Guds Ord röjer väg för Jesus

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: Herre och Frälsare, kom och led oss in i Skriften så att vi ser vad du ger oss för rikedomar där. Välsigna ditt ord med den Helige Andes kraft. Amen.

Predikotexten idag är första årgångens episteltext från Rom 15:4–9.

 Ty allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp. Och må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga efter Kristi Jesu vilja, så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.

Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära. Vad jag vill säga är att Kristus har blivit de omskurnas tjänare för att visa att Gud är sannfärdig och bekräfta löftena till fäderna, och att hedningarna har fått prisa Gud för hans barmhärtighet, som det står skrivet: Därför vill jag prisa dig bland hedningarna och lovsjunga ditt namn.

Temat för i dag är Herrens vägröjare. Dagens evangelietexter handlar om Johannes Döparen. Det kan verka som om episteltexten som vi har framför oss inte skulle passa in i det temat. Ser vi det ur ett lite större perspektiv så passar den mycket bra, men den har ett bredare perspektiv än bara Johannes verksamhet. Texten handlar om betydelsen av det som har skrivits tidigare, och hur vi ska bereda oss att ta emot Jesus i rätt sinnelag, och det är precis vad Johannes undervisade.

Guds Ord ger oss undervisning

Det första som möter i texten är:

Ty allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning.

Allt som har skrivits – inte alla böcker i världen, utan de texter som är helig skrift. Skrifterna är ett samlingsnamn på Gamla testamentet, och det var vid den här tiden en väl avgränsad samling med 39 böcker. De delades vanligen in i Lagen, Profeterna och Skrifterna. Ibland kallades hela samlingen Skrifterna, ibland med något av de andra namnen. När det t.ex. står Mose och profeterna är det också ett namn på GT.

Nu är det säkert en och annan av oss som har läst igenom GT, inte bara en och två gånger, utan många gånger, och vi funderar: Kan man verkligen säga om krigsskildringarna hos Josua, eller de långa listorna över släktregister i Krönikeböckerna, att allt det har skrivits till vår undervisning? Vad behöver vi sådant till?

I dag är det vanligt att man plockar fram konstiga bestämmelser från Moseböckerna för att visa hur orimligt det är att de texterna skulle vara nyttiga för oss i dag, eller ännu mera: att de skulle ha någon betydelse som en norm. Man brukar visa på bestämmelser om slavar, om straff för olydiga barn, om hur man skulle offra bockar och lamm, osv. Och man kommer ofta fram med kritik mot utrotningarna av folken i Kanaan, när Israels barn erövrade landet på ett direkt uppdrag av Gud.

Vi måste komma ihåg, att Gud sände sin Son till oss i en bestämd tid för att dela människornas villkor. Och då kom han inte på ett övernaturligt sätt, utan just till denna värld sådan den är, för att dela de följder som ondskan i människans natur har fört med sig. Han kom i tiden, och därför vill Gud uppenbara för oss hur verkligheten såg ut före den tiden. Det finns ett sammanhang. Utan det sammanhang som finns före Jesus kan vi inte förstå hans uppdrag.

Därför ska vi läsa GT med Jesus som tolkningsnyckel. Gud skulle fostra ett folk för sina syften. Han skulle skapa en nation av dem, och därför måste han ge dem lagar. Han skulle dra upp gränser, så att de skulle vara ett avskilt folk, och därför fick de inte blanda sig med andra folk. Och det gick inte utan att de andra folken fördrevs, för de var syndiga, och de frestades av de andra folken att göra likadant: att dyrka avgudar, att ta hustrur från de andra folken och samtidigt ta med sig deras synder.

Gud ville frälsa hela världen. Redan till sina profeter i GT sade han att hans rike ska gå ut till hedningarna, till hela världen. Men till en början ville han att ett speciellt folk skulle bli ett mönsterfolk. Genom deras historia, med avfall och omvändelse, skulle Gud visa sin trofasthet. Hans löften består mitt i människornas trolöshet. Då hans eget folk inte tog emot Frälsaren, lät han predikan gå ut över hela världen. Jesus sände sina apostlar för att predika evangelium för allt skapat. Det skedde genom att de förföljdes och spriddes ut över allt större områden, och först efter hand gick det upp för dem vad Gud ville. 

