Profetiornas fullbordan

Av Ola Österbacka

Predikotext: Luk 10:23–24:

När de var ensamma, vände sig Jesus till lärjungarna och sade: ”Saliga är de ögon som ser det ni ser. Ty jag säger er: Många profeter och kungar ville se vad ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det.”

Helige Fader, hjälp oss att se det som Jesu lärjungar fick se och höra det som de fick höra, för att det ska ge oss liv och glädje över att våra namn är skrivna i himlen. Amen. 

I dag gläds vi åt att börja ett nytt kyrkoår. Åter får vi vända blickarna mot Jesu ankomst och verksamhet för syndares frälsning. Första advent är en glädje- och festdag, då vi hyllar ärans kung, medan vi under de tre följande söndagarna i advent bereder oss i bön och bot för att göra rum för Herren i våra hjärtan. 

Advent signalerar kungens ankomst. Han kommer, han som var utlovad i gångna släktled. Dagens predikotext ger oss temat: Profetiornas fullbordan. Vi ska se på temat ur tre synvinklar: (1) Vad hände? (2) Vad väntade man på? (3) Vi har fått höra och se.

Vad var det som hände?

Jesu lärjungar fick se något som profeter och kungar hade väntat på, men som de inte fick se med sina ögon eller höra med sina öron. 

Vad var det som Jesu lärjungar fick se?

Lukas berättar tidigare i kapitel 10 om hur Jesus sänder ut en större grupp lärjungar, sjuttio andra, två och två för att gå framför honom när han besökte olika byar. Matteus och Markus berättar på ett liknande sätt om att Jesus sände ut de tolv apostlarna, och det gör också Lukas i det nionde kapitlet. Det var tydligen andra lärjungar än de tolv utvalda apostlarna som omtalas här.

Det är intressant att notera talet 70. Det går tillbaka på antalet folkstammar som spreds runt världen efter Noa, 1 Mos 10. Att det är så antyds av att den grekiska översättningen av GT (Septuaginta) anger 72 folkstammar, och en del läsarter av texten hos Lukas talar om att Jesus sänder ut 72 lärjungar.

Talet 7 framställs i Bibeln som ett förbundstal, Guds handlande med världen. 10 är fullhetens tal. Talet 70 kan vi därför se som en symbolisk representation av hela världens folk, ett första tecken på att Jesus skulle sända ut sina lärjungar för att göra alla folk till lärjungar. Talet 12 representerar Guds egendomsfolk Israel och när Jesus utsåg just 12 lärjungar till hans apostlar markerade han att det nya förbundet är det nya egendomsfolket, byggt på de tolv israelitiska stammarna.

Åt de sjuttio gav han fullmakt att tala i hans namn:

Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig.

Sedan berättas hur de sjuttio utsända lärjungarna kom tillbaka och gladdes över att också de onda andarna lydde dem. Men Jesus visar dem då på något ännu större: 

Jag såg Satan falla ner från himlen som en blixt.

Sedan talade han om den stora makt han har gett dem, att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot hela fiendens välde. Han intygar att ingenting någonsin ska skada dem. Här avser han den andliga välsignelse som de har genom tron, inte att ingen yttre skada ska drabba dem, för han talar ju vid andra tillfällen om förföljelser och svåra lidanden. Att det är den andliga välsignelsen ser vi av att han inskärper den viktigaste orsaken till glädje:

Men gläd er inte så mycket över att andarna lyder er, som över att era namn är skrivna i himlen.

Det här är summan av Jesu gärning: att han återköpt världen från djävulens välde. Satan störtades ner från himlen som en blixt. Han miste sin egentliga makt, även om han går omkring i stor vrede på jorden. De sjuttio fick på ett yttre sätt en försmak av den verkliga makt som de hade fått över djävulen, men den verkligt stora glädjen är att våra namn är skrivna i himlen – alla dem som Gud har kallat och rättfärdiggjort genom tron. Över dem har djävulen ingen makt.

Efter det här berättar Lukas om att Jesus jublade i den Helige Ande och uttalade några märkliga ord:

Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka men uppenbarat det för de olärda och små. Ja, Fader, detta var din goda vilja. Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen vet vem Sonen är utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.

