12 oktober 2013

Tron och det kristna livet


Av Ola Österbacka
Avslutande föredrag på bibelhelg i Biblion 6.10.2013.

Aktuell utgångspunkt
Senaste söndag firade vi Mikaelidagen. I predikan över episteltexten från Uppenbarelseboken såg vi hur djävulen rasande i vrede har kommit ner till jorden för att fördärva det som Jesus, Guds Lamm, hade verkat genom sin korsdöd då han vann sin seger och tog ifrån djävulen hans yttersta makt. Vi kunde också konstatera att vår tid i stor utsträckning präglas av gudlöshet och kärlekslöshet. Man vill inte veta av gudsfruktans kraft, fastän man försöker bevara skenet av gudsfruktan.
Många folkkyrkoförsamlingar kämpar med det här problemet. Hur ska man komma åt likgiltigheten som breder ut sig allt mer? I synnerhet är folkkyrkornas ledare djupt bekymrade över att allt fler utträder. Det ger mindre inkomster, och snart kan det bli ödesdigert för många församlingar. Det blir ansträngande att upprätthålla staben av anställda, och att uppfylla kyrkolagens krav på gudstjänster varje sön- och helgdag. Vad är botemedlet? 
I många fall är svaret: vi måste anpassa budskapet till vad folk vill ha. Alldeles nyligen gav Meri-Anna Hintsala, en kvinnlig präst som fungerar som kommunikationsplanerare i kyrkostyrelsen, en intervju i den kyrkliga tidningen Kotimaa. Hon menade att kyrkan inte borde motsätta sig jämlikhetsfrågor typ homoäktenskap, för ju mera man motsätter sig desto mera kommer de fram i offentligheten och marginaliserar kyrkan och dess huvudbudskap. Hon menar att det ändå är ofrånkomligt att utvecklingen leder till att homosexuella kommer att få gifta sig.
Vad är då kyrkans huvudbudskap enligt Hintsala? Jo, nåden. Säger hon. Vad hon menar med nåd förstår åtminstone inte jag, annat än något flummigt om alla människors lika värde och att alla ska få höras och känna sig delaktiga av gemenskapen.
För ett par veckor sedan såg vi två kända profiler i den lutherska folkkyrkan tala sig varma för att Gud älskar alla helt villkorslöst. En är en pensionerad biskop och den andre en omstridd präst, och båda talar om Guds allmänna nåd. Ingen lag där, inte. Precis som Jonas Gardell gör. Kom inte med något som begränsar nåden!
Bakom den omfattande rörelse som gripit stora delar av de mera konservativa kyrkorna och väckelserörelserna finns också en tydlig filosofi. Jag tänker på kyrkotillväxtrörelsen. Dess utgångspunkt är att fråga efter vad folk behöver och önskar och så ordna gudstjänster och planera förkunnelsen så att de känner sig bekväma och trivs. På det sättet drar man ofta till sig stora skaror och kyrkorna fylls.
Går vi till vår lutherska bekännelse finner vi en annan utgångspunkt. Den sammanfattas i Skriften allena. Låt oss alltså överge granskningen av vår samtid och i stället gå till Skriften.