Särskilt Paulus kallades att vittna om Jesus för hedningarna.

Vad jag vill säga är att Kristus har blivit de omskurnas tjänare för att visa att Gud är sannfärdig och bekräfta löftena till fäderna, och att hedningarna har fått prisa Gud för hans barmhärtighet, som det står skrivet: Därför vill jag prisa dig bland hedningarna och lovsjunga ditt namn.

De omskurna är judarna. Jesus kom för judarna, för att uppfylla Guds löften till sitt eget folk. Johannes Döparen riktade sig till judarna. Nu hade deras tid kommit. Först skulle evangeliet predikas för judarna. Men de flesta vände sig emot sin Herre, och såg inte Messias. Då insåg man att alla löften också gällde hedningarna. Också de skulle få prisa Gud.

Apostlarna gick tillbaka till Skrifterna och visade i sin undervisning hur allt det som stod i GT hade syftat fram mot Messias, Frälsaren. Och inte bara profetiorna fick sin uppfyllelse i Jesus, utan de såg också hur allt det övriga pekade fram mot honom. Det som står skrivet har inte bara intresse för judarna, utan också för hedningarna, också för oss. Därför har apostlarna inte förkastat undervisningen i GT, utan använt den som bas för sin förkunnelse. Och så ska också vi göra.

Guds Ord ger oss hopp

Ty allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp.

Det var hårda tider för de kristna i Rom. Paulus skrev Romarbrevet någon gång vintern eller våren 57. Kejsare var då Nero. Hans föregångare Klaudius hade fördrivit judarna från Rom (Apg 18:2), troligen för att man var misstänksam mot de kristna som räknades som en judisk sekt. När brevet skrevs var det någorlunda lugnt för de kristna, men det dröjde inte många år innan häftiga förföljelser bröt ut.

Vad hade de kristna för motivation att lida förföljelse, bli bestraffade med att mista sina tjänster, och tidvis bli torterade till döds? Fanns det något hopp?

Jo, hoppet fanns i evangeliet om syndares Frälsare. Apostlarna predikade frimodigt om Honom, som var den enda vägen till Fadern, det enda Namnet genom vilket vi kan bli frälsta.

Om det inte fanns något hopp utanför Jesus, då var det sannerligen en god orsak att lyssna till honom och hans apostlar. Och de som gjorde det blev inte besvikna. De såg, hur Gud hade älskat dem så att han sände sin egen Son för att bli deras Frälsare. De förstod, att han hade en bättre framtid för dem, när den här tidens lidanden tog slut, även om det skedde genom martyrdöd. Därför kunde de säga, att plågor och lidande väger lätt i jämförelse med den härlighet som låg framför dem.

Kära vänner! Den härligheten har också vi fått del av! Också för oss kom Jesus. För han kom för världen, för att ingen enda skulle gå förlorad, utan för att vi ska ha evigt liv. Det ordnade han genom att låta sig torteras och dödas enligt det sätt som på den tiden gällde för de värsta brottslingarna. Ändå var han själv oskyldig. Han levde ett rent liv, utan synd. Han var den ende som inte hade någon synd, och därför borde han inte ha straffats alls. 

Men ändå var han den värsta brottslingen i världen. Gud räknade nämligen alla de synder som har gjorts från Adam till den sista människan som Jesu synder. Allt lades på honom. Och med en så fruktansvärd skuldbörda måste han förstås straffas. Han måste lida historiens värsta straff, i ditt och mitt ställe. Han måste dö på korset.

Det här gjorde han för att vi skulle ha ett hopp. Och allt det som har skrivits är för att vi ska bevara vårt hopp. Vi ska se att det är välgrundat. Det är inget påhittat, inget andligt svärmeri, utan det är fast grundat i historien, omvittnat av pålitliga vittnen, och det är logiskt och rättfärdigt.

Guds Ord ger oss rätt lovprisning

En följd av detta härliga hopp är att vi vill prisa Gud. 

Därför vill jag prisa dig bland hedningarna och lovsjunga ditt namn.

