Messias, vår store kung

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: Käre Jesus, kom och lär oss att bära fram en rätt hyllning till dig. Sänd din Ande för att förklara ditt ord för oss. Amen.

Predikotexten är dagens psaltartext från Ps 72:1–3, 10–14:

Av Salomo.

Gud, ge åt kungen dina domar, din rättfärdighet åt kungasonen! Han skall döma ditt folk med rättfärdighet, dina betryckta med rättvisa. Bergen skall bära frid åt folket, höjderna rättfärdighet. ---

Kungar från Tarsis och kustländerna skall ge honom skatt, kungar från Saba och Seba skall bära fram gåvor. Alla kungar skall falla ner för honom, alla hednafolk skall tjäna honom. Ty han skall rädda den fattige som ropar och den betryckte som ingen hjälpare har. Han skall vara mild mot den svage och fattige, och frälsa de fattigas själar. Från förtryck och våld skall han återlösa deras själ, deras blod är dyrbart i hans ögon.

Om psalm 72

Vi ska börja med några allmänna kommentarer om psalmens upphov och syfte.

Inledningsorden kan förstås på två sätt, antingen ”av” eller ”till Salomo”. Luther och Gezelius översätter bara ”Salomos”, vilket tolkas så att det är David som dedikerar psalmen åt sin son Salomo, likt psalmer som har överskriften ”till sångmästaren”. Senare översättningar har i allmänhet ”av” som SFB. Psalmen slutar med orden ”Slut på Davids, Isais sons, böner”, vilket är huvudargumentet för att det skulle vara David som har skrivit psalmen. Men efterskriften utgör en sammanfattning av de två första böckerna i Psaltaren som mestadels innehåller Davids psalmer, så det är inget starkt argument.

Den främsta orsaken till att man anser att det är Salomo som är författare är det att kärnan i psalmen utgörs av hyllningen av den verkligen Kungen: Messias. Den beskrivning som ges av kungen överträffar det som kan sägas om Salomo. Den arameiska översättningen av GT, Targum, anger Kung Messias som rubrik för psalmen.

Det är möjligt att tänka, att David, om han är psalmens författare, tänker på Salomo som den första uppfyllelsen av Natans profetia i 2 Sam 7:12f:

När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den avkomling som skall utgå ur ditt liv, och jag skall befästa hans kungadöme. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för evigt.

David ville bygga ett tempel åt HERREN, men Natan förklarade att HERREN själv ska bygga ett hus åt honom. Han som skulle bygga det huset skulle vara kung för evigt. Hans kungadöme ska bestå för evig tid. Vi vet att Salomos jordiska kungadöme inte bestod för evigt. Redan i nästa generation delades det, och några hundra år senare fanns ingen avkomling av David på tronen längre. Men det kan mycket väl tänkas att David trodde att profetian avsåg just Salomo. Så var det ju också med Eva, när hon tänkte att Kain var den man som Gud hade lovat i profetian på syndafallets dag: ”Jag har fått en man från Herren.”

Vi kan lämna öppet om författaren var David eller Salomo, men vi kan i alla fall konstatera att psalmens huvudperson är den som kung Salomo förebildar, den store kungen av Davids ätt, Messias. Psalm 72 är en messiansk psalm. Därför är Messias, vår store kung, tema för predikan.

Salomo, den store kungen

Hur uppfyller kung Salomo psalmens innehåll?

Salomo var en vis man, och ryktet om honom spreds så att man sökte upp honom långa vägar ifrån för att höra hans vishet. Så gjorde också drottningen av Saba (2 Krön 9). När det talas om kungar från Saba och Seba kan man tänka på de många besök som kungar och drottningar från andra länder gjorde hos Salomo. Tarsis förekommer som namn i närheten av Kartago, men det är också ett namn på den yttersta utposten i väster av den dåkända världen, troligen Spanien. Där finns en ort som heter Tarsessos som man menar kan vara det bibliska Tarsis. Det var dit profeten Jona ville fly, så långt bort han kunde komma. Tarsisskepp är också en allmän benämning i Bibeln på stora handelsfartyg.