Den första församlingen
Upprinnelsen till det här ämnet är en del tankar från våra bibelstudier över Apostlagärningarna. Efter att Lukas beskrivit de omvälvande händelserna på den första pingstdagen berättar han, Apg 2:42–47:
De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. Och fruktan kom över alla, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.
När vi hör det här, får vi då intrycket att apostlarna satt och funderade över hur man skulle få till stånd en stor församling? Hur mycket order gav man om hur man skulle samlas till gudstjänst, hur man skulle offra, hur mycket undervisade man om hur man skulle bete sig för att andra skulle tycka om en och uppskatta det man gjorde?
Det verkar nog vara klart att drivkraften är en helt annan än mänskliga planer och psykologiska teorier. Det var en drivkraft som kom från det som hade skett på pingsten. Vad var det då?
Jo, det var en predikan, där Petrus först förklarade varför de kunde tala många olika språk, så att folk från alla möjliga ställen kunde förstå deras predikan. Sedan talade han om Jesus. Lukas ger en kort sammanfattning (Apg 2:22–24):
Israeliter, lyssna till dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till inför er genom kraftgärningar, under och tecken, som Gud genom honom utförde mitt ibland er, så som ni själva vet. Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom. Men honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden.
Lägg märke till kontrasten: Ni spikade fast honom på korset och dödade honom – Gud uppväckte honom och löste honom från döden vånda. Lagens udd riktades mot åhörarna: det var ni som gjorde det. Men vad gjorde Gud? Han uppväckte honom. Och alltsammans ingick i Guds fastställda plan och beslut.
Petrus predikade lag och evangelium. Och lagen gjorde sitt. Efteråt ser vi reaktionen:
När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?”
Det var en helt naturlig reaktion: när något har gått galet, måste man göra något för att rätta till det. Men Petrus ger ett annat svar än att vägleda dem till gärningar som ska försona deras skuld:
Petrus svarade dem: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar.”
Nu riktas blicken bort från vad de själva ska göra för att se vad Gud gör och har gjort för dem. Petrus visar på löftet, Guds ords löfte, som är det samma som evangelium. Det som Gud gör. Men Petrus glömmer inte heller förmaningarna:
Också med många andra ord vittnade han och uppmanade dem: ”Låt er frälsas från detta bortvända släkte.”
Det var denna predikan som utlöste följdverkningarna: tre tusen personer blev Jesu lärjungar den dagen. De frälstes ut ur detta bortvända släkte, det släkte som förkastade sin Messias, som var fixerade vid sitt eget, men som inte hade sett Herrens handlande. Nu vändes deras blickar från sig själva för att se Guds välgärningar mot dem. De hade kommit till tro. Och tron kom av Petrus predikan. Det var det nya. Och det orsakade denna explosion av nya församlingsmedlemmar.
Denna församling var oerfaren, men den hade en miljö som gynnade tillväxt: Den hade apostlarnas undervisning (Bibeln), (brödra)gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna, det som vi kallar kristendomens fyra b:n. Där kunde tron bära frukt. Och den bar sådana frukter som vi redan läste om: jublande glädje, de delade allt med varandra, de var omtyckta av allt folket.

Den expanderande församlingen
Under den första tiden kunde apostlarna predika fritt. Gud lade i deras väg en lam man, precis på tempelområdet där många gick förbi till tidebönerna, och gav Petrus i uppdrag att bota honom. Det gav honom en ny chans att tala till en stor mängd människor (Apg 4). Åter tar Petrus, tillsammans med Johannes, fram samma mäktiga budskap (v 15–16):
”Israeliter, varför är ni förvånade över det här, och varför stirrar ni på oss, som om vi av egen kraft eller fromhet hade gjort att han kan gå? Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, som ni utlämnade och förnekade inför Pilatus, när denne hade beslutat att frige honom. Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och begärde att få en mördare frigiven. Livets furste dödade ni, men honom har Gud uppväckt från de döda. Det är vi vittnen till. Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt denne man, som ni ser och känner. Tron som det namnet skänker har gett honom full hälsa så som ni alla ser.
Det som skedde med den lame brukar inte människor kunna åstadkomma. Därför väckte det också en sådan förvåning och uppståndelse i folkskaran. Men Petrus förklarar varför det hade skett. Och nu predikar han åter lagen: 
Ni utlämnade och förnekade ...
Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och begärde att få en mördare frigiven.
Livets furste dödade ni ...
Kontrasten är stor till evangeliet:
Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus ...
... men honom har Gud uppväckt från de döda.
Och så kopplar Petrus samman denna lama man som har återfått sin hälsa med Guds stora gärning, med två repeterande utsagor om tron:
Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt denne man, som ni ser och känner.
Tron som det namnet skänker har gett honom full hälsa så som ni alla ser.
Jesu namn innefattar allt det som han har gjort, det är en sammanfattning av evangelium. Tron på det namnet är det medel som överför välsignelsen till människan. Tron gav full hälsa och styrka. Det är den fysiska händelsen just vid detta ögonblick. Men i andlig mening är det precis samma sak, och det skedde på den första pingsten: tron på Petrus förkunnelse gav full andlig hälsa åt dem som hörde budskapet. De fick sina synder förlåtna, de blev döpta i Jesu namn, de fick Anden som födde dem på nytt, och därmed fick de en återupprättad gemenskap med Gud. En full hälsa i andlig mening, eller med ett ord: liv.
Med detta saknar de ingenting. De har inte blivit halvfärdiga kristna. Mannen blev helt återställd, han var inte längre någon krympling. Han är nu en verklig bild av hur en syndare, som är utestängd från härligheten hos Gud på grund av sin bortvändhet och synd, kommer in i en ny relation, som betyder en helt ny livsstil, en fullt återställd gemenskap med den Gud som de tidigare hade förnekat.
På grund av undret och den predikan som följde blev det folksamling runt apostlarna, och det var något som judarna inte gillade. För det första var det farligt, eftersom det kunde leda till problem med romarna, och för det andra var det högst problematiskt att den som judarna hade tagit livet av nu förklarades vara uppstånden och hade en sådan makt över människor.
Så judarnas ledare beslöt helt enkelt att tysta dessa apostlar. De tog Petrus och Johannes i förvar och förhörde dem inför Stora rådet. Där fick de ge sitt vittnesbörd (4:12):
Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.
Mot den frimodighet som Petrus och Johannes visade kunde Stora rådet inte göra något i det här skedet. De måste i alla fall visa sin makt, och därför förbjöd de dem att över huvud taget tala eller undervisa i Jesu namn. Till det svarade apostlarna (v 19–20):
Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud? Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört.
Trots att de så klart trotsade sina myndigheters påbud, kunde judarna inte annat än släppa dem sedan de hade varnat dem ännu en gång (v 21),
eftersom de för folkets skull inte kunde finna något lämpligt sätt att straffa dem. Ty alla prisade Gud för det som hade hänt. 
Alla prisade Gud! Det som hände var verkligen stort. En lam man hade blivit botad, mitt för ögonen på många vittnen. Apostlarna vågade trotsa folkets ledare och fortsatte att predika. Vad blev följden för församlingen?
Jo, apostlarna gick raka vägen till sina egna, alltså till de kristna, och berättade allt. Och nu kunde man kanske ha väntat sig att församlingen skulle ha insett att det inte gick att gå emot folkets ledare. Det skulle väl ändå vara en tidsfråga innan de fick rätt, och de kristna måste gå under jorden och fly från staden? Det var väl lika bra att kapitulera?
De samlas och ber. De ropade till Gud. Och de bad inte om att bli skonade från svårigheter, och att få frihet att förkunna evangelium, utan (v 29–30):
Och nu, Herre, se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord, genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.
De bad om frimodighet att predika Guds ord. De bad att Gud skulle stadfästa deras förkunnelse med tecken och under så att alla skulle inse att det var Gud som handlade. Och så gjorde Gud. Han hörde dem och lät dem få den Helige Ande och frimodigt predika Guds ord.
Och sedan har vi åter ett vittnesbörd om hur församlingen levde (v 32–33):
Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över alla.
Sådan var trons frukt. I stället för att ge upp och tänka att deras lilla skara inte kunde hävda sig mot de starka myndigheterna fick de bara större frimodighet genom motståndet. De svetsades samman i en gemenskap som gick långt utöver det som upplevs i världens sammanhang, och som sträckte sig ända till en fullständig ägodelsgemenskap. Men det centrala var apostlarnas förkunnelse om Herren Jesu uppståndelse. Stor nåd var över alla.

