Under Guds baner

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Predikotexten är från Jes 62:10–12:

Drag ut, drag ut genom portarna, bered väg för folket! Bana, ja, bana en väg och röj bort stenarna, res upp ett baner för folken! 

Se, HERREN förkunnar till jordens ände: Säg till dottern Sion: Se, din frälsning kommer! Se, han har med sig sin lön, hans segerbyte går framför honom. 

Man skall kalla dem "det heliga folket", "HERRENS återlösta". Och du skall kallas "den eftersökta", "staden som inte blir övergiven".

Herre, kom du och bered väg för ditt ord i våra hjärtan, så att vi på rätt sätt kan bereda väg för dig. Amen.

Det textavsnitt vi har framför oss i dag hör till den sista tredjedelen av Jesajabokens mäktiga tredje del, och det är mitt i den sista tredjedelen av denna tredjedel som beskriver Sions underbara frälsning och hennes fienders undergång. I den här delen av Jesaja ser vi en mäktig uppställning av domen och nåden, lag och evangelium, parallellt och mot varandra. Sion, Herrens eget folk, möter en härlig framtid, medan alla hennes fiender går under i Guds vedergällning mot orättfärdigheten. Till samma texthelhet hör det som Hans predikade över förra söndagen: ett nådens år och en hämndens dag.

I vår text möter vi några av adventstidens kärnord: Bered väg! Säg till dottern Sion: Se, din frälsning kommer!

Vi får också veta att dottern Sion inte bara är det heliga gudsfolket i GT:s tid, Israels barn, utan ”det heliga folket” är den skörd som insamlas när budskapet går ända till jordens ände. Vägen ska röjas och ett baner ska resas upp för folken, dvs. för hedningarna. Ett baner eller standar används som fälttecken i krig, en mindre fana, och här är det en beteckning på det kännetecken som ska samla Guds folk. 

Vårt ämne i dag kan alltså bli: Under Guds baner. Målet är att alla folk ska samlas under Guds baner, som är Kristi kors. För det behöver vi först bereda vägen och röja bort stenarna. Vi ska sedan se på vad lönen som Jesus har med sig kan betyda och slutligen se på det heliga folket.

Bered väg!

För att bereda vägen för Jesus sände Gud sin profet Johannes för att predika och döpa. Johannes är en viktig gestalt under adventstiden, särskilt den tredje söndagen i advent. Men han är inte huvudperson. Johannes vänder inte folks blickar mot sig själv, utan han säger: ”Se, Guds Lamm!” Han säger också, att det är som sig bör, att Jesus växer till och att han själv blir mindre.

Röj bort stenarna, säger Jesaja. Vad är det för stenar som är i vägen?

Det finns flera sorters stenar som ska röjas ur vägen. En väldigt farlig sort, och en grundläggande sådan, är vår självgodhet, själviskhet och stolthet, vårt ego, som vi säger. Det är allt som har att göra med ”jag vill” och ”jag har rätt”. Det är tilltron till oss själva, att vara ”sig själv nog”. Det handlar om den naturliga böjelsen att vi tittar inåt på oss själva. Det hör till vår syndiga natur att vi gör så, vare sig vi pöser av stolthet eller har dålig självkänsla och saknar självförtroende. 

Oberoende av vad vår tids kloka matar i oss om vikten att förverkliga oss själva, så är det inte i oss vi ska söka kraft. I stället är det så, att vi måste fråntas vår egen kraft för att kunna söka kraften utanför oss, hos Herren.

En annan farlig sorts sten är skötesynderna. Det är sådant som ger oss dåligt samvete, men som vi ändå fortsätter att göra, för synden har makt över oss. Det är något väldigt farligt. Bibeln säger att den som gör synd är syndens slav. Och ett sådant slaveri slutar med fördärv. Om du bär på sådana är det viktigt att du får hjälp, och den finns bara hos Jesus. Lek inte med synden!