Hurudan är den rätta lovprisningen? Det får vi veta i Uppenbarelseboken, när vi läser om hur de äldste, änglarna och den stora skaran prisar Gud inför hans tron. Då hörs inte ett ljud om vad de själva har gjort. Allt handlar om de stora och underbara gärningarna som Gud har gjort. Det är den nya sången, den rätta lovsången. 

När vi sett hur Gud älskar oss och vad han har gjort i Jesus Kristus för att vi ska bli saliga, då vill vi inte tala om oss själva. Och om det här kan vi inte tiga. Det här är ett så viktigt budskap att det måste ut. Du som har sett att Jesus lidit döden för dig, du kan inte se hur din vän och bror går mot helvetet utan att förstå att han saknar hopp. Många människor söker sitt hopp i dag i sin jakt efter status och ägodelar. Det är inget hopp. Allt det ska lämnas när vi dör.

Det som är ett verkligt hopp är himlen, som väntar på oss när tiden tar slut, och det kan ske när som helst. Det är därför som adventstiden också påminner oss om att vara beredda när Jesus kommer.

I det hoppet finns den sanna glädjen. Med det hoppet kan vi stämma in den verkliga lovsången till Gud. Och då vill vi också ta oss an varandra. Vi kan inte lämna våra medmänniskor utan hopp, om vi har en möjlighet att tala om det verkliga hoppet för dem.

”Ta därför emot varandra”, säger Herren till oss, ”så som Kristus har tagit emot er till Guds ära”. Vi upphöjer inte vår egen ära. Vi ska inte anse oss vara bättre för att vi har lärt känna Jesus. Börjar vi känna stolthet eller skryter med att vi har bättre insikter än några andra handlar vi illa. Ingen annan ska ha någon ära än Gud.

Det står något mera om den här lovsången:

Och må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga efter Kristi Jesu vilja, så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.

Gud vill att vi ska stämma in i lovsången endräktigt och med en mun. När oenighet finns bland kristna bröder och systrar är inte lovsången klar och fulltonig. Då finns det orenhet och knaster i sången. Och så vill Gud inte ha det. Det måste vi sörja djupt över. Han vill att vi ska vara eniga efter Kristi Jesu vilja.

Varför är det så svårt att vara eniga? Varför finns det så många grupper bland kristna, och varför finns så mycken osämja?

Jo, svaret är entydigt: det är på grund av djävulens gift som han är så skicklig att plantera in i oss. Det finns i vårt förmörkade förnuft, och det giftet finns i den andliga mat som serveras på olika håll. Och så finns det i vår köttsliga vilja, som Paulus beskriver så klart i Galaterbrevets sjätte kapitel och som vi har skäl att påminna oss om så snart vi ser något som inte stämmer:

Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant.

Men så säger han också vad Andens frukt är, det som ska bekämpa alla dessa köttets gärningar:

Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.

Tänk vilka härliga frukter! Hur ska vi få ett sådant sinnelag?

Jo, genom att umgås med Jesus. Genom att ta vara på allt hans ord, det som har skrivits till vår undervisning i Skrifterna. Vi har förmånen att ha fått mera än de kristna som Paulus skrev till. På den tiden fanns det redan en del evangelier och brev av apostlarna, och man började läsa dem i församlingarna och de blev så småningom det som vi kallar Nya testamentet. Vi har alla de här samlade i Bibeln, både GT och NT. På den tiden hade man inte skrifterna i hemmen. Vi har dem i rikligt mått.

Det är detta dyrbara Guds Ord som ger oss undervisning, hopp och enighet. När vi inte är eniga ska vi inte slå oss till ro med att ha det så. Nej, vår uppgift är att så läsa Guds Ord att det kan upplysa oss hur vi ska handla också i praktiska ting, så att vi når fram till en fulltonig och endräktig lovprisning av vår Herre och Frälsare, som vi bereder oss att möta nu inför julhögtiden.

Äran, äran, den ska Jesus ha. Amen.

Lär mig tacka, lär mig lova – ack, det går så uselt än! Men det skall bli annorlunda där hos dig i himmelen, när jag fri från allt elände som här nere trycker mig får med änglar och med helgon där för evigt lova dig! (Lina Sandell, Sionsharpan 161)

Predikan i Biblion 16.12.2012.