Det här var det som lärjungarna fick se. Det var det som Gud uppenbarade genom sin Son för dem som var olärda och små i sig själva, men som de visa och kloka inte fattade. Strax efter vår text ser vi också hur en laglärd kom fram och ville snärja Jesus. Det var ett åskådligt exempel på just dem som inte kunde fatta att Jesus var Messias, trots att de var lärda, i själva verket kunde de hela GT och de äldstes stadgar i minsta detalj. Ändå förstod de ingenting. Fadern hade inte uppenbarat sanningen för dem, att han som var utlovad genom profeterna nu stod mitt ibland dem. Det som Jesus uttalade i vår text sade han uttryckligen just till lärjungarna, när de var ensamma.

Vad var det som profeterna väntade på?

Låt oss nu vända till GT och ta reda på vad profeter och kungar önskade få se.

Vi kan börja i 5 Mos 18:15, där Mose säger:

HERREN, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till.

Och några verser längre fram citerar Mose vad han hade hört från Herren själv:

En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom.

Den här mannen brukade judarna allmänt kalla ”Profeten”. I NT omtalas ofta profetior som uttalande av ”profeten” som ett kollektivt begrepp, men det finns också en särskild person som förväntades vara denna profet förkroppsligad. Det ser vi av judarnas frågor till Johannes Döparen i Joh 1:21:

De frågade honom: ”Vad är du då? Är du Elia?” Han sade: ”Nej, det är jag inte.” ”Är du Profeten? Han svarade: ”Nej.”

Man föreställde sig att Profeten var en annan än Messias. Men Johannes ger ett vittnesbörd om att Profeten är identisk med Messias. Av Petrus får vi också klart besked i Apg 3 då han predikar om att Jesus är den utlovade Messias. Då citerar han Mose och tillämpar utsagan om Profeten på honom.

När det gäller Messias finns många utsagor i profetböckerna. Det fanns en stark förväntan på att han skulle komma för att återupprätta Davids tron. I dag sjöng vi ”Hosianna, Davids Son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.” 

Den sången, som mötte Jesus när han red in i Jerusalem, är nästan ordagrant hämtad från Ps 118:25–26. Orden ”Davids Son” är inte med där. De är en tolkning som ger uttryck för att folket kopplade samman löftet om Messias med det löfte som kung David fick genom profeten Natan. 

Vi kan läsa om fariseernas tolkning i deras samtal med Jesus (Matt 22:41–42):

Medan fariseerna var samlade, frågade Jesus dem: ”Vad anser ni om Messias? Vems son är han?” De svarade honom: ”Davids”.

Denna Davids Son kallades faktiskt David av profeten Hesekiel (34:23):

Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David. Han skall föra dem i bet och vara deras herde.

Den gamle Simeon hörde till de saliga som fick uppleva hur profeternas ord fullbordades. Han fick hålla det 40 dagar gamla Jesusbarnet i sina händer. Vi har hans lovsång i Luk 2:29–32:

Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.

Ändå fick Simeon inte se den verkliga fullbordan av profetorden. Det fick Jesu lärjungar göra. De fick bevittna hans verksamhet, då han gick omkring och gjorde gott och botade alla. De fick uppleva hans osjälviskhet och kärlek. Han var ju inte som de, för han var utan synd. De fick höra hans undervisning. De måste gå igenom den oerhörda smärtan att se sin Mästare bli utlämnad åt hedningarna och korsfästas, i ohygglig smärta och förnedring. Men de fick också bevittna honom som uppstånden och levande.

Sedan blev de, precis som Skriften hade sagt, utrustade med Helig Ande och kraft för att bli hans vittnen. De fick vara med om att budskapet, som i första hand hade riktats till judarna, nu också skulle gå ut till hednavärlden. Allt det skedde under sådana former som Jesus hade förutsagt. De fick kraft och de fick ord att förkunna. De lärde sig genom Andens uppenbarelse hur de skulle utlägga profeternas budskap så att folk insåg att det nu var fullbordat. Och de måste också gå igeinom oerhörda lidanden, i många fall också martyrdöd, precis som Jesus hade sagt dem.

De var saliga, för de hade fått se profetiornas fullbordan, det som kungar och profeter hade längtat efter men som de ännu inte fick se.

Vi har fått höra och se

Allt det här har vi nu också fått höra och se. Det är fullbordat! Messias har kommit och fullbordat allt.