I Psalm 40 beskriver David oerhört bra hur var hjälpen finns då man saknar egen kraft. Där ser han sig själv vara i fördärvets grop, i den djupa dyn. Vi har väl hört om hur både hästar och människor har gått ner sig i ett kärr. Om man hamnar på ett gungfly och går igenom det bedrägliga ytlagret som verkar vara fast, så har man inget fotfäste längre. Ju mer man kämpar, desto djupare sjunker man. Då finns ingen räddning om den inte kommer utifrån. När David i andlig mening befann sig i den situationen hade han ett hopp:

Jag väntade ivrigt på HERREN, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa och gjorde mina steg fasta. 

”Han böjde sig till mig”, ”han drog mig upp”. Och ”han ställde mina fötter på en klippa”. Lägg märke till vem det var som gjorde det: det var HERREN, Jahve, Frälsaren som sa om sig själv: Jag är. Hjälpen kom. Och det är den hjälpen som Johannes Döparen visar på. Det är den hjälpen som vi ska fästa våra blickar på nu i adventstid. Det är inte oss själva vi ska se på. Våra egna förmenta krafter är stenar som ska röjas undan.

Jag måste också peka på en tredje sort av stenar som hindrar Jesus. På många ställen hörs inte längre budskapet om den Frälsare som måste ge sitt liv för oss på korset. Många präster och biskopar har frångått den fasta grunden och tror inte längre på Bibelns ord så som Gud har gett oss det. Det finns många röster som inte stämmer med den sunda läran. Många säger i dag som präster och profeter på Jeremias tid: ”Allt står väl till.” Sådana ska vi inte lyssna till. De ska varnas en eller två gånger, de ska avslöjas och märkas ut, så att folk tar sig till vara. Vi ska inte lyssna på dem, inte stöda dem, utan dra oss ifrån dem. Stenarna som hindrar Jesus ska röjas ur vägen.

Dra därför ut genom portarna och bered väg för folket, så att de hittar Jesus! Röj bort stenarna!

Han har med sig sin lön

”Hans segerbyte går framför honom.” Vad är det för segerbyte, som går framför honom, och vad är den lön som han sägs ha med sig? 

Andra översättningar har översatt med att hans arbete eller frukt går framför honom. Vi kan tänka oss att bilden är hämtad från forntida krigståg, när hjälten som vunnit en stor seger kommer hem och för med sitt krigsbyte. Krigsfångarna tvangs att gå framför fältherren så att han kunde demonstrera sin makt när de förödmjukades i segertåget.

Vad kan det vara för segerbyte som Jesus har med sig?

Vi kan tänka oss olika slags byte eller lön.

Det första är det som Paulus skriver om i Kolosserbrevet (2:15):

Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem. 

När Jesus vinner seger, betyder det att hans fiende förlorat kampen. När vi förkunnar frälsningen förkunnar vi att vi är fria från synden, döden och djävulens våld. De här makterna ska inte råda över oss. De är besegrade i Jesus. Då han gav sitt liv på korset krossade han djävulens makt. Nu ska han också förevisas i sin maktlöshet, så att människorna inte längre ska vara bundna av honom och allt det han kommer med av materialism och själviskhet.

Det andra slaget av lön eller frukt som Jesus har med sig är hans Ord, som han sänder framför sig genom sina profeter och lärare. ”Se, HERREN förkunnar till jordens ände.”

Ordet om Guds nåd och frälsning
går kring jordens länder ut,
bringar själar himmelsk hälsning,
gör på hjärtans ångest slut,
lyfter upp ur syndens nöd,
hjälper genom sorg och död.

Den himmelska hälsningen ska också du och jag räcka till andra själar, som är bundna av tidens mörker och inte ser något ljus i tunneln.

Det tredje slaget av lön som han har med sig är det heliga folket.

Det heliga folket

Man skall kalla dem ”det heliga folket”, ”HERRENS återlösta”. Och du skall kallas ”den eftersökta”, ”staden som inte blir övergiven”.

Jesaja anknyter de här orden direkt till det föregående, lönen eller frukten. Herrens lön är de heliga, de återlösta, som också kallas hans brud. 

