Våra ord

Av Hans Ahlskog

Nåd, barmhärtighet och frid från Gud, vår Fader, och Kristus Jesus, vår Herre.

Idag på tolfte söndagen efter trefaldighet har vi temat ”Våra ord”. Jag tänkte att vi idag skulle stanna inför några ord från 1 Petr 3:8-17, som vi läser i Jesu namn.

Till sist, var alla ett i själ och sinne, visa medkänsla, älska bröderna, var barmhärtiga och ödmjuka. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf. Tvärtom ska ni välsigna, eftersom ni är kallade att ärva välsignelse. Ty

den som älskar livet och vill se goda dagar
ska avhålla sin tunga från det som är ont
och sina läppar från att tala svek.
Han ska vända sig bort från det onda och göra det goda,
söka efter frid och sträva efter den.
Ty Herrens ögon är vända till de rättfärdiga,
och hans öron är öppna för deras böner.
Men Herrens ansikte är vänt emot dem som gör det onda.

Vem kan göra er något ont, om ni ivrar för det goda? Ja, även om ni skulle få lida för rättfärdighetens skull, är ni saliga. Var inte rädda för dem och låt er inte skrämmas. Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger. Men låt det ske ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om er goda livsföring i Kristus får skämmas för sitt förtal. Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om det skulle vara Guds vilja, än att lida för onda gärningar.

Herre, inskriv dessa ord på allas våra hjärtan. Amen.

Den här texten som vi läste innehåller så mycket att det skulle gå att hålla många predikningar över den. Redan de första förmaningarna Petrus kommer med är så laddade med gudomlig visdom att vi verkligen borde stanna upp inför dem och inpränta i oss att detta verkligen är vad Gud vill med oss. Dessa förmaningar kommer från Guds egen mun, genom aposteln Petrus. 

Han skriver: Var alla ett i själ och sinne. Han börjar med den att betona den kristna endräkten, enheten i tron. Det är inte många som talar om denna enhet numera, det är inte på modet i denna individualismens tidevarv när kristna skapar sig smörgåsbord med andliga godsaker som man kan plocka av efter behag. Man saknar ett andligt hem och istället ränner man hit och dit för att känna gemenskap med andra, gärna med många. Eller för att nyfiket lyssna vad den och den predikanten har att säga. Så åtnjuter man ett sakrament i ett sammanhang och ett annat på ett annat håll. Predikan hör man här och bibelkretsen har man där, den pastorala omsorgen har man ingenstans för man vet ju inte vem som egentligen är ens pastor. Man har ju inget hem.  Och det är som sagt inte många som längre vill hålla fram den bibliska församlingsläran heller. 

Men det vill aposteln i vår text. Han börjar med att uppmana till endräkt, till att vara ett i själ och sinne. Och dessa förmaningar möter vi på många ställen i Skriften, t.ex. 1 Kor 1:10 där en annan apostel förmanar korinterna att vara eniga i det de säger och inte låta stridigheter uppkomma bland sig. 

I vår text fortsätter Petrus att förmana de kristna, nu till medkänsla och kärlek till trossyskon, till barmhärtighet och ödmjukhet. Också detta är en bristvara idag, också hos oss, hos mig och hos dig. Vi behöver dessa uppmaningar för det är så lätt hänt i en kristen församling att det uppstår friktion på grund av att vi ser mänskliga svagheter hos varandra. Vi är alla olika personligheter och behöver ha fördragsamhet med sidor hos våra trossyskon som vi kanske inte uppskattar så värst mycket, men som i sig inte är direkt oförenliga med ett kristet liv. 

Aposteln vill att vi ska visa medkänsla och barmhärtighet med andras svagheter, väl medvetna om att vi själva sällan är sådana vi borde vara. Jag är ingen mönsterkristen i mig själv och det är inte du heller. Detta gäller inte minst det sätt vi uttrycker oss när vi samtalar och det tangerar dagens tema: våra ord. Aposteln säger: 

Löna inte ont med ont och skymf med skymf. 

Saker och ting har en tendens att eskalera. Ett hårt ord kommer ofta tillbaka, kanske i sällskap med en kompis och så blir det värre och värre och till slut tror man inte att man befinner sig i en kristen församling utan snarare på ett kommunfullmäktigemöte i en kriskommun. 

Det finns en sång som börjar med orden: Tala vänligt med din nästa! Herren Gud hör på. Det är en viktig påminnelse för oss!   

Också när det gäller den inbördes kärleken är förmaningarna legio i Nya testamentet, både när de gäller kristna i allmänhet och Ordets tjänare i synnerhet. T.ex. i pastoralbreven till Timoteus och Titus möter vi dessa förmaningar. 