Församlingen prövas
Efter hand som apostlarna fick predika och utföra stora kraftgärningar växte skaran av dem som slöt sig till församlingen. Det väckte igen översteprästernas och deras anhängares avund. Apostlarna greps och sattes i fängelse. Men en ängel öppnade på natten fängelsets portar och förde ut dem och uppmanade dem att igen på morgonen förkunna för dem allt som hör till detta liv
Och så gör de. När Stora rådet skulle samlas finns ingen att anklaga! Fängelset är tomt! Domarna får veta att de som var satta i fängelset står i templet och undervisar. Just det som var förbjudet!
Så hamnar de åter inför Stora rådet. Där ger Petrus och Johannes uttryckt för den regel, som folk den gångna sommaren har stormat så emot här i Finland (5:29): 
Man måste lyda Gud mer än människor.
Och så predikar de åter om den uppståndne, som de hade hängt upp på trä och dödat. Åter en predikan av lag och evangelium. Men här i Stora rådet möts de inte av något positivt gensvar. Det är otron som möter dem. Förkastelsen. Det fanns sådana som ville döda dem på fläcken, men Gamaliel ger sitt berömda råd, att vänta och se. Han blir Guds redskap att ge sina vittnen mera respit. Stora rådet nöjer sig med att låta piska dem och åter förbjuda dem att predika.
Och så berättas om apostlarnas reaktion (v 41–42):
Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull. 
Dra sig undan? Anpassa sig efter de ogudaktiga ledarna och hålla tyst?
Nej, de bara fortsatte att predika med ännu större frimodighet. De var torterade och blodiga, men glada:
Varje dag undervisade de i templet och hemma i husen och predikade det glada budskapet att Jesus är Messias.
Det glada budskapet, evangelium! Det var det som gav dem deras frimodighet.
Tänk så långt dagens biskopar och präster är från denna glädje. De smiter undan, böjer sina ryggar för mediadrev och påbud. Allt för att stå i gunst hos den ogudaktiga massan. Har de inte sett den glädje som evangeliet ger?
Men vi ska inte bara fråga hur biskopar och präster reagerar. Det vi framför allt ska fråga är hur vi själva tar emot det glada budskapet. Vilken följd får det för våra liv?

