Guds dårskap

Av Ola Österbacka

Bön: Käre Herre, lär oss vad korsets dårskap betyder, och att vi inte lyfter upp vårt eget förstånd på för hög plats. Lär oss att lita på dig och ditt ord också när vårt förnuft säger annorlunda. Tala, Herre, din tjänare hör. I Jesu namn, amen.

Temat i dag är Guds ord och temat för predikan är Guds dårskap. Vi utgår från episteltexten i 1 Kor 1:20–25:

Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror. Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom. Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. 24 Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Bakgrund

Staden Korint var en verklig storstad när Paulus anlände dit på sin andra missionsresa, ungefär år 51. Man uppskattar att det fanns 250 000 greker, romare och judar där, plus 400 000 slavar. Staden var en romersk koloni, och den hade därmed hög status. Den var en viktig handelsstad, strategiskt belägen på näset mellan Aten och halvön Peloponnesos.

Aten var centrum för den berömda grekiska filosofin. Några århundraden tidigare hade Sokrates, Platon och Aristoteles grundat sina filosofskolor. Där fanns poeter, dramatiker, retoriker. Det var vishetens högborg. Där hade Paulus varit strax innan han kom till Korint och i Apg 17 berättas om hur han samtalade med filosofer på torget och höll tal inför Areopagen, domstolen i Aten. Han hade minsann fått uppleva vad den mänskliga visdomen kunde prestera. Men det blev inga märkliga resultat av hans verksamhet. Vi hör ingenting om någon församling i Aten, men däremot blev församlingen i Korint betydelsefull.

Första Korintierbrevet skrevs när Paulus var i Efesus under sin tredje missionsresa. Då hade det gått några år sedan hans första vistelse i staden, och han hade fått underrättelser om problem i församlingen. Det var framför allt problem med sexuell omoral. Det är bra att känna till att Korint framom andra städer i antikens Grekland var känt för lösaktighet. Det berättas, att det kunde ha funnits upp till 1000 slavinnor i hednatemplen som stod fritt till främlingarnas förfogande som tempelprostituerade. Och det ansågs hedervärt och rätt att också goda samhällsmedborgare tog för sig. Det här är bakgrunden till det som Paulus skriver om ogudaktighet och orättfärdighet i Romarbrevets första kapitel. Paulus skrev Romarabrevet i Korint på sin tredje missionsresa. I en sådan miljö levde de kristna, och det är inte underligt att det blev stora problem.

Den grundläggande synden var då som nu att människan inte ärar Skaparen, utan börjar dyrka det skapade, inte minst förnuftet, visdom, som var typiskt för grekerna. Vi har precis samma problem i vår tid. Genom att överge Guds uppenbarelse, både i den allmänna uppenbarelsen som vi ser i naturen, och i den särskilda, i Guds ord, hamnar vi i mörker. Vårt förnuft leder oss vilse om det inte blir upplyst av Guds ord.

En del av befolkningen i Korint var romare. För dem var talet om korset i högsta grad en dårskap.  Den romerske politikern och retorikern Cicero hade sagt: En romare ska inte röra vid ett kors, inte se på ett kors, inte ens höra ordet kors. Så förhatligt var detta avrättningsredskap, och så djupt i förnedring sänktes vår Frälsare när han led straffet för våra synder.

Vår tids visdom

Låt oss lämna historien bakom oss och jämföra med vår egen tid. Då ser vi samma anstöt av korsets evangelium som i antikens Korint.

... eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet ...

Vad är världens visdom? David säger i Psalm 14:

Dårarna säger i sitt hjärta: Det finns ingen Gud.

Så här uttalar sig också dagens visa människor. En av de mest uppburna ateisterna i vår tid, Richard Dawkins, skrattar åt en sådan dårskap som att tro på ”illusionen om Gud”. Och så bedriver han en systematisk kampanj mot de bibliska sanningarna om skapelsen och han har många efterföljare också i vårt land. Tvivlet på Guds ord, bortförklaringarna av Skriftens utsagor, som sedan leder till förakt för Guds ord, är den metod som djävulen har använt sig av särskilt de senaste 100 eller 200 åren, för att få bort kraften från det kristna budskapet. Till det måste vi med kraft säga: Tillbaka till Guds ord!

Den mänskliga visheten är egentligen dårskap, för redan med den naturliga gudskunskapen borde man erkänna Guds existens. Det är dåraktigt att förneka honom, fast de som gör det tror att de är visa. Paulus skriver i Rom 1:19–20:

Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat.

Det är alltså precis tvärtom mot vad Dawkins och andra ateister påstår: våra sinnens observationer visar att det finns en Gud, och att han har en evig makt och andra gudomliga egenskaper som skiljer honom från skapelsen. Men den självkloka människan vill inte erkänna det. Så var det också i det antika Grekland. De mest framstående filosofer och lärare famlade i mörkret, för de hade inte börjat där visheten börjar: med gudsfruktan.

Sedan leder dårskapen vidare från otro till köttsliga synder. Gud utlämnar dessa arma människor till syndiga begär, till allt slags orenhet, däribland inte minst homosexuella handlingar. Men Paulus räknar också upp vanliga synder som girighet, elakhet, avund, skvaller och skryt bland följderna av att Gud utlämnar de dåraktiga människorna.

I sitt avskedsbrev, andra brevet till Timoteus, beskriver Paulus hur det ska bli i de yttersta dagarna (3:2–5):

Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft.

Det här är en träffande beskrivning av vår tid. Särskilt det sista: ett sken av gudsfruktan. 

Man brukar ta som ett fint exempel på att vårt land är kristet och hedrar de kristna värdena när man på självständighetsdagen firar gudstjänst i Helsingfors domkyrka med president, regering och en stor del av riksdagen närvarande. Visst är det ett fantastiskt sken av gudsfruktan! Ändå ska vi inte förakta det att Guds ord finns där, och att Anden därför kan använda dessa tillfällen. Men var finns denna gudsfruktan när man stiftar lagar? Beaktar man alltid först det som Bibeln säger? Nej, ingalunda om det går emot den stora folkmassans åsikter. Då kan man lugnt bestämma att man har rätt att döda ofödda barn och s.k. samkönade äktenskap ska betraktas lika som äktenskap mellan man och kvinna. Dårskapen håller på att fullkomnas.

Men vi ska inte skylla på politikerna. Ett land får en sådan ledning som den förtjänar. När människorna har övergett Gud kommer Gud att låta mörkret ta över och samhället får allt större problem. Det beror på att man dyrkar sin egen vishet och glömmer Guds ord. När man inte längre läser Bibeln och hör en rätt undervisning, utan vänder sitt öra till myterna, då förstår man inte heller att reagera när det går galet.

Mitt i det här lever och verkar kristna människor, i lidande och trångmål, men som salt och ljus. Ju större mörkret blir, desto mera kan ljuset lysa upp. Var är vårt ljus? Syns det?

Vi som är satta till andliga ledare har förstås det största ansvaret. Men varje kristen har ett ansvar: för sig själv, för sin familj, för dem som vi möter på vår livsväg. Varje skolelev kan vara ett ljus bland sina kamrater genom att inte följa det mönster som råder. I sitt vardagsarbete kan en kristen visa på Kristus genom att inte använda samma grova ord som de andra, inte blanda sig i gyckel över andliga ting, inte mobba sina medarbetare, inte baktala sina chefer. Det syns också i att en kristen har en annan förnöjsamhet, och inte följer andras exempel i att sträva för jordiska ägodelar, mera lön och mera förmåner för egen del. Han vet ju, att Gud försörjer honom med allt han behöver och att hans uppgift är att vara en trogen tjänare på den plats där Gud har ställt honom.

Den som har lärt känna Gud i hans vishet är också beredd att sedan ta den anstöt som kommer på grund av bekännelsen till honom inför människorna. Kan man undgå att se en stad som ligger uppe på ett berg, och kan man dölja det ljus som står framme på bordet? frågar Jesus.

Guds dårskap i korsets evangelium

Det här blir ett stick i samvetet för mig, kanske också för dig. Är jag en sådan? Är jag verkligen ett ljus och salt, ett Kristusbrev till världen? Jag är ju av köttslig natur, har samma begärelser, samma behov att hävda mig som de andra.

Hur ska vi som kristna få mod och kraft att göra så, och gå emot det som världen runt omkring oss ägnar sig åt? 

Det är här som talet om korset kommer in. Jo visst är det så att vi kristna har samma natur. Men det är som Paulus skriver i Gal 5:24:

De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär.

Här finns en djup bild. Vi behöver gå längre bort från oss själva och nuet, vi behöver gå till Golgata. Vi har korsfäst vårt kött. Vi var nämligen med när Jesus spikades på korset. Där förenades vårt kött med hans, och när han dog, så dog vi. Det här är verkligen inte lätt att fatta för vårt förstånd. Det blir verkligen en dårskap när man riktigt tänker efter. Hur skulle vi, 2000 år senare, ha kunnat vara med på korset? Hur skulle vårt kött ha kunnat spikas fast med Jesus?