Vem förtjänar att kallas en stor kung?

I historien känner vi sådana som Alexander den store, Peter den store, och också Herodes den store. Alexander den store erövrade större delen av den då kända världen på en kort tid. Peter den store upphöjde Ryssland till en stormakt, och också Fredrik II av Preussen brukar kallas den store av samma orsak. Att Herodes kallades den store beror närmast på hans väldiga tempelbygge, inte på att hans välde skulle ha varit en stormakt. Samtidigt var han den mest grymme och hänsynslöse kungen i Israel. Det verkar som om kungar skulle ha fått epitetet ”den store” på grund av sin förmåga att stjäla mycket land av andra och att döda vem som helst som står i deras väg. Knappast skulle en omröstning om deras popularitet bland folket ha gett dem en sådan status!

Det som däremot skulle ha vunnit uppskattning bland folket är det som psalmen tar fram: en rättfärdig domare. Och en sådan var Salomo. Visst hade han också ett stort rike, men inte särskilt stort om man ser till utbredningen. Han regerade inte ”från hav till hav” (v8), vilket är ett uttryck för världsherravälde (från Persiska viken till Medelhavet). Han hade ett stort inflytande på världshandeln och man levde i relativt välstånd, man upplevde rentav en fredstid. 

Men sitt egentliga rykte vann han med sin vishet, sina rättfärdiga domar. Hans vishet väckte hednafolkens beundran. Ändå var han bara en svag människa, en syndare som alla andra. Hans många kontakter ledde honom att skaffa många hustrur, och det blev hans fall. Han drogs genom dem in i avgudadyrkan. Guds folk skulle ju leva annorlunda än andra folk. De skulle inte gifta sig med hedningar. Och Salomos avfall blev Israels rikes öde. Han var inte den rättfärdige kungen, han var vara en svag skuggbild av honom.

Messias, den rättfärdige kungen

Det som gör att vi har just den här texten på Trettondagen är omnämnandet av hedningarnas hyllning av Kungen. Vi firar ju numera Trettondagen till minne av de visa männens hyllning av Jesusbarnet. Traditionen brukar tala om tre kungar. Men vi vet inte om de var tre. Man brukar tänka så, eftersom de bar fram tre gåvor. Vi vet inte ens om de var kungar. Det är en inläsning i vår text som är orsaken: 

Kungar från Tarsis och kustländerna skall ge honom skatt, kungar från Saba och Seba skall bära fram gåvor.

Saba och Seba representerar två länder på ömse sidor om Röda havet: Jemen och Etiopien. Folket i Saba kallas sabeer. Det var alltså troligen därifrån drottningen av Saba kom. Seba kan vara landet mittemot sundet, dvs Etiopien, som man hade goda havsförbindelser till. Vi ska komma ihåg att det på den tiden var lättare att resa över havet än över land. Vi kan inte veta om de visa männen kom härifrån, men det är fullt möjligt. De kan också ha kommit från Mesopotamien eller Persien, med tanke på att Daniel där hade förmedlat en stor kunskap och förväntan om en kommande kung.

Det lilla barnet, som hyllas av de visa männen, har verkligen rätt att kallas kung. Psalmen börjar med en bön att Gud ska ge sina domar åt kungen, sin rättfärdighet åt kungasonen. Det här är en parallellism som är vanlig i Psaltaren. Samma sak utsägs på två olika sätt. Det är inte två skilda personer: kungen och kungasonen. Guds Son har samma ära och majestät som Fadern. Han är både kung och kungason.

Han skall döma ditt folk med rättfärdighet, dina betryckta med rättvisa.

Det är genom Jesus som rättfärdigheten uppenbaras. Det sker både genom evangeliet och lagen. Genom evangeliet uppenbaras Guds rättfärdighet i det att han förlåter oss alla våra synder för Jesu skull, därför att Jesus tar på sig det fulla straffet för världens synder. Därför kan Gud också utfärda en rättfärdighetsförklaring över världen: icke skyldig. Den skyldige är redan dömd. Nu finns inte längre någon orsak att döma oss skyldiga, eftersom en redan har burit vår skuld.

Rättfärdigheten uppenbaras också i lagen, eftersom Gud ska döma alla dem som inte hörsammar Sonen. De ska dömas fullt rättvist, eftersom deras synder har gett dem skuld till evig förtappelse, och de har inte velat veta av den frikännande dom som Gud har kungjort.

De betryckta är de samma som kallas fattiga i anden i Jesu bergspredikan. Det är de som inte har någon egen rättfärdighet som längtar efter Guds rättfärdighet, de som sörjer och bekänner sin synd.

Bergen skall bära frid åt folket, höjderna rättfärdighet. 

Bergen är ofta symboler för den härlighet som Gud vill ge åt de saktmodiga och betryckta. Jes 2:2:

Det skall ske i den yttersta tiden att det berg där HERRENS hus är skall stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk skall strömma dit. 

Det här sker i första hand när människor från alla folkslag kommer till tro på Jesus. Men den fulla uppfyllelsen av profetian kommer den dag när Gud upprättar sitt tempel i härligheten. Bibeln använder ofta jordiska ting för att beskriva eviga sanningar. Genom evangeliet kommer friden till oss, och här beskrivs friden och rättfärdigheten med hjälp av bergen och höjderna.

Alla kungar skall falla ner för honom, alla hednafolk skall tjäna honom.

Det här sker i flera skeden. Det första var att de visa männen föll ner och tillbad det lilla barnet. De trodde på det som de inte såg, för stjärnan hade lett dem till honom. Det andra är att kungar från alla folk ska bli omvända till Messias. Så har det skett när evangeliet har gått i sitt segertåg över jorden. När solen går upp över jorden går den upp över kristna i alla länder.  I dag på Trettondagen firar vi därför också världsmissionens dag.

På den yttersta dagen ska det bli uppenbart att alla världens mäktiga ska böja sina knän för Jesus. Men då ska många böja knäna i förskräckelse. Då ska det vara för sent att be honom om nåd.

Ty han skall rädda den fattige som ropar och den betryckte som ingen hjälpare har.

Det här är ett kännetecken på en rättfärdig kung: han är inte för stor att tänka på de svagaste, de som är betryckta och utstötta. Han släcker inte en rykande veke och han krossar inte ett brutet strå. Han tar sig an oss, just för att vi är svaga och inte har någon egen kraft. Jesus kom för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.

Han skall vara mild mot den svage och fattige, och frälsa de fattigas själar. Från förtryck och våld skall han återlösa deras själ, deras blod är dyrbart i hans ögon.

Det namn som framför allt kännetecknar Messias är Frälsare. Han visade mildhet mot de små och svaga, han tog sig an dem som hade nöd för sina synder, om det sedan än var en lam, en spetälsk, en tullindrivare eller en rövare. Han hjälpte dem i deras fysiska lidanden, ibland uppväckte han döda. Men ännu viktigare var att han frälste dem från deras andliga nöd. Och det samma gäller oss. Vi får vända oss till honom med alla våra behov. Vi får och ska ropa till honom om förbarmande för sjukdomar och annat kroppsligt och fysiskt ont, men framför allt ska vi ropa till honom för våra egna och våra käras själar. Det är det som han främst vill göra: frälsa de fattigas själar.

Det är därför som han förtjänar ära och lovprisning utöver alla andra kungar, för han förmedlar välsignelser till oss som inga andra kungar kan ge. Det är därför som vår största uppgift i världen är att förhärliga hans namn bland våra medmänniskor. Må Gud ge oss sin nåd så att vi utför den uppgiften frimodigt och med glädje. Amen.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.

Predikan på Trettondagen 6.1.2013 i Biblion.