Frid på jorden

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Låt oss be med den kära sångens ord:

Julen nu åter är inne.
Samla oss, Jesus, kring dig!
Helga vårt hjärta och sinne,
och till din boning oss vig!
Led oss till krubban den kära,
där vi dig finner helt visst!
Lär oss med lovsång dig ära,
om än i svaghet och brist!

För 75 år sedan firades jul i krigets tecken i vårt land, och i en stor del av världen. Idag vaknar vi upp till fred och välstånd i vårt land, medan det på många håll i världen pågår krig och terrorhandlingar. Antalet flyktingar som flyr på grund av krig och terror är enormt.

Varför tar jag upp så tråkiga saker just nu på julmorgonen? Kan vi inte det här redan, har vi inte hört tillräckligt mycket om allt ont i världen i nyheterna?

Det finns två orsaker att ta upp det här i dag. (1) Många menar att Jesus skulle komma med yttre frid, dvs. fred på jorden, och att vår uppgift som kristna är att se till att det blir fred, och att människor får det bättre i sina liv. (2) Det tillstånd som rådde i världen när Jesus föddes var allt annat än fridfullt, och det blev inte bättre medan han levde. Just därför firar vi minnet av den förste martyren, Stefanus, på annandag jul. Och på fjärdedag jul minns vi barnamordet i Betlehem som kung Herodes anstiftade för sin äregirighets skull. 

Vi kan alltså inte låtsas som om allt är frid, utan vi måste öppna våra ögon och se oss om i världen för att så sätta juldagens evangelium in i den verklighet vi lever i. Vi behöver påminna oss om vad som ger verklig frid. Därför ska vi som tema för predikan i dag sätta: Frid på jorden. 

Betty Ehrenborg-Posse diktade för länge sedan, kanske under Krimkrigets dagar:

I wärlden krigen wäl bullra,
och makt sig wäpnar mot makt;
men på den spädaste skuldra
är herradömet dock lagdt;
Och öfweränglarnas skara
kring honom prisande står,
som är och war och skall wara,
då jord och himmel förgår.

Hon hämtade inspirationen till sin julsång från den gammaltestamentliga profetian på julmorgonen, från Jesaja 9. Där skildrar Herrens profet en bedrövlig tid, då mörker råder över Galileen. Ett fientligt folk hotar från norr och Nordriket Israel ockuperas och går under.

Men mitt i detta mörker, mitt i dödsskuggans land, ser Jesaja ett stort ljus. Han skriver faktiskt att han har sett detta ljus. Genom det ord Herren gav honom har han redan fått se det ljus som herdarna på Betlehems ängar såg. Han har fått höra lovsången, att Fridsfursten är född. Ändå vet vi, att det folk han profeterade för snart skulle uppleva stora fasor genom krig och terror. Det dröjde över 700 år tills hans profetia gick i uppfyllelse.

Lika lite som de som lyssnade till Jesajas profetia kunde tro att det han såg var en verklighet, lika lite kan vi till det yttre se någon fridsfurste i det lilla barnet i krubban. Det har behagat Gud att låta allt bero på tro. 

Så var det ännu när Jesus gick omkring synligt för alla. ”Är det inte timmermannens son?” Man kunde inte se någon Messias i honom. ”Kan något gott komma från Nasaret?”

Men herdarna trodde när änglarna sjöng:

”Ära åt Gud i höjden,
och frid på jorden
bland människor
som han älskar.”

De gick till Betlehem, och de fann barnet och Maria och Josef. Och de berättade åt alla om vad som hade skett. De blev de första vittnena om Jesus.

Människor som han älskar

Vi ska uppehålla oss en stund inför frågan vem denna frid gäller. Vi ska göra en liten textanalys.

Det känns lite förvirrande att Nya Folkbibeln har ändrat formuleringen ”frid på jorden, till människor hans välbehag” till att lyda ”bland människor som han älskar”, medan man anger den tidigare översättningen som ett alternativ i en not. Vi äldre minns 1917: ”bland människor till vilka han har behag” och kanske också 1903 års översättning: ”till människorna ett gott behag”.

De olika översättningarna ger olika uppfattning om vilka budskapet gäller. Det här är lite svårt. Det beror nämligen på att det finns en variation i texterna om en enda bokstav som finns i ordet ”välbehag”. Om ett ”s” finns med är det genitiv, om inte nominativ. Det kan alltså skrivas välbehagets människor eller välbehag bland människor. 

Hur är det riktigt: förkunnas Guds välbehag för alla människor, eller för en särskild grupp människor, nämligen hans utvalda folk?

Man kan förstå ordalydelsen ”frid på jorden bland människor som han älskar”, som att det gäller båda fallen: Gud älskar ju alla människor och därför gäller änglarnas budskap verkligen alla. Men friden kommer till de människor som tar emot detta budskap, till dem som han har utvalt som sina.

Det här är så invecklat, så det måste vi ta enklare. Och vi ska ta hjälp av andra ställen som talar om Guds kärlek.

Vilka gäller Guds kärlek?

Det står utom allt tvivel att Gud älskar världen, och att det är grunden till att han sände sin Son till jorden. Det står ju i Joh 3:16:

Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.

Världen. Ingen begränsad grupp människor. Och i 1 Tim 2:4 står det:

Gud, vår Frälsare [som] vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen.

Bakgrunden till det här mycket mörk: synd, orättfärdighet, grymhet, våld, terror, fiendskap, och allt annat som vi skyggar för och inte vill ha mitt uppe i våra liv. Men hur kommer vi undan det? Kan vi gömma oss för allt det onda? Kan vi låtsas att det inte finns?

Nej, det finns. Och det var just därför som Gud måste sända sin Son till världen. Han kunde inte skygga för orättfärdigheten. Han hade en gång utplånat nästan alla människor från jorden, men han lovade att inte göra det igen så länge jorden finns till. Han måste göra något.

Han skulle bryta den ondes makt. Han skulle frälsa världen. Och det betyder inte att han nu skulle skaffa bort den helt från jordens yta. Det betyder för det första att han bröt den ondes makt, han krossade ormens huvud, som syndafallsberättelsen säger. För det andra betyder det att han en dag, när han slutligen kommer igen till jorden, ska definitivt förstöra allt ont, driva ut det från sin skapelse och upprätta en värld där det bara finns rättfärdighet.

Om vi inte accepterar att det finns ondska här i vår värld kan vi inte heller se den djupa orsaken till att Jesus måste låta sig födas av en kvinna och ta på sig allt ont som finns i världen. Han älskade oss, han älskade världen. Han kunde inte se hur vi, som han älskade, skulle överges åt djävulen.

Så kom då Jesus till jorden. Änglarna blev Guds redskap för att berätta varför han kom. Han var Frälsaren, och han var Messias, Herren. Han var alltså den som av Gud hade smorts att bli präst, profet och kung, och han var Gud själv, som namnet Herren säger: Jahve, det onämnbara namnet, den Helige.

Jesus skulle utföra sitt verk på två sätt:

• genom att leva syndfritt, något som ingen annan människa kan göra, men som han kan göra för att han är ”avlad av den Helige Ande och född av jungfrun Maria”,
• genom att i vårt ställe bli gjord till synd och så bära synden till korset, bli utsatt både för människors tortyr och hån och för Guds vrede.

Här vill jag citera från Martin Luthers Stora Galaterbrevskommentar, förklaringen till 3:13:

Då den barmhärtige Fadern såg oss förtryckas av lagen och hållas under förbannelsen utan någon möjlighet att befrias därifrån, sände han sin Son i världen, lade alla människors alla synder på honom och sade till honom: Var Petrus, förnekaren, var Paulus, förföljaren, hädaren och våldsverkaren, var David, äktenskapsbrytaren, var syndaren, som åt äpplet i paradiset, var rövaren på korset, med ett ord, var alla människors person, som gjort alla människors synder och se sedan till, att du betalar och gör till fyllest för dem! Då kommer lagen och säger: Jag finner, att denne syndare tager på sig alla människors synder, och jag ser ingen synd utom hos honom. Alltså skall han dö på korset. – Och så angriper lagen honom och dödar honom. Då detta skett, är hela världen renad och försonad från alla synder, och följaktligen är den också befriad från döden och från allt ont.

Så möter Gud ondskan i världen. Så skapar han frid åt människorna som han älskar.

Åt människor hans välbehag

Nu kommer vi till den andra sidan: vilka blir delaktiga i Guds välbehag, dvs. får del av julens frid? Nu tänker jag alltså inte på friden i en yttre mening, utan frid enligt det hebreiska ”shalom”. Det betyder förutom avsaknad av fiender och strid också sinnesro och harmoni i själen, alltså främst frid.

Under Gamla förbundets tid hade de etniska judarna en särställning bland alla folk. De skulle inte blandas upp med andra folk, de skulle iaktta sina egna lagar och föreskrifter, t.ex. omskärelsen, offren, sabbater och andra högtider, och vad de fick äta för slags mat. Men Gud sade till dem, att de är hans folk inte för att de var bättre än alla andra folk, inte för att de var Abrahams köttsliga barn, utan för att han älskade dem. De var hans utvalda.

Nu har budet om den stora glädjen gått ut i världen, också till oss. Änglarna sjöng om en stor glädje för hela folket. Simeon hade av Anden fått veta, att det lilla barnet skulle vara frälsning för alla folk, ett ljus med uppenbarelse för hedningarna. Herrens profeter och apostlar lärde oss, att var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst. Det gäller alla som tar emot honom, men ett tragiskt faktum är att en del människor förkastar honom, så som Johannes säger: ”Hans egna tog inte emot honom.” De är utan frid. Och om de inte vänder om till honom ska de förbli så i evigheten, i förtappelsen.

Därför är det så viktigt att vi i dag tar till oss de rika löften som Jesus ger dem som kommer till honom (Joh 6:39–40):

Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte ska förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan låta dem uppstå på den yttersta dagen. Ja, detta är min Fars vilja: att var och en som ser Sonen och tror på honom ska ha evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.

Och vidare (Joh 10:28–29):

Jag ger dem evigt liv. De ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand. Min Far som gett mig dem är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Fars hand. 

Här har vi ytterst starka löften, som gäller var och en som ser Sonen och tror på honom. Här har vi den frid som övergår allt förstånd. Det är en frid som världen inte kan förstå. Den kan inte ens förstås av dem som kallas biskopar och ärkebiskopar, men som har denna världens fred i sina tankar.

När det står ”var och en” betyder det att det inte ställs några villkor på hurdana de människor är som blir föremål för denna nåd och frid. Det här gällde Petrus, som förnekade sin Herre, det gällde Paulus, som var en mördare och förföljare, det gällde David, äktenskapsbrytaren. Det behagade Gud att förbarma sig över och använda sig av syndare i sin tjänst. Därför ska du inte heller mena, att du inte duger. Är du en syndare, så hör du till den skaran som änglarna vill uppenbara sitt budskap för: att du har frid med Gud, för att Gud blev människa och kom för att frälsa dig.

Hur blir då sedan med allt det onda i världen? 

Ja, mycket av det kan vi inte göra något åt. Då får vi lämna det i Guds händer. Han vet vad som behöver göras. Men det finns också sådant som vi kan göra något åt, det finns lidande människor som vi kan besöka, det finns fattiga som vi kan ge av våra rikedomar åt så att de ska få bröd för dagen, det finns sådana som vi behöver hjälpa att få kläder och husrum. 

Det behöver vi göra, men framför allt har vi ett alldeles unikt uppdrag: att med herdarna gå för att tala om barnet i krubban:

O hur gott, vilken lott
att få bära Lammets ära ut kring världen!
Tröttna aldrig på den färden!

Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, i julottan 25.12.2014.