Låt oss läsa i Rom 6:3–4, 6:

Vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom.

Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus.

Jesus led döden för alla människor, i alla människors ställe. Han kom för att bära straffet för våra synder, för alla människors synder. Och när vi blev döpta, fördes vi in i detta så bokstavligt som om vi själva skulle ha varit med på korset. Därför kan Paulus säga att vi blev korsfästa med honom, dvs. vår gamla, syndiga natur korsfästes för att den skulle vara död och inte längre råda över oss.  Den ska inte kunna anklaga oss för att vi har en ond natur i oss, för den har spikats på korset med Jesus. När djävulen kommer och säger att vi inte kan ha något med Jesus att göra, för att vi är syndare, då får vi visa på Jesus och hävda, att han tog bort vår synd när han dog på Golgata kors. För vi var med där. Och vi har ett fast Ord som säger sanningen, det sviker inte.

Sedan fortsätter Paulus att framställa Guds vishet:

... för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. 

... för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden.

Det här är också ett dåraktigt och obegripligt tal för en upplyst människa. Gud använder sig av paradoxer i sitt ord, och de går att förstå bara i ljuset av korset.

Det här livet är ett annat liv, det liv som den nya människan lever när hon är född på nytt genom dopet.  Nu har vi kommit in i en ny tillvaro, vi har fått en ny regent. I stället för att vara fångar under synden är vi Jesu tjänare, ja i verkligheten slavar, som vill lyssna till honom och lyda honom genom det liv som han väckte i oss i dopet. Detta nya liv bekämpar den gamla människan i oss som vill leva som världen, som avundas, har begärelser, gycklar och talar illa om andra, så att den i stället vill andra människor väl, dödar sina onda begärelser och talar väl och tyder allt till det bästa. 

Det här förmår vi inte av egen kraft. Någon sådan förmåga har vi inte själva. Det kan vi göra bara genom att hämta Guds kraft genom talet om korset. Vi behöver ha Kristi kors för våra ögon varje gång begärelse och onda tankar sätter in, så att vi säger: Hur skulle jag, som har uppstått till ett nytt liv med Kristus, kunna göra så? 

Genom att ha Jesus som korsfäst för våra ögon ger han kraft att uthärda när vi måste bära korset i våra liv, det kors som vi får för att vi följer Jesus.

Men vi ska akta oss för att tro att vi är starka själva. Vi ska inte börja skryta med vad vi själva kan. Alltsammans kommer från Gud, och det är han som ska ha all ära, bara han.

I 2 Kor 12 undervisar Paulus oss om var den rätta kraften finns: den finns i vår svaghet. Den kan fullkomnas när vi inser att vi inte kan själva, utan behöver hans kraft, hans ledning och omsorg om oss. Det börjar med att vi ödmjukar oss under hans ord och ber om förlåtelse för allt vi misslyckas med, det som hans lag kräver av oss och som vi inte kunnat göra, eller handlat emot. Då vill vi inte heller stoltsera inför våra medmänniskor, utan kan erkänna vad vi har brutit och be varandra om förlåtelse för det.

I ett sådant liv finns Guds kraft. Det var genom sådana människor som evangeliet spreds ut över världen. De var inte starka själva. Men de hade Jesus. De motstod inte lejonen som de slängdes inför på cirkusarenan, när människor runt om jublade över deras svaghet, men de bekände sin tro på den Frälsare som de visste skulle väcka upp dem från dödens sömn när han kommer tillbaka, för de levde det sanna livet i tron och skulle fortsätta att göra så också när deras liv offrades.

För de kristna i Korint var Guds dårskap deras kraft och vishet. De kunde inget annat än klamra sig fast vid sin Frälsare och hans kors. De gick till korset när människorna i sin vishet belackade dem. De flydde till korset när deras egen synd anklagade dem. De lät korset vara en ledstjärna när de levde sitt anspråkslösa liv i Herrens tjänst, på den plats där de var ställda.

Kära vän! Låt korset vara ledstjärnan också för dig! Fly till Kristi kors när Guds ord dras i smutsen, och bekänn trosvisst och öppet att Guds ord håller, att Guds dårskap är visare än människor och att Guds svaghet är starkare än människor.

Tätt vid korset! O Guds Lamm
ställ dess bild framför mig,
och att i dess skugga gå
ständigt villig gör mig!

Korset blott, korset blott
må förbli min ära,
tills på andra stranden jag
får dig vara nära!

Amen.

Predikan i Lepplax bykyrka 23.2.2014.