Vad innebär Messias verksamhet?

Messias betyder Den Smorde, på grekiska Kristus. I den judiska traditionen smordes man till tre ämbeten: profet, präst och kung. Jesus har blivit smord till alla de tre ämbetena. 

Jesus är profeten. Han är den som Mose hade talat om. En profet talar inte det han själv hittar på, utan han är ett språkrör. Han talar på en annans vägnar. En Guds profet talar de ord som Gud ger honom. 

Johannes vittnar om hans ämbete så här (Joh 1:18):

Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde, som själv är Gud och är hos Fadern, har gjort honom känd.

Jesus kan framträda som den store Profeten för han är själv Gud. Han kan därför vittna om Gud på ett annat sätt än vi människor kan. För vi kan inte se Gud. Vi kan bara se honom i hans uppenbarelse, i hans Ord.

Därför ska vi lyssna till honom, precis som Fadern sa till de tre lärjungarna när de var med Jesus, Mose och Elia på det heliga berget: 

Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!

Det andra ämbetet är prästen. Och han är inte bara präst, han är den sanne översteprästen, den som på långfredagen bar fram sitt eget blod som ett evigt offer. Prästen representerade folket inför Gud. Det var bara prästerna som fick komma nära inför Guds ansikte, och då aldrig utan blod. Blodet var reningsmedlet, som symboliserade det blod som Jesus göt på korset för oss alla.

Hebreerbrevet säger att det är omöjligt att tjurars och bockars blod kan ta bort synder. De kan alltså bara vara en symbol, en ersättare för honom som på riktigt kunde ta bort synden. Och när han gjorde det, gäller det för evigt. Jesus vann en evig förlossning från synden, döden och djävulens våld. Han skaffade fram den rättfärdighet som vi behövde för att kunna träda fram inför Gud. Och han har gett den åt oss. Därför kan Petrus skriva att vi har blivit ett konungsligt prästerskap, ett Guds folk, ett egendomsfolk.

Vi som hör till Jesus som hans folk är präster, som har rätt att komma inför Gud. Tänk vilken förmån! Det var den förmånen som man ännu inte hade i det gamla förbundet. Då måste man vända sig till de levitiska prästerna som skulle helga dem genom offer. Men det gällde bara en tid. Dessa offer måste hela tiden upprepas. Det som Jesus gjorde behövde inte upprepas.

Det är det här som var och en oss nu får fröjdas över. Den som profeterna vittnade om har nu kommit och han har fullbordat allt i vårt ställe.

Slutligen har vi kungens ämbete. Profeten Samuel smorde Saul till kung, och senare David. Han smorde kungen med olja. Jesus har inte blivit smord till kung av någon människa. Han har från tidernas början haft all makt. Ingen jordisk kung har sådan makt. Men Jesus är ingen jordisk kung.

När profeterna förutsade att Davids tron skulle återupprättas igen, då såg de Messiaskungen framför sig. De visste också att han inte skulle upprätta ett synligt rike. Samtidigt som han var kung skulle han vara föraktad. Han skulle bli hånad och han skulle lida mycket. Men han skulle inte behållas av döden. 

När Petrus och de andra apostlarna predikade på pingsten och senare, då hänvisade de till profeternas utsagor om Messias, och de sa att detta nu har blivit fullbordat. ”Denne Jesus, som ni har korsfäst, har Gud gjort både till Herre och Messias.” De kunde med kraft gå ut och vittna om att allt vad profeterna hade sagt nu hade uppfyllts.

Jesus är vår profet, präst och kung. Därför är han Kristus Herren. Han bär Guds heliga namn: Jag Är. Det är ett signum på att han är Gud av evighet, även om han lät sig födas av en kvinna och bli ett hjälplöst barn.

Det är denne kung vi hyllar i dag. Det är honom vi bereder oss att möta. Måtte vi alla komma ihåg det och inte fuska bort vår adventstid med allt annat som inte hör till en rätt beredelse inför kungens ankomst. Amen.

Det är fullkomnat! O Jesus kära,

det är ju så!

Må du vårt tvivlande hjärta lära att tro därpå

och vila tryggt på den klippans grund

som inte rämnar i domens stund!

Predikan i Biblion 1.12.2013.