Här har vi det: de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det. Att stå som rättfärdig betyder ju att vara frikänd. De skyldiga förklaras icke-skyldiga. 

Har de nu betalt sin skuld, amorterat bort slutraten på låneskulden? Har de själva gottgjort för allt de har brutit? Har de gått omkring och bett om förlåtelse för alla de syndat emot? Har de gjort allt för att reda upp med människor de sårat under jordevandringen? Har de kämpat och slitit för att slutligen förtjäna att bli förklarade icke-skyldiga?

Nej, vi läste i texten: frikända utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Utan att ha förtjänat det, d.v.s. utan egen förskyllan. Deras frikännande är helt oförtjänt. Det är ingen lön som de får för väl utfört arbete utan i grundtexten står det att de får detta såsom genom en gåva. Gåvor får man ju i regel inte efter förtjänst utan för att det finns någon som är så god att han eller hon vill ge en gåva. Så är det också för oss syndare när vi förklaras rättfärdiga inför Gud. Det sker av nåd, säger Paulus. Det är genom Guds oförtjänta ingripande, på grund av hans välvilliga sinnelag till syndarna. Och han förklarar att syndarnas skuld är betald. Vår elakhet, själviskhet, orenhet, alla våra synder, de tillräknas oss inte längre. Varför? 

Är det för att Gud inte bryr sig om vad vi människor gör? Det är ju något man ofta hör sägas idag. Varför skulle Gud bry sig om vi syndar? Denna slutsats drar man antagligen för att människor syndar varje dag utan att något händer dem, utan att de får något straff. Synden har alltså inga konsekvenser, Gud bryr sig inte. 

Människor är nog medvetna om att Gud hotar att straffa dem som bryter mot hans bud. Så mycket minns de från katekesundervisningen, men eftersom inget händer syndarna här i tiden så drar de den slutsatsen att Gud inte bryr sig. Han är större än så, tänker man. Han har annat att fundera på. Vi skall återkomma till detta. Men vi skall nu igen fråga oss: hur kan det komma sig att vår skuld är utstruken? 

Därför att Kristus Jesus har friköpt dem, säger Paulus. Paulus använder här en bild från ett gisslandrama. Människorna har tagits som gisslan och de släpps endast fria mot lösepenning. En gisslan brukar i regel inte själva kunna arbeta sig fria, utan de släpps fria om någon utomstående betalar den lösensumma som kidnapparna begär. 

Här säger Paulus att det var Jesus som betalade lösensumman. Och syndarna var fria. Vi kan också tänka på liknelsen om den obarmhärtiga tjänaren i Matt 18. Jesus berättar denna liknelse med anledning av Petrus fråga: Herre, hur många gången skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Sju? Jesus svarar: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju, oändligt många gånger. 

Sedan berättar han liknelsen om kungen som ville ha redovisning av sina tjänare och det visade sig att en av tjänarna var skyldig honom 10 000 talenter. Han kunde inte betala och det beslöts att han själv och hans familj skulle säljas för att skulden skulle bli betald. Men han bad om nåd och kungen efterskänkte honom skulden. Men denna tjänare var i sin tur snabb att kasta sin medtjänare i fängelse tills medtjänaren hade betalat det som han var skyldig honom. När kungen fick reda på vad som hade hänt sade han till den som hade fått skulden på 10 000 talenter efterskänkt: 

Du onde tjänare. Hela skulden efterskänkte jag dig, därför att du bad mig. Borde inte du också ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig? 

Och vi kan läsa: I sin vrede överlämnade hans herre honom till fångvaktarna till han hade betalat allt vad han var skyldig. 

Vår situation var inte bättre än denne onde tjänares. Vi blev kastade i fängelse på grund av vår stora skuld. Räknar man ut hur länge det skulle ha räckt för en arbetare på Jesu tid att förtjäna och återbetala en skuld på 10 000 talenter så kommer man till över 190 000 år. Och då behöver vi inte fundera länge innan vi inser att vi inte kommer att kunna göra det. Vi lever inte i 190 000 år. Så då får vi väl sitta i fängelse då tills vi dör. 

Men plötsligt kommer fångvaktaren och låser upp dörren och säger: Ni är fri och kan gå. 

– Men, säger vi, jag har ju inte betalat min skuld. 

– Nej, men Jesus av Nasaret, betalade borgen för dig. Han friköpte dig. Gå nu. Ni andra också. Ut med er allihop! 

Detta är evangelium för syndare, för skuldtyngda. Vi som har bolån kan ju för en stund leka med tanken på hur det skulle kännas när banken skulle meddela att de efterskänker skulden. 

– Ni behöver inte betala. Vi skriver noll här i rutan för lånesumman.  

Hur skulle det kännas när vi går ut från banken den dagen?

En annan fråga: Hur skulle det kännas om man vid banken sade: 

– Ni behöver inte betala, någon annan gjorde det i ditt ställe. Din vän har amorterat bort hela din skuld. Dina föräldrar, din släkting. O.s.v. 

Hur skulle det då kännas att gå ut från banken? Skulle vi känna tacksamhet mot den som betalade för oss, eller skulle vi känna skuld? Skulle vi känna att att vi borde ersätta vår hjälpare för det han eller hon blev tvungen att betala? 