Det kan heta att en Herrens tjänare inte ska strida utan vara vänlig mot alla (2 Tim 2:24) och att han inte ska förolämpa någon utan hålla frid och vara tillmötesgående och visa vänlighet mot alla människor. (Tit 3:10)

”Vänlig men bestämd”, kunde vara ett gott motto för hur vi kristna ska bruka vår tunga. För dessa två saker utesluter inte varandra. Paulus uppmanar till vänlighet och till att hålla frid, men några verser senare instruerar han Titus att visa ifrån sig en villolärare efter att han förmanat honom en första och en andra gång (v. 10). 

Någon frid på lärans bekostnad känner aposteln inte till, men även villoläraren förtjänar ett gott bemötande från vår sida när vi avvisar honom och förvägrar honom brodershanden. Också det bör ske utan skymf, utan hårda ord. Det är trots allt en dyrt återlöst själ som står på spel och vi ska göra vad vi kan för att inte vi med vår kantiga personlighet ska behöva bli ett hinder för att en falsk lärare omvänder sig, eller en annan uppenbar syndare för den delen.  

Men detta är svårt. Vi tenderar att falla i endera diket. Antingen blir det för mycket av  ”låt gå”-mentalitet eller så blir det fariseism. Det ena är lika illa som det andra. Sist och slutligen handlar detta om att rätt dela lag och evangelium för de människor vi möter. Och där har vi alla att stava på. 

Vi ska säga något om slutdelen i vår text, där Petrus säger: 

Vem kan göra er något ont, om ni ivrar för det goda? Ja, även om ni skulle få lida för rättfärdighetens skull, är ni saliga. Var inte rädda för dem och låt er inte skrämmas. 

Detta går hand i hand med det som Paulus sade till Timoteus och Titus. Det är svårt att i längden vara elak mot och förfölja den som inte ger igen, den som inte svarar med samma mynt, i ord eller gärning. Det blir helt enkelt svårt att få en giltig orsak till förföljelsen och en orsak behövs nog i längden, om förföljaren vill behålla ansiktet. Men om vi med vårt tal eller med våra gärningar förgår oss så sätter vi själva piskan i händerna på våra fiender. Då ivrar vi inte för det goda utan det lidande vi då får möta sker som en följd av våra egna onda gärningar, som Petrus skriver i de sista orden i texten. 

Men även om vi inte felar i det vi säger eller skriver offentligt, efter Guds måttstock vill säga, så kan vi komma att lida för det. När vi håller fram det som Guds ord säger, när vi är jordens salt och tar vår kallelse som världens ljus på allvar, då torde nog lidande följa, också här uppe i Norden. Vi hotas knappast till livet, men den som vågar vara obekväm brukar rätt snart bli uthängd i pressen. Huvudet rullar, verbalt men kanske inte bokstavligt som det ju gick för Johannes döparen, han som gick tillrätta med offentlig synd i sin samtid. Hur kommer det att gå med oss om vi vågar göra detsamma, om vi vågar ta på oss vårt kors? 

Men hur ska vi våga bära vårt kors, det gammalmodiga korset? Hur ska vi våga stå upp mot vår samtid? Det är tryggt att vara som alla andra, men att gå emot strömmen är inte lätt. Har Petrus något svar att ge oss i vårt predikotext?

Jo, vi ska nu komma till textens kärna. Petrus skriver:  

Var inte rädda för dem och låt er inte skrämmas. Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. 

Med Kristus i vårt hjärta vågar vi vara kristna. Och Petrus skriver inte bara att vi ska ha Kristus i hjärtat utan att vi ska hålla honom helig i vårt hjärta. Helig betyder ju som bekant ”avskild”, d.v.s. i vårt hjärta behöver det finnas en avskild plats för Kristus, den främsta platsen. I vårt hjärta finns så mycket annat, så mycket synd, så mycket självgodhet, så mycket förtröstan på att vi duger i oss själva. Vi kan vidare fästa vårt hjärta vid så mycket här i världen och förlita oss på det om det blir dåliga tider, precis som den rike dåren i Lukas 12, han som skulle bygga större logar för att få rum med sina goda skördar. Men om vi sätter vårt hopp till något annat än Kristus, då håller vi honom inte helig i våra hjärtan. 

Vi kan dra oss till minne hur Luther utlägger det första budet i Stora katekesen. Han säger: 

Att ha en Gud innebär att ha något som hjärtat helt förtröstar på. Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig är i verkligheten din Gud.  

