Herren är min herde

Av Hans Ahlskog

Nåd och frid från Gud, vår Fader, och från den uppståndne Kristus, vår Herre. Amen.

Idag på andra söndagen efter påsk, också kallad Den gode herdens söndag, skall vi stanna inför Davids herdepsalm, Psalm 23. Och vi läser dessa välbekanta ord i Jesu namn:

1 En psalm av David.

HERREN är min herde, mig skall intet fattas.
2 Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.
3 Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull.
4 Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav de tröstar mig.
5 Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.
6 Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall bo i HERRENS hus evinnerligen.

Detta är den mest kända och mest älskade av psaltarpsalmerna. Den är en tröstepsalm som ofta läses vid jordfästningar och kanske skall den också läsas över vår kista en gång. Men den blir inte aktuell för oss först när vi har insomnat utan denna psalm gäller hela vårt liv som kristna. Ända från det att vi var lamm har vi varit med i den gode Herdens fårahjord och av Guds barmhärtighet får vi också förbli i hjorden ända till vi blir gamla får, mätta på livet.

Denna psalm gäller oss alla. Vi får idag försöka tänka oss in i hur fåret ser på sin herde, hur det förhåller sig till den som har omvårdnad om det. För det är denna bild David använder i första delen av sin psalm, en herde och hans får. Det som en god herde ställer i ordning för sina får, det gör Gud med oss. Han tillgodoser alla våra behov:

… mig skall intet fattas.

En herde finns till för att tillgodose fårens alla behov och på samma sätt är det med vår herde, den gode Herden Jesus Kristus. Ingenting fattas oss. Fåret leds av sin herde till gröna ängar där det kan vila och också äta på dessa ängar, det förs till vatten där det finner ro och kan släcka sin törst. Herden ser till att fåret inte går på sina egna vägar och går vilse och i stället leder herden sina får på de rätta vägarna, i skydd mot rovdjuren. 

Inte ens där flocken går fram genom den mörkaste dal, kanske om natten då rovdjur kan lura i mörkret, inte ens då behöver fåren vara rädda, ty herden är hos dem, hans käpp och stav kunde hålla rovdjuren borta. I herdens efterföljd kommer fåren helskinnade hem till fållan. De kan gå in och de kan gå ut och finna bete. Men för att gå säkra bör de hela tiden hålla sig nära sin herde. 

Är inte denna första bild av David mycket passande för oss kristna. Vi liknas här inte vid något präktigare djur än ett får, t.ex. vid lejon eller elefanter eller björnar. Nej, David använder bilden av fåren och herden för att beskriva sin relation till Gud. Han vet att när det gäller den andliga världen så är det betydligt värre faror som hotar än lejon och björn. I sitt eget kall som fåraherde så visste han hur han skulle skydda fåren från lejon och björnar. Han var en skicklig jägare som tog väl hand om hjorden. 

Men David låter oss få se in i hans inre, i hans själ. Vi möter den lilla människan David, den lilla gudfruktige David. När det kommer till kritan så väljer David att söka sin tillflykt hos Herren, som ett får hos sin herde. Detta framkommer inte endast i denna psalm utan i många andra av hans psalmer. Han diktar t.ex. i Psalm 25:2: 

Min Gud, på dig förtröstar jag. Låt mig inte komma på skam, låt inte mina fiender jubla över mig.

Och i Psalm 3 (v. 3, 8) säger han:

HERRE, hur många är inte mina fiender! Många reser sig mot mig. Stå upp, HERRE, fräls mig, min Gud! Du slår alla mina fiender på kinden, du krossar de ogudaktigas tänder.

Och i Ps 31:2ff:

Till dig, HERRE, flyr jag, låt mig aldrig komma på skam, befria mig genom din rättfärdighet. Vänd ditt öra till mig, skynda till min räddning! Var en fast klippa för mig, en borg till min frälsning. Ty du är min klippa och min borg, du skall leda och föra mig för ditt namns skull.

”Du skall leda och föra mig för ditt namns skull.” Det låter nästan som orden i Psalm 23: ”Han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull.” När Herren som den gode herden ser efter sina får så gör han det inte för vår rättfärdighets skull, inte för att vi är så goda kristna som aldrig faller i synd och som alltid vill följa Guds bud och lyssna till honom. Sådana är vi inte. Och sådan var inte heller David. Det är inte därför som herden tar sig an oss. Utan det är för att han har lovat att göra det och gör han inte vad han har lovat, så leder det till vanära för hans heliga namn. För att hans namn skall äras leder han oss på rätta vägar. 

Men nu kan vi fråga oss: 

Mot vilka faror skyddar Gud oss? Är det bara i andliga faror eller gäller det också timliga faror, det som kan skada vår kropp här i tiden? 

Ja, när David ber dessa böner så står han ofta inför timliga faror. En psalm kan beskriva hur han känner det när han är på flykt undan Absalom, sin egen son. Och en annan psalm skildrar hans rädsla inför hotet från kung Saul. Människor står efter hans liv och David ropar till Gud om hjälp. Naturligtvis har David också andliga faror i tankarna, vi skall inte tro annat, han om någon hade ju känt sataniska frestelser i sitt kött. 

Av detta ser vi att vi får vända oss till Gud i all vår nöd, både inför svårigheter i våra liv och när det gäller frestelser till synd. Djävulen är ett mycket värre rovdjur än allt det vi kan möta i naturen, men om vi håller oss nära herden så är vi trygga. Kommer Satan för nära hjorden så får han smaka på käppen. 

Vår herde har visat att han aldrig överger oss utan han kämpar till sista blodsdroppen. Han är den gode herden som ger sitt liv för fåren. Han slutar inte kämpa halvvägs in i striden, utan han kämpat den till slut. Han tömmer hela Guds vredes bägare och tänker inte att detta är för bittert, denna förnedring går jag inte med på! Nej, han dricker kalken och tack vare detta så kan David senare i psalmen säga att han låter min bägare flöda över. Kristi bägare, fylld med Guds vrede över dina och mina synder töms för att vår bägare skall flöda över av underbar nåd. 

Därmed kommer vi in på den andra bilden David använder i psalm 23. Denna bild är hämtad från en gammal sed från kungapalats i Främre orienten, där kungar kunde inbjuda nära vänner att komma och bo hos honom i palatset. Vi kan här tänka på slutorden i psalmen: 

… och jag skall bo i HERRENS hus evinnerligen. 

Som en Guds vän tror sig David salig, han tror att han inte skall bli visad på porten utan att han för evigt skall få bo hos Gud. Detta hopp får också vi ha. Påsken, som vi nyss har firat, inger hopp om att Gud är välvilligt inställd till oss för Kristi skull när han nu har tagit bort synderna. ”Guds vänskap”, är något som t.ex. Rosenius skriver om. Det är en stor sak att få kallelse att komma och bo hos Gud. Men Jesus sade ju till sina lärjungar på skärtorsdagskvällen att han går bort för att bereda rum för dem, och för oss. I Guds palats finns det rum för hans vänner och de skall få bo där för evigt, evinnerligen. 

Till den orientaliska sedan hörde också att bjuda på rikligt med mat och dryck och det hände också att gästerna slösade dyrbar olja på sina vänner under festerna.  

Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn.
Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. 

När jag tänker på detta, hur kungen där kunde riktigt skämma bort sina vänner och ge dem den stora äran att få sitta till bords med kungen, så går tankarna till en märklig vers i Lukas 12 (Luk 12:37) där Jesus undervisar om vaksamhet. Han säger: 

Saliga är de tjänare som Herren finner vakande när han kommer. Amen säger jag er: Han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv komma och betjäna dem.

Man riktigt studsar till inför denna text. Skall himmelens och jordens Herre betjäna oss i himlen? Skall vi få lägga oss till bords och han skall betjäna oss? 

Ja vänner, har det inte alltid varit så med vår relation till Kristus? Är det inte denna natur som Herrens tjänare Kristus har? Ända sedan han kom till jorden har endast tänkt på att tjäna oss, att bära våra synder, uppfylla lagen i vårt ställe, att dö för oss och att besegra döden för oss. Sedan fortsatte han med att fara upp till himlen för att bereda oss rum. Är det då så konstigt om han tar på sig förklädet och betjänar oss vid Lammets bröllopsmåltid också? 

Sådan är han, vår Jesus. I Guds rike blir man som bekant inte mindre av att tjäna, inte lägre i rang. 

Redan här i tiden låter han oss allt som oftast lägga oss till bords, till Herrens heliga nattvard, där han låter vår bägare flöda över av nåd och förlåtelse. Och inte enbart där, utan överallt där evangelium finns flödar denna bägare över. Han strör ut sitt goda budskap i världen, men förstår vi alltid att uppskatta det tillräckligt? Eller sitter vi i andra tankar när vi varje gudstjänst får höra Gud själv avlösa oss genom prästens ord från altaret? Blir det slentrian när Gud låter bägaren flöda över? 

Vi kan skatta oss lyckliga att detta flöde från himlen inte avtar, men vi har ingen garanti för att vi kommer att få höra det flera gånger i livet. Och det finns heller inget som säger att eftersom vi nu är troende så kommer vi att förbli i tron oavsett hur vi lever. Därför skall vi ta vara på evangeliets ord när det predikas för oss och tro att det är från Guds egen mun vi hör det. 

David diktar slutligen:

Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar. 

Den som fick äran att bo i kungapalatset kunde räkna med glada dagar. I alla fall så länge deras vän behöll makten och så länge de åtnjöt hans gunst. Och David, som vän till konungarnas Konung, räknar också med att hela hans liv skall vara fyllt av idel godhet och nåd. Vad som än möter, så har Gud kontrollen. Inget ont kommer i vår väg utan att Gud tillåter det. Ingen prövning, hur svår den än kan tänkas vara. Om vi så måste se våra egna barn läggas i jorden eller om vi mister en annan nära anhörig, som vi ser det, alltför tidigt. Inget av detta, till synes onda, sker utan att vår vän, Gud Fader, tillåter det att hända. Därför kan vi säga, vad som än möter, eller jag skulle önska att vi frimodigt skulle gå en oviss framtid till mötes med följande ord på våra läppar:  

Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar. 

När vi så står inför det onda och svåra, tänk om vi då trosvisst kunde hålla oss till Davids tro och säga ”idel godhet och nåd från min gode Gud”. Och när vi ligger på vårt yttersta och skall få somna in i vår Jesu armar, tänk om vi då kunde se tillbaka på vårt liv och konstatera: trots allt var det idel godhet och nåd som följde mig i alla mina livsdagar. Och i tro blicka framåt: Jag skall få bo i HERRENS hus evinnerligen. 

Vi blir inte utkastade ur palatset när vi dör den lekamliga döden, nej vi överförs till en annan och bättre tillvaro. Men vi får bo kvar i HERRENS hus. Ända sedan den dag den helige Ande tog sin boning i vårt hjärta är vi inneboende i Guds hus. Och där få vi bo kvar så länge vi bevaras i tron. 

Låt oss alltså inte gå bort i ödemarken och lämna Herden. Nej, vi skall ända till slutet hålla oss nära våra själars herde och vårdare, Jesus Kristus. Amen.

Så bliver det i HERRENS nåd 

att saliga vi bliva. 

Men fast och evigt är hans råd

att det de trogna giva. 

Vi själva är blott skröplighet,

hos Gud är all vår salighet.

Ske honom pris och Ära!

Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 4.5.2014.