En av de svåraste saker en människa har att lära sig här i tiden är att ta emot något gratis. Det är mot vår natur att göra det. Vi känner skuld och vill slippa den skuldkänslan genom att gottgöra för oss. Vår ära står på spel. Vi vill kunna göra rätt för oss själva.  

Men den som inte lär sig att ta emot förlåtelse av Gud utan att ha förtjänat den, utan förskyllan, den människan kommer inte att vara med och fira Lammets bröllop i himlen. Vi måste lära oss detta och vi kan endast lära oss det utifrån Guds ord, lag och evangelium. Genom lagen ges insikt om synd, genom lagen stoppas var mun till och hela världen står med skuld inför Gud. 

Vi måste bli som den botfärdige rövaren på korset. Hur skulle han kunna arbeta för att betala sin ofantliga syndaskuld, han, vars händer var fastspikade på ett kors, och han skulle ju snart dö. Han hade inga möjligheter att göra rätt för sig. Men han vågade vända sig till brudgummen, han öppnade munnen och bad om en tanke. 

– Tänk på mig när du kommer i ditt rike. Sänd mig en tanke när ni firar bröllop i himlen.  

– Men käre vän, säger Jesus, kom med, kom till festen. Du är inbjuden. 

Och den rövaren behövde inte ens börja grubbla över hur han skulle kunna betala inträde till festen. Han hade ingenting eget, men han fick ta himlen i besittning av nåd, på latin: gratis. Helt oförtjänt. 

Men hur svårt är det inte att lära sig detta för en människa som hela livet har levt i egen rättfärdighet och gått omkring och tänkt: 

– Jag är ju inte värre än andra människor. Jag har ju försökt mitt yttersta. Jag är en ärlig och redbar människa. Månne det inte räcker. 

Men det räcker inte. Det räcker ingenstans. Även om en människa skulle gå omkring och vara ärlig och redlig i 200 000 år skulle det inte räcka. Arvskulden går inte att betala. För dyr är lösen för hans själ, läser vi i Psaltaren. 

Vi skall ännu gå tillbaka till banken och tänka oss in i en situation där man skulle säga oss: 

– Du behöver inte betala din skuld. Vi har nog tillräckligt med pengar ändå. 

Det är fullständigt orimligt att man skulle säga så. Det inser alla människor som tänker på saken. Så gör man inte business nuförtiden. Men ändå är det många som tänker att Gud resonerar på det sättet, vilket vi nämnde tidigare. För dem är det orimligt att den upphöjde Guden skulle bry sig om våra synder. Han ger människan frihet och är inte så nogräknad. Vi är ju ändå bara stoftkorn på jorden i jämförelse med den Allsmäktige.

Men Paulus avvisar denna tanke i slutet av vår text. Synden måste försonas. Han skriver om hur Jesus ställdes fram som ett försoningsställe, en nådastol att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna,  under tiden för Guds tålamod. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus. 

Han ville visa att han är rättfärdig trots att han hade lämnat synden ostraffad under det gamla förbundets tid. Tjurars och bockars blod var ingen full betalning för synderna, endast en förebild. Att Gud inte hade utkrävt full betalning av syndarna berodde alltså inte på att han inte bryr sig, att han ser mellan fingrarna. Nej, det beror på att han visste att ingen människa kunde betala. Lösen skulle betalas. Det krävde Guds rättfärdighet. Han hade i sin lag lovat att bestraffa den som överträder förbundet ända till tredje och fjärde led. Hur skulle han plötsligt med äran i behåll kunna säga: Äh, vi glömmer det där. Det får vara. Nej, skulden skulle betalas till sista skärven. 

Och det gjorde Jesus med sin död och sitt blod. Endast i Jesus kan Gud frikänna den skyldige utan att göra avkall på sin rättfärdighet och helighet. 

Det finns bara ett sätt för oss att ta emot förlåtelsen på, och det är att göra det utan egen förtjänst, utan förskyllan. Blott av nåd. Det finns också bara ett sätt för oss att lära oss detta och sker genom lag och evangelium. Lagen säger oss att vi är chanslösa, att vi aldrig kommer att klara det. Den griper oss vid strupen och säger: betala vad du är skyldig! 

Men så kommer det ljuvliga evangeliet in på arenan och sätter en check på 10 000 talenter i handen på lagen och säger: här har du lösensumman. Och till syndaren säger evangeliet: 

– Kom till bröllopet. 

Vi skall avsluta med att läsa en vers från Uppenbarelsebokens sista kapitel (Upp 22:17): 

Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det må säga ”Kom!” Och den som törstar må komma. Ja, den som vill, må ta emot livets vatten, för intet. 

Amen. Låt oss be:

Herre Jesus, dig förbarma,

Hjälp mig stackars, usla, arma

Syndare att målet hinna

För det blod som du lät rinna.

Gud, när mina ögon brista,

Vare det min tanke sista:

Jesu blod från synd mig renat

Och med honom mig förenat.

Predikan i Lepplax bykyrka 27.1.2013.