Om vi klamrar oss fast vid något annat än vid Jesus, då är det inte så konstigt att vi är rädda för världen. Tänk bara på hur lärjungarna var när det trodde att Jesus hade tagits ifrån dem för alltid. De hade förlorat sin mästare och utan honom var de ingenting. Om vi förlorar Jesus ur vårt hjärta så försvinner han också snart ur vår mun. Ett ont träd kan inte bära god frukt och vad hjärtat är fullt av, det talar munnen, säger Jesus. 

Att bekänna Jesu namn kostar något här i världen, i själva verket kostar det allt. Ju förr vi inser det, desto bättre. Frestelsen att försöka bevara sitt liv i den här världen är stor, att kunna framstå som modern och upplyst enligt världens sätt att se. Vem vill väl vara en gammaldags, trångsynt kristen? Och för att inte framstå som en sådan så kanske vi svarar undvikande på frågor som skulle leda oss in på det som rör vår tro. 

Jag har ibland tänkt på vilken bild jag själv ger av min tro, när man diskuterar kring världsläget med strider och terror, eller med de dåliga ekonomiska utsikterna. Slutar sådana diskussioner i oro och uppgivenhet också för min del eller har jag något bättre att komma med? Känner jag till någon lösning, ja inte på världsproblemen, men känner jag till något att luta sig mot när det verkligen stormar på alla sidor? Vet jag om någon klippa att stå på när orons tsunami drar fram och efterlämnar bara hopplöshet och elände? Finns det något hopp? 

Petrus förutsätter att de kristna har ett hopp när han skriver: 

Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.  

Vad detta hopp är säger sig självt. Det är Kristus, himlarnas och jordens Herre, som vi genom tron får äga i våra hjärtan. Detta hopp får vi och ska vi vara beredda att redogöra för inför dem som inte har detta hopp. Men också i detta kall, att vittna om Kristus,  finns det instruktioner för oss i Bibeln och också i vår predikotext. Också i sådana lägen ska vi bruka vår tunga på ett förståndigt sätt. 

Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger. Men låt det ske ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om er goda livsföring i Kristus får skämmas för sitt förtal. Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om det skulle vara Guds vilja, än att lida för onda gärningar. 

Ödmjukhet, respekt och ett rent samvete. När vi redogör för vårt enda hopp, ska vi göra det med den förhoppningen att den som vi vittnar för också ska få del av samma hopp. Då ska vi inte bullra och domdera utan ödmjukt och sakligt redogöra för vem vi tror på och hur vi kan hantera den oro som finns omkring oss. Genom tron är vi medborgare i ett bättre land. 

Här lever vi en kort tid, kanske 70, 80 eller t.o.m. 100 år. Men vad är det mot ett evigt liv i himlen? Det liv som väntar oss varar inte bara några årtionden utan det tar aldrig slut. Det liv som väntar oss är inte, till skillnad från det liv vi nu lever här i världen, kantat med oro, lidande, sjukdom och synd. Nej, i det himmelska hemmet finns det inget av sådant. Bara salighet och glädje i Guds gemenskap.

Gör det då så mycket om vårt land blir angripet från fiendemakter? Behöver vi jämra oss och våndas inför ett tredje världskrig? Och om muslimerna tar över Europa? Eller om världsekonomin kollapsar? Eller om jag eller någon av mina närmaste i morgon insjuknar i en dödlig sjukdom? 

Kan något av detta ta ifrån oss Jesus? Kan något av detta skilja oss från Guds kärlek? Är inte det vi nämnde fråga om prövningar som Gud har sagt att vi kommer att få möta: Det ska komma stridslarm och rykten om krig, men bli inte förskräckta. 

I stället uppmanas vi att lyfta upp vår blick från jordens bekymmer och i tron se bortom det, att blicka mot evigheten och det som väntar oss i himlen. Vi har ett hopp mitt i all jordisk hopplöshet. Må vi fortsättningsvis hålla fast vid det hoppet. Må vi hålla Kristus helig i våra hjärtan och på våra läppar. 

Kristus är inte bara vår Frälsare och vårt hopp utan hela världens. Det behöver världen få veta. När vi hämtar styrka i evangelium i ord och sakrament blir vi utrustade att vittna om detta hopp. Genom evangelium hålls Herren Kristus helig i våra hjärtan. Amen.

Så bliver det vid Herrens nåd att saliga vi bliva. Men fast och evigt är hans råd att det de trogna giva. Vi själva är blott skröplighet, hos Gud är all vår salighet. Ske honom pris och ära.
Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 7.9.2014.