Här kallas de också ”den eftersökta”. Jesus har kommit till världen för att uppsöka och frälsa det som var förlorat. Det förlorade – det var just du och jag! Vi som gått vilse i världens öken, förmörkade av vårt begär efter att ha och få, att köpa, köpa och köpa, vi som har tappat fotfästet i all jakt efter status och prylar och efter självförverkligande. Just oss som fastnat i dyn, dig och mig, har han kommit för att uppsöka och frälsa!

Tänk hur Martin Luther beskriver denna saliga sanning i förklaringen till andra trosartikeln:

Han har återlöst, förvärvat och vunnit mig, förlorade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, inte med guld eller silver, utan med sitt heliga och dyra blod, och med sin oskyldiga pina och död.

Av sådana olyckliga, förlorade och fördömda människor har Jesus skapat ett heligt folk. Och det här folket har han gett en fantastisk gåva:

Han har gjort allt detta för att jag skall tillhöra honom, leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, liksom han har uppstått från döden, lever och regerar i evighet. Det är visst och sant.

Det här folket kallar Jesaja ”staden som inte blir övergiven”. Att han kallar den ”staden” beror på att Jesaja jämför med det jordiska Jerusalem. Bara drygt hundra år senare skulle denna härliga stad jämnas med marken. All deras stolthet, Salomos härliga tempel och allt annat i staden skulle brytas ner. Det här skedde för deras otrohets skull. De hade gått bort från Herren och tjänat andra gudar. Det heliga folket hade blivit en nidvisa för hedningarna runt omkring. ”Var är nu deras Gud?” frågade de med hån. Och Jesaja måste om och om igen predika dom över detta folk.

Men Gud hade inte glömt dem. Han hade ännu en framtid och ett hopp i beredskap. Han skulle skapa ett annat tempel, ett som inte var gjort med händer. Men först måste det gamla rivas ner. Han måste riva ner det härliga templet som Salomo hade byggt. Idag vill han också riva ner de falska tempel som otron och anpassligheten till de falska lärarna bygger upp. De är nämligen farliga hinder för det baner som vi reser: korsets baner.

Det är för att kunna resa det baneret som synden måste avslöjas. Det var därför Johannes Döparen sändes för att röja väg genom att predika lagens hård ord. Också i dag behövs Johannes för att bereda väg för Jesus. Lagens ord ska ljuda också bland oss att så att du och jag ser att vi står med skuld inför Gud. Om lagens predikan till omvändelse försvinner somnar vi in. Då förstår vi inte längre hur allvarlig synden är. Lagen anklagar oss med all rätt. Den är som en åklagares anklagelseskrift i domstolen. 

Men det ska inte stanna här. Johannes visade på Guds Lamm, som tar bort världens synd. Vi röjer inte väg bara för att ha något fint att gå på. Den ska öppna vägen till korset på Golgata. Lagens anklagelseskrift spikades fast i Jesus på korset (2 Kor 5:21): 

Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.

Så blev korset ett baner som skulle hållas fram för alla folk. Det ohyggliga avrättningsredskapet blev en fana som lyfts upp med jubel och glädje. Vi får befallningen: Res upp baneret för folken! Berätta om det här stora som har skett för alla! 

Jesus byggde upp ett nytt tempel på tre dagar. Det gjorde han genom att uppstå från graven på tredje dagen. Sedan samlade han omkring sig ett heligt folk av sådana som han hade sökt upp bland de förlorade. De skulle bli en stad av ett annat slag, inte med människor som i sig själv varit duktiga, utan en stad med renhet, rättfärdighet och sanning. För den renheten svarar han själv. HERREN vår rättfärdighet, skriver Jeremia. 

Den staden ska inte bli övergiven. Jesus säger om den hjord som samlas kring honom och hans Ord (Joh 10:28):

Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.

Därför: Dra ut genom portarna, öppna din mun när du möter människor som tyngs av tunga bördor och bered väg för Honom, vår Frälsare! Res upp korsets baner! Det är vår stora uppgift i adventets tid.

O Jesus, dig förbarma i denna väntans tid.
Bered av nåd mig arma att möta dig med frid.
Kom du att hos mig bo och lär mig evigt lova
dig, Gud, för denna gåva i barnslig, tacksam tro.
Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 2.12.2012.