Tron och vårt liv som kristna
Vi ska avslutningsvis pröva oss själva i relation till det som berättas i de här bibelavsnitten.
  • Gudsfruktan
  • Relationen till pengar och ägodelar
  • Frimodighet att vittna
Och fruktan kom över alla”, heter det om församlingen efter pingsten. Varför denna fruktan? Jo, för det är allvarligt att möta den Helige Guden, som hade uppenbarat sig i sitt majestät. Det leder till omsorg om hur vi lever, så att vi inte i obetänksamhet syndar mot Guds bud. Det ger oss ödmjukhet att tänka att vi genom hans förbarmande kärlek har fått rätt att vara hans barn, och få komma till honom med alla våra önskningar, även om han är alltings skapare och har all makt i sin hand. 
Om Gud har visat oss en sådan godhet, hur skulle vi kunna besvara hans godhet med att leva ogudaktigt och trotsa honom?
Har vi denna gudsfruktan i våra hem? Märks det i vårt umgänge med andra, på vår arbetsplats, i skolan, i studierna, och också i våra hem, att vi ödmjukar oss under Guds mäktiga hand? 
Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt.” Den livsstilen ledde till att man sa om de första kristna: ”Se, hur de kristna älskar varandra!” Kan man säga så om oss? Eller är det så att vår livsstil och våra strävanden här i livet är en kopia av dem som inte känner Gud? På vilken plats kommer våra ägodelar i förhållande till Guds rike?
Hur är det med vår frimodighet att predika evangelium? Här tänker jag inte på att stå här i predikstolen och predika, utan hur är det med frimodigheten när vi står mitt i en grupp människor som har de världsliga tingen som huvudsak i livet, och som kanske stämmer in kören som ser ner på kristna värderingar och Bibelns ord? Eller när vi träffar människor som är olyckliga i sitt liv och skulle behöva ett ord om hopp för evigheten.
Och vi får förmana som Petrus: 
Låt er frälsas från detta bortvända släkte.
Detta släkte leder oss vilse, om vi anpassar oss efter dess sätt att tänka.
Jag har den erfarenheten att det är mycket lättare att tala Guds ord när jag uppträder som pastor än när jag är privat där det inte faller sig naturligt att  tala om Jesus. Och allra värst kan det vara bland vänner och släktingar som är främmande för Guds vägar. Det är så lätt att falla in i samma mönster som alla andra. Men var finns den jublande glädjen över frälsningen, som ju borde överflöda, så som den gjorde bland de första kristna?
Där ska vi komma ihåg vad det är som ger denna gudsfruktan, denna kärlek och gemenskap, och denna frimodighet som vi har sett i Apostlagärningarna. Det inte en modell som vi lär oss, det är inte en plan som vi gör upp och verkställer enligt vårt bästa förstånd. Kort sagt: det utgår inte från oss, vad vi är och gör. Det är världens modell. 
Den enda drivkraften som ger sådana frukter är evangelium om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus, om hans död och uppståndelse. Vi har det precis lika rikligt ibland oss som de första kristna, även om vi inte har förmånen att lyssna till apostlarnas ord via våra öron. Men vi har deras ord i den Heliga Skrift. Vi har samma Ande som kan upplysa och överbevisa oss om att detta ord är sanning. Vi har samma löfte att vi ska få Andens ledning när vi står inför våra motståndare och ska försvara Ordet. 
Ingenting av det som den första kristna församlingen hade behöver vi sakna. Vi har samma mäktiga Gud som kan bekräfta sitt ord med tecken och under, även om vi inte föreskriver för honom när och hur det ska ske, utan låter honom göra det om han vill. Det som är vår uppgift är att hålla fram Andens svärd, Guds ord, och göra det så ofta vi kan.
Även om vi i våra nordiska länder inte behöver lida tortyr och martyrdöd som de första kristna hotades av, och ibland tvangs uppleva rent fysiskt, så är djävulen verksam i stor vrede för att hans makt bröts av Jesu död på korset och i hans segerrika uppståndelse. Allra ivrigast är han där Ordet om Kristus predikas rent och klart. Just därför har vi skäl att påminna om Mikaelidagens budskap, Upp 12:10–11:
Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds och väldet hans Smordes. Ty våra bröders åklagare har blivit nerkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord.
Må Herren ge oss sin nåd att alltid ha denna sanning klar, och hämta kraft och glädje av den, så att vi inte söker kraften hos oss själva, och inte låter oss nedslås av alla angrepp som kommer från världen och djävulens alla attacker.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, så som det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet, amen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar