Barnens lovsång – den rätta lovsången

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Predikotext: Matt 21:14–16.

På tempelplatsen kom blinda och lama fram till honom, och han botade dem. När översteprästerna och de skriftlärda såg de under som han gjorde och barnen som ropade i templet: ”Hosianna, Davids son!”, blev de mycket upprörda och frågade honom: ”Hör du vad de säger?” Jesus svarade dem: ”Ja, har ni aldrig läst: Ur barns och spädbarns mun låter du en lovsång stiga upp till dig”?

Helige Far! Helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Inledning

Mikaelidagen har av gammalt kallats ”änglarnas och barnens dag”. Sitt namn har den fått av en av de namngivna änglarna i Bibeln: Mikael, som är en ärkeängel, alltså en furste i den oräkneliga änglaskaran som Gud skapade någon gång under den första skapelseveckan. Han nämns första gången i Daniels bok, kapitel 10, och kallas där en av de förnämsta furstarna. I kap. 12 kallas han ”den store fursten, som står som försvarare av dina landsmän”. I NT nämns Mikael två gånger: i Jud 1:9, där han kallas ärkeängel, och i Upp 12.

I dag ska vi inte tala så mycket om änglarna. I stället har vi barnen i vår blickpunkt. Det är Jesus själv som leder oss till dem genom att han inför översteprästerna och de skriftlärda citerar en vers från Psalm 8. Just den psalmen och den versen ska vi ta oss för att studera lite noggrannare i dag. Vi formulerar som ämne för predikan ”Barnens lovsång är den rätta lovsången”.

Tidpunkten i vår text är måndagen i stilla veckan, dagen efter att Jesus red in i Jerusalem. Av Matteus berättelse kunde man tro att det sker samma dag som han rider in i staden. Strax före vår text berättar Matteus hur Jesus rensar templet, genom att slå omkull borden för penningväxlarna och duvförsäljarna. Då man läser parallelltexten i Mark 11 ser man tydligt att det sker först nästa dag. Matteus brukar ofta dra ihop berättelserna utan att tydligt ange om det sker i en omedelbar följd eller med någon tids mellanrum.

Har du någon gång funderat på hur det upplevdes där på tempelplatsen, när Jesus slog omkull bord och drev ut försäljarna? Det var ju rena kalabaliken. Hur lät man honom göra det, utan att någon polis ingrep? Där stod hans fiender, översteprästerna och de skriftlärda, och såg med växande ilska och oro hur han botade sjuka. De var rädda för att han skulle få för stor makt. Varför hade de inte ingripit?

Bibeln ger svaret i andra sammanhang: hans stund hade ännu inte kommit. Allt sker efter Guds plan, precis på rätt tid. Mänskligt sett måste det ha funnits en stark rädsla att göra emot folkmassan. De hade ju nyss jublat över hans intåg i Jerusalem, och fortfarande stod barn där i templet och ropade: ”Hosianna, Davids son!” Det var helt klart väldigt farligt. De vuxna hade redan tystnat. Så nära fienderna vågade man inte hylla Jesus. Men barnen förstod inte bättre. De fortsatte!

Vad var det som var så farligt i den hyllningen?

Hosiannasången

Sången är hämtad från Psalm 118:25–26, den psalm som sjöngs varje påskmåltid:

O, HERRE, fräls! O, HERRE, låt allt lyckas väl! Välsignad vare han som kommer i HERRENS namn! Vi välsignar er från HERRENS hus.

Vi hör hela versen när en stor folkskara hyllar Jesus på palmsöndagen. Vi sjunger den med stor högtidlighet på första advent. Vi upplever nog sången mest som en hyllning, en lovsång till Jesu ära. Och det finns en sådan betydelse, det säger ju Jesus själv genom att citera från Psalm 8, där lovsången stiger upp till Gud från barns och spädbarns mun.

Men ordet Hosianna är egentligen mera ett rop på hjälp. Hosianna är en omskrivning av orden ”O, HERRE, fräls”. Vårt lilla ”o” uttrycker ganska svagt den vädjan som finns i hebreiskan. På engelska kunde det återges ”please”, men det är ännu starkare. Vi har inget sådant ord i svenskan. Tidigare brukade man ofta använda ”ack”.

Den här vädjan om hjälp riktas till HERREN, som i psalmen skrivs JHWH, alltså Guds heliga namn. Genom att sjunga den inför Jesus uttryckte alltså barnen en stark vädjan till Jesus att han skulle utföra den frälsning som var utlovad genom Messias. Det var en barnabön, men det är en stark bön. Den är modellen för varje kristen, fast de vuxna som var i templet inte vågade framföra den där. För de var rädda för översteprästerna.

Namnet Messias var laddat med en väldig sprängkraft. Varje jude fick lära sig att profeterna har utlovat en ny kung, som ska vara Davids son. Han skulle frälsa sitt folk från alla fiender. Han skulle sitta på Davids tron och regera för evigt i Jerusalem. 

”Han som kommer” var en messiansk term bland judarna. När Johannes Döparen sänder sina lärjungar att söka upp Jesus gav han dem instruktioner att fråga: ”Är du den som skulle komma?” Också det var alltså i folkskarans mun en bön, som innehöll en lovprisning till Messias, på samma sätt som namnet Davids son var ett klart uttryck för tron på den utlovade Frälsaren.

Det fanns alltså en enorm sprängkraft i den sång som barnen sjöng här mitt på tempelplatsen. 

Först står Jesus där och slår omkull borden för dem som handlar och växlar pengar, och sedan måste hans fiender höra hur barnen ropar till honom som Messias, den store Frälsaren. 

I stället för att instämma i kören blev översteprästerna och de skriftlärda upprörda. Varför det? Vi ska gå till Psalm 8 för att se närmare på de ord som Jesus citerar. Vi ska begrunda:

Barnatron

Vi läser några verser från Psalm 8:

HERRE, vår Herre, hur härligt är inte ditt namn över hela jorden, du som har satt ditt majestät på himlen. Av barns och spädbarns mun har du upprättat en makt för dina ovänners skull till att förgöra fiende och hämnare. När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat, vad är då en människa eftersom du tänker på henne, en människoson eftersom du tar dig an honom?

Har du stått en stjärnklar kväll, då det inte är månljust, på ett ställe där inga vägbelysningar eller annat ljus från ett samhälle i närheten lyser upp himlen? Den här synen minns jag starkt från min barndom. Numera är det inte så ofta jag har möjlighet att se den, eftersom jag bor mitt inne i staden. Men som barn fascinerades jag av alla de stjärnor som jag kunde se, av Vintergatan som jag så småningom började förstå att bestod av miljarder stjärnor på så enorma avstånd från oss att det är helt ofattbart.

Den här synen ger oss på ett naturligt sätt en vördnad inför Skaparen. Vem har gjort allt det här? Ju mer man lär sig om universum, desto större blir vördnaden. Var är människans plats i allt detta? 

Det är sådana här frågor som David ställer sig i psalmen. Och han blir fylld av förundran: vad är en människa, eftersom Gud tänker på henne och tar sig an henne?

Herren har satt sitt majestät på himlen. Himlen och stjärnorna visar Guds makt och härlighet.

Men ändå kan den fantastiska stjärnhimlen, med miljarder galaxer och stjärnor, inte prisa Gud så som barnen, också spädbarn, kan. Makten finns i barnatron, den enkla, oreflekterade tron.

Den tron saknade översteprästerna och de skriftlärda. De blev förargade när de såg de under som Jesus gjorde, och som var ett vittnesbörd om att han var Messias. 

Men barnen, de tog emot honom med fröjd och de lovprisade honom av hjärtat. De hade ännu inte blivit så kloka som de skriftlärda där i templet.

Det finns en liten textdetalj som vi också måste säga något om. Det är ordet ”makt”. I Psalm 8 står det nämligen i vår översättning: ”Av barns och spädbarns mun har du upprättat en makt”, men när Jesus citerar texten heter det: ”Ur barns och spädbarns mun låter du en lovsång stiga upp till dig.”

Matteus citerar här från den grekiska översättningen av GT, Septuaginta. Där har man använt ordet lovsång i stället för hebreiskans makt. Orsaken är tydligen att vers 2 talar om att sända en lovsång till Gud för hans stora majestät som vi ser på himlen. Vi ska av stjärnhimlen bli uppmärksammade på Guds makt och ge honom den ära som tillkommer honom. 

Vilken av de båda grupperna gav Gud äran och erkände hans makt?

Det är ju en lätt fråga att svara på. Översteprästerna och de skriftlärda ville ta livet av Jesus. Och det lyckades de också med, åtminstone på kort sikt, fast de inte lyckades så som de hade tänkt. För Jesus uppstod ju ur graven, och då visade han verkligen sin makt. Men barnen, de tog emot honom enkelt och utan att ifrågasätta. De ärade honom, de lät lovsången om hans makt ljuda fritt.

Tro och tvivel i vår tid

För 40 år sedan tillträdde John Vikström som biskop i Borgå stift, far till den nuvarande biskopen. Han gav ut ett herdabrev som biskoparna brukade göra. Det var en bok med namnet Tro i kris.

Det blev en väldig strid kring den boken. John Vikström skrev nämligen utifrån uppfattningen att man inte kan stanna kvar i en oreflekterad barnatro, utan när barnet växer upp möter barnatron vetenskapens argument och så ska den växa och mogna till en världsbild som klarar av vetenskaplig kritik. Det som vetenskapen ofta kommer med handlar om att man inte kan läsa Bibeln som det står. Man måste acceptera att det finns fel och motsättningar i Bibeln, att den är en mänsklig bok, precis som en vanlig bok kan ha repor och skrynkliga eller naggade sidor. Vikström jämförde med att också Jesus gick omkring i repade kläder som blev smutsiga och behövde tvättas.

Det här är argument som väldigt långt påminner om det som de skriftlärda runt Jesus tänkte. De såg inte Guds majestät, hans makt och ära.

Våra tiders skriftlärda låter den vetenskapliga otron möta den oreflekterade barnatron. Följden blir att den rätta lovsången försvinner. I stället får vi en lovsång till tvivel och ifrågasättande. Att tvivla har blivit ett tecken på klokhet och insikt. Att tro som barn är omoget och dåraktigt.

Därför är barnsånger av följande slag också föraktade i dag: ”Jesus älskar mig, jag vet, för min Bibel säger det.” Man kan inte säga det på den grunden att Bibeln säger det. Det ska finnas fler och bättre skäl. Men det är en farlig villolära. Den underminerar den förtröstande tron.

Tänk på hur Bibeln framställer tvivel och tro. Vi ska ta några exempel. Först från Andra Korintierbrevet:

De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus. (2 Kor 10:4–5)

Kunskapen från Gud står aldrig i motsättning mot en sann kunskap. I Första Korintierbrevet talar Paulus om tron som en dårskap för förnuftet och världen. Men Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.

Vi ska ännu på nytt höra vad Jesus undervisar om barnen, i den text vi hörde från altaret (Matt 18:1–4): 

I samma ögonblick kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem och sade: ”Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket.”

Det här är raka motsatsen till att förhärliga tvivel! Det lilla barnet kommer inte med motargument och kloka vetenskapliga påpekanden, utan tar emot. Det lilla barnets tro är föredömet för en mogen kristens tro. Samtidigt är Jesu ord också en dom över oss, om vi förtröstar på vår klokhet eller något annat hos oss.

Människosonen

Till sist ska vi ännu säga något om namnet Människosonen, som finns med på ett lite mystiskt sätt i Psalm 8. David talar om människan, men använder också ordet människosonen. Avser han Adam, människan, i allmänhet, eller är det Jesus han tänker på?

Jesus använde ju ofta namnet Människosonen om sig själv. Det gjorde han bland annat när han hänvisar till Daniel, som i en syn såg en som liknade en människoson komma på himlens skyar för att döma alla människor på den yttersta dagen.

Människosonen hör ihop med makten att döma. Det förstod också de skriftlärda, och det gjorde dem ännu mera ilskna. Men för oss borde det vara den största trösten. Han som kommer på den yttersta dagen för att döma oss och alla människor, han är vår bror, Jesus, Människosonen, som tog sig an de små och svaga. Han blev själv liten och svag.

Jesus sade om sig själv (Mark 10:45):

Ty Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.

Det är det här som ska vara föremålet för vår tro, en riktig barnatro. Tro att Jesus har kommit till jorden som vår Frälsare, för att ge sitt liv för våra synder, och inte bara för våra, utan för hela världens synder. Därför får du och jag komma till himlen. Det beror inte på vår fördjupade eller klokare tro, utan på vad Jesus har gjort för oss. Därför ska vi bli som barn och stämma in i lovsången tillsammans med barnen på tempelplatsen i Jerusalem. Äran, den ska Jesus ha. Amen.

Bön: Käre Jesus! Lär oss att bli som barn när det gäller att tro på dig, och inte bli så stora i våra egna ögon att vi inte längre kan sjunga lovsånger till dig på barnavis. Tack för att tog dig an oss, som inte själva kunde komma till dig, och blev vår Frälsare och bror. Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, på Mikaelidagen 30.9.2012.

Treenigheten före Jesus

Var Gud treenig också före Jesu födelse?

Både Gamla testamentet, som skrevs före Kristi födelse, och Nya testamentet, som skrevs efter Jesu liv, död och uppståndelse, är samstämmiga när de lär att det bara finns en sann Gud. Båda lär inte bara att Gud är en, men också att han är tre personer i denna enda Gud. Visserligen är läran om Guds treenighet mera utförligt framställd i Nya testamentet, men Gamla testamentet innehöll en tillräcklig uppenbarelse av denna sanning för att den tidens troende skulle känna till och tro den.

Jesus behövde till exempel inte förklara för judarna att Gud hade en son eftersom ställen som Ps 2:7 och 110:1 redan hade meddelat denna sanning åt dem. Begreppet Guds son utgjorde inget problem för dem. Men de vägrade att tro att Jesus var Guds Son. 

När Jesus talade om den helige Ande var det ingen som funderade vad han talade om. Ställen i Gamla testamentet, som t.ex. 1 Mos 1:2 och Jesaja 42:1, hade klart stadfäst den helige Andes existens. 

Gud har från all evighet varit och kommer att fortsätta att vara en Gud som har uppenbarat sig själv som Fader, Son och Ande.  Även om orden treenig eller treenighet varken finns i Gamla eller Nya testamentet är det ändå en evig sanning att Gud är en och ändå tre. 

Efter sin avlelse och födelse antog den andra personen i treenigheten, Guds evige Son, vårt mänskliga kött och blod. Gud fick inte plötsligt en Son på julen utan snarare kunde man säga att den evige Sonen uppenbarade sig för världen i en dräkt av kött och blod.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd.

Den goda delen

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Dagens predikotext är tredje årgångens evangelietext från Matt 6:19–24:

Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Ögat är kroppens ljus. Om ditt öga är friskt, får hela din kropp ljus. Men är ditt öga sjukt, ligger hela din kropp i mörker. Om nu ljuset i dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret!

Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

Helige Far! Helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Gud och mammon

I evangelierna berättas om att Jesus en gång får frågan av en man, vad han ska göra för gott för att få evigt liv. Lukas berättar att det var en man i hög ställning, och Matteus att han var ung. När Jesus hänvisar till att han ska hålla buden om han vill gå in i livet påstår mannen att han har hållit alla bud. Fattas det då något? 

Jesus svarar med uppmaningen att sälja allt och ge åt de fattiga. ”Då ska du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.”

Det här blev för mycket för mannen, för han var mycket rik.

Är du beredd att sälja allt? Du har kanske inte stora rikedomar, som finns på hemliga bankkonton i skatteparadis. Men är det någon skillnad? Det borde väl vara lättare för den som inte har så mycket egendomar att sälja allt och ge åt dem som är i nöd, än för den som är rik. Jesus säger ju också, att det är svårt, ja omöjligt, för en rik att komma in i Guds rike. Vi måste tillägga: om vi vill göra det på våra egna meriter. Det är omöjligt att köpa sig en plats i himlen med sin rikedom, lika lite som med sina goda gärningar. 

Dagens text, som är en del av Jesu bergspredikan inför sina lärjungar, föreskriver att vi ska vara beredda att lämna allt för Guds rikes skull. När han gick omkring och kallade sina lärjungar sa han enkelt: ”Följ mig!” Och de lämnade genast allt de hade och följde honom.

Det här har också varit drivkraften för många som övergett sina rikedomar och blivit munkar eller nunnor för att tjäna Gud i fattigdom och med ett enkelt liv.

Är det då så att Gud vill rent konkret, att du och jag ska sälja våra bostadsaktier eller våra nya hus, eller vår bil, vår båt eller vår sommarstuga, för att sedan vara helt utblottade?

Nej, det finns inget sådant allmänt påbud i Bibeln. Om Gud inte har gett dig något konkret bud som ditt samvete blir bundet till, blir följden bara att du börjar ägna dig åt den svärmiska avart av kristendomen som Bibeln kallar en självvald gudstjänst. Då försöker du uppfylla Guds lag för att vinna Guds behag och då kommer du förr eller senare att stanna inför en obestigbar vägg. Du kan inte bli fullkomlig i dig själv.

Men du ska vara beredd på att sälja allt vad du har om han vill det. Kontentan av dagens text ligger i motsättningen mellan de två herrarna: Gud och mammon. Och om det skulle vara så att mammon i ditt liv blir viktigare än Gud, då är det dags för rannsakan. Därför ska vi i dag först fråga:

Varför är det så svårt att tänka sig att sälja sina jordiska skatter? 

Jo, för att vårt öga är sjukt, så att vår kropp ligger i mörker. Begäret efter pengar och ägodelar finns så starkt i oss. Därför måste vi se efter vad Bibeln säger om hur vårt hjärta ser ut, och hur det står till med vårt öga. Sedan kan vi se hur Gud vill hantera våra behov, och ge oss den goda delen.

Vårt förmörkade sinne

Då måste vi konstatera, att Guds ord dömer oss skarpt för vår synd och motsträvighet mot att lyssna till Guds röst. Redan i 1 Mos 6 berättas hur Gud såg att människorna, som han hade skapat, var onda (v5):

Och HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda.

Så besluter Gud att utrota människorna med undantag av Noa och hans familj, och med dem hela den skapade världen, utom dem som han räddar genom att föra dem till Noa i arken. Men blev det bättre människor sedan?

Ja, det fanns några som bevarade tron på Gud och som tydde sig till hans barmhärtighet och frågade efter hans ledning. En sådan var Abraham. Men han måste uppleva hur Gud omstörtade städerna vid Döda havet för att de levde i en sådan omåttlig ondska. Och Gud utvalde Abraham och hans son Isak och dennes ena son Jakob för att föra släktet vidare tills Frälsaren skulle födas. Och hur gudfruktiga var de?

Vi har i våra bibelstudier om och om igen konstaterat vilken skriande ogudaktighet som dök upp till och med i denna heliga familj. Jakobs söner Simeon och Levi ställde till med ett folkmord i Sikem. Josefs bröder vill döda honom av avund, och när de sedan väljer att inte själva bära hand på honom utan säljer honom till slav så bedrar de sin far som tror att ett vilddjur har ätit upp Josef och förorsakar honom en namnlös sorg. Den lögnen lever de på i 22 år, tills de möter honom som furste i Egypten.

När Mose sedan för ut sitt folk från Egypten måste han om och igen konstatera hur hårdnackat detta folk var. Trots Guds välgärningar överträder de hans bud på det grövsta sätt. Samma sak sker sedan i Kanaans land, när de tvärtemot vad Gud har förordnat blandar sig med hedningarna och vill vara som de, och så avfaller från Herren.

Inte ens hjältekungen David går fri. Han fylls av orena begär och tar med våld en annans hustru, och sedan mördar han hennes man för att få henne till sin egen, trots att han redan har flera hustrur. Han utdömer dödsdomen över sig själv, men får förlåtelse för att han ångrar sig och bekänner sin synd. Han skriver då en av sina starkaste psalmer, Ps 51, där det heter i v6–7 (ny översättning):

Mot dig, just mot dig har jag syndat och gjort det som är ont i dina ögon. Därför har du rätt när du talar, du är ren när du dömer. Ja, med skuld är jag född och med synd blev jag till i min moders liv.

Här bekänner David en av grundlärorna om oss människor, det som vi kallar arvsynd. Vi har fått synden som ett arv, ända sedan Adams syndafall. Och det uttrycker våra bekännelseskrifter så här (CA II):

Vidare lära de [våra kyrkor], att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse.

Det är det här som beskriver vårt ögas ljus, eller snarare: att vårt öga är mörkt, och därmed hela kroppen. I en äldre version av psalm 175 sjöng vi:

Vårt förnuft förblindat är, mörker all vår själ betäcker.

Vi är helt enkelt födda med ryggen mot Gud. Vi vill inte det som Gud vill. När han vill att vi i allt ska lita till hans beskydd vänder vi oss i stället till pengarna och annat materiellt, och förtröstar på det. Vi är jordbundna, fängslade vid vårt eget kött och denna världens skatter.

Hur skulle du själv välja, om du fick välja mellan att avstå från din lön eller pension under en månad, och att avstå från att gå i kyrkan och läsa Bibeln under en månad? Eller, om du fick välja mellan att bli sparkad från ditt jobb och att fortsätta att leva som kristen? Det finns sådana som är tvungna att välja.

Jag undrar hur många det finns i vårt land som skulle välja bekännelsen till den kristna tron före sin anställning och trygga lön.

Anställningen ger trygghet i fråga om ekonomi, i vanliga fall. Men är det en sådan trygghet som håller? Många kan intyga att det inte håller i alla situationer – t.ex. när man blir uppsagd från ett jobb som tidigare ansetts tryggt och säkert. Det är fråga om jordiska skatter. Och Jesus säger ju att vi inte ska samla jordiska skatter.

Att bekänna tron på Jesus ger däremot himmelska skatter. Vi ska nu se på vad de skatterna betyder.

De himmelska skatterna

Den skatt som kommer först och som gäller här och nu är Guds omsorg, som är dagens ämne. Efter dagens text följer Jesu fantastiska undervisning, som börjar med ”därför” (Matt 6:25): 

Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?

Gör er inga bekymmer! Det fick också Israels barn i öknen uppleva helt konkret. De var hårda och otacksamma, de tänkte helt praktiskt på det omöjliga i att försörja ett par miljoner människor och en massa djur med mat för dagen. Men Gud visade sin godhet genom att försörja dem med manna från himlen. Och han sände vaktlar som de kunde tillreda som den härligaste köttmat. 

Det här borde också ha gett en överflödande tacksamhet. Då vi har fått se Guds oerhörda godhet mot oss och den går in i hjärtat, så litar vi på att han ser till att vi har det vi behöver för dagen. Alltså: Det vi behöver, kanske inte alltid det vi vill ha.

Det här betyder inte att vi inte ska bry oss om att skaffa oss uppehälle genom arbete. Luther säger det kort och kraftigt (Kyrkopostillan):

Gud säger: Sörj inte för vad som ska ges åt dig, utan arbeta du och låt mig sörja, jag ska nog ge.

Men så fortsätter han med att påminna om, att när Gud har gett, så ska du sörja för hur du rätt ska dela ut det. Sörj för att också andra ska få del av det som Gud har gett dig.

Jag vill ännu ta några exempel på löften i samma stil. Petrus skriver (1 Petr 5:7):

Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er.

Det här skriver Petrus i anslutning till en rad förmaningar hur vi som kristna ska leva ett liv som Gud vill, till våra medmänniskors bästa. Ett nyckelord finns i föregående vers: ”Ödmjuka er under Guds mäktiga hand.” Det handlar om att flytta blickens fokus från oss själva till Gud, och se hans godhet i förmaningarna. Det finns nämligen en fortsättning: ”… så ska han upphöja er när hans tid är inne.” Det finns ett syfte med hans förmaningar hur vi ska leva: att vi ska få glädja oss i fullt mått. Det är därför vi får kasta alla våra bekymmer på Honom. 

Samma grundsyn finns också i bergspredikan, lite längre fram, där Jesus berättar om Guds omsorg om fåglarna under himlen och liljorna på marken och sedan visar hur mycket mindre bekymmer vi som hans lärjungar borde ha än hedningarna som frågar efter vad de ska äta och dricka och klä sig med. Sedan kommer den kända summeringen (Matt 6:33–34): 

Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Det här löftet är helt enastående och otroligt. Ja, verkligen otroligt. Skulle vi tro det skulle våra bekymmer dunsta bort som dagg i solskenet. 

Det finns nämligen en ytterligare nivå i det här löftet, den allra största skatten: Guds rike och hans rättfärdighet innebär själva centrum i den kristna tron. Det är fråga om den rätt vi har till den fulla omsorgen från Guds sida, när han har ordnat det så att vi ska få bo med honom i himlen och vara fria från allt som nu binder oss till det jordiska. För att kunna ge oss den omsorgen var han tvungen att sända oss sin Son för att bli människa, en av oss, mitt in i syndens verklighet, för att utlämnas till en tillvaro som var precis raka motsatsen till ett liv utan bekymmer. Han måste slutligen ge sitt liv för oss, korsfästas på det mest brutala sätt.

Om vi frågar oss hur Gud inte kunde skydda honom, och ge honom befrielse från sådana bekymmer och sådant lidande, så svarar vi: det var för oss, för att vi skulle befrias från det yttersta lidandet i helvetet, som vi borde ha fått lida för våra synders skull. Just därför har vi fått löfte om att få vara Guds barn, och därmed också få vara under hans beskydd redan nu, här i tiden.

Vi ska inte göra Gud till en lögnare och tvivla på hans ord. Har han sagt det, då finns det inget som kan berättiga oss att förkasta vad han säger.

Därför behöver vi inte slava under mammon, utan kan med full tillit säga med Josua när han höll sitt avskedstal (Jos 24:15):

Jag och mitt hus, vi vill tjäna HERREN.

Må Gud ge oss nåd att säga det i dag, och varje dag, tills han ger oss sina himmelska skatter i fullkomlig utsträckning. Amen.

Låt och tacka och be: Kära himmelske Fader! Tack för din stora omsorg om oss, som har sträckt sig så långt att du sänt din Son för att öppna vägen för oss syndare till dina himmelska boningar, och som också vill försörja oss med det du anser oss behöva här i tiden. Hjälp oss att inte fastna för girighetens snaror, utan är villiga att frikostigt dela med oss av dina goda gåvor för att också våra medmänniskor ska få del av den goda delen. I Jesu namn. Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 16.9.2012.

Vår nästa

 Av Hans Ahlskog

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Som predikotext skall vi läsa ett kort stycke från Galaterbrevets sjätte kapitel, närmare bestämt verserna 9 och 10.

Låt oss inte tröttna på att göra gott. Ty när tiden är inne får vi skörda, om vi inte ger upp. Låt oss därför göra gott mot alla människor medan vi har tillfälle, och framför allt mot dem som delar vår tro. Amen.

Låt oss be:
Min mun och tunga, o min Gud,
för sådant tal bevara
som strider emot dina bud
och dig till sorg kan vara.
Gud, med din Ande led mig här
att jag av hjärtat har dig kär
och dig i trohet tjänar. (Psb 476:1)


Temat för trettonde söndagen efter trefaldighet är vår nästa. Texterna för denna söndag handlar i regel om den allmänneliga kärleken, d.v.s. kärleken till vår nästa oavsett vem denna nästa är. Jag tänkte att vi idag först skulle stanna inför kärleken till nästan och sedan, mera specifikt, inför kärleken till bröder och systrar i tron. Detta är en sak som det inte så ofta undervisas om har jag på känn. Bibeln gör en åtskillnad mellan kärleken till dem som delar vår tro och kärleken till människor i allmänhet. Sist idag skall vi också säga något kort om vår kärlek till Gud. Men vi skall börja med att tala om det egentliga ämnet för denna söndag, vår nästa och vår kärlek till honom eller henne.

Kärleken till vår nästa är befalld i Guds lag. Jesus lär oss i Matteus evangeliums 22:a kapitel att det näst största budet i lagen lyder: Du skall älska din nästa som dig själv. (Matt 22:39) Det var inte bara Jesus som värderade detta bud högt utan det verkar snarare vara allmänt på Jesu tid. Den skriftlärde i Lukas 10, som får lyssna till Jesu liknelse om den barmhärtige samariten, sammanfogar också budet om kärleken till nästan med det yppersta budet i 5 Mos 6:4f, Shema Yisrael, Hör, Israel, HERREN vår Gud, HERREN är en. Och du skall älska HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft. Den laglärde tillfogar rakt på ...och din nästa som dig själv. Älska Gud och älska din nästa, det är vad lagen säger.

Budet om kärleken till nästan sammanfattar det som sägs i buden 4-10 av Guds tio bud. Det förbjuder allt från upproriskhet och mord till begär mot vår nästas egendom. Genom dessa bud vill Gud skydda vår nästa mot vårt syndiga hjärtas impulser.

Nu har vi nämnt ordet nästa flera gånger, så det är på sin plats att vi som den laglärde i Lukas 10 frågar oss: vem är då min nästa?

Ordet nästa (pläsion) betyder en som står oss nära, en som vi kommer i kontakt med. Det kan röra sig om medkristna, arbetskamrater, grannar, familj och släkt. Kort sagt människor som Gud sänder i vår väg.

När Jesus får denna fråga av den laglärde så svänger han på hela saken genom att berätta liknelsen om den barmhärtige samariten. Den är bekant så vi skall inte gå in på den desto mera men Jesus berättar om den slagne mannen på vägen och om prästen, leviten och samariten som kommer till platsen och fattar sina beslut om hur de skall handla. Efteråt frågar Jesus den laglärde: Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som hade råkat ut för rövare? Den laglärde hade frågat: Vem är då min nästa, vem är den människa som jag bör älska? I bakgrunden spökar de judiska tänkesättet som Jesus går till rätta med i Bergspredikan: älska din nästa och hata din ovän. Dem som står en nära bör man älska, var utgångspunkten för den laglärde. Men Jesus svänger på saken och låter i sin berättelse en främling hjälpa den slagne mannen. Samariten närmade sig den slagne och hjälpte honom. Han kom honom nära. Han bevisade sig vara en nästa för mannen som fallit offer för rövare. Poängen är inte: Den slagne är min nästa, honom skall jag älska, utan det utgår från den slagnes perspektiv: samariten är min nästa, han är mig nära, han kom till undsättning. Jag har föraktat och förbannat honom. Jag har hållit honom som en ovän, men han hjälpte mig i min nöd. 

Jesus är alltså inte intresserad av att undervisa den laglärde och oss om vem som är värd vår kärlek  utan han att vi skall fråga oss själva: Hur kan jag bevisa mig vara en sann nästa för människor som behöver min hjälp?

För detta, att visa att man bryr sig om hjälpbehövande, är något mycket viktigt. Målet är att Gud skall få äran. Vi kristna är kallade att vara ljus i världen. Att lysa för människor som vandrar i mörkret här i världen. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen. (Matt 5:16) Vi kristna är ett föraktat folk. Vi anses vara enfaldiga som sätter vårt hopp till något som står i en gammal boksamling om en Gud som skall återvända till jorden för att hämta hem sina barn. Dessutom är vi konservativa och motsätter oss aborter och samkönade äktenskap. Vi anses vara bromsklossar för samhällets utveckling. Men genom att göra gott mot dem som kommer i vår väg kan vi visa att vi vill andra människor väl. Och Gud får äran. Petrus skriver i sitt första brev:

Uppför er väl bland hedningarna, så att de, när de anklagar er som förbrytare, ser alla goda gärningar ni gör och prisar Gud den dag han uppsöker dem. (1 Petr 2:12)

Paulus förmanar församlingen i Filippi: Låt alla människor se hur vänliga ni är. (Fil 4:5) Till församlingen i Tessaloniki skriver han: Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva i stället alltid efter att göra gott mot varandra och mot alla människor. (1 Tess 5:15)

Kärleken till nästan är viktig med tanke på missions- och evangelisationsarbetet. Petrus skriver t.ex. om hur kvinnor med ett gudfruktigt och rent liv kan vinna sina icke-troende män för Kristus. Men kärleken till nästan är viktig också för dess egen skull, för att Gud har befallt den. Gud bryr sig om alla människor. Han är inte långt ifrån någon enda människa, säger Paulus på Aeropagen. Han vill också att vi skall vara nära alla människor, d.v.s. vara en nästa för dem. Gud utför ännu sitt uppehållande verk i världen. Han låter sin sol gå upp över både onda och goda. Själva solen är ett bevis på att Gud vill vara nära alla människor och bryr sig om dem och han vill att vi skall reflektera hans kärlek till våra medmänniskor.

Nu skall vi gå över till en särskild del av det som hör till ämnet kärlek till nästan och vi skall då stanna inför broderskärleken, det som i predikotexten kallades för att göra gott mot dem som delar vår tro. Detta är en sak som Bibeln talar väldigt mycket om. Det finns t.o.m. med i det som den laglärde i Lukas 10 anför från 3 Mos 19, att älska sin nästa som sig själv. Där heter det: Du skall inte hämnas och inte hysa agg mot någon av ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. (v.18)

Gud vill att vi skall visa hans barn särskild kärlek. Jesus gav lärjungarna detta bud i sitt avskedstal: Detta är mitt bud, att ni skall älska varandra såsom jag har älskat er. (Joh 15:12)  Åter är det Guds kärlek som skall motivera oss. Gud älskar sina barn och han vill att vi skall älska dem. Johannes skriver i sitt första brev: Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, (så att han sände sin Son till försoning för våra synder) är också vi skyldiga att älska varandra. (1 Joh 4:11) Denna kärlek, d.v.s. kärleken till våra trossyskon, kommer Jesus att lyfta fram vid den yttersta domen, inte som en orsak till att vi blir frälsta utan som ett bevis på vår frälsande tro: Allt vad ni har gjort for en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig. (Matt 25:40) Att Jesu bröder syftar på hans lärjungar blir klart t.ex. av stället i Matt 12 där man säger till Jesus att hans mor och hans bröder ville tala med honom. Jesus säger: Vem är min mor och mina bröder. Sedan visar på sina lärjungar och säger: Här är min mor och mina bröder. Var och en som gör min himmelske Faders vilja är min bror och min syster och min mor. (Matt 12:46 ff) 

Jag har många gånger blivit förundrad över vilken omsorg Jesus har till sina kristna. I Matteus 10 undervisar han sina lärjungar om vilken lön som följer på den äkta broderskärleken. På visad broderskärlek följer nådelön. Den som tar emot er tar emot mig. (jfr den som älskar er, älskar mig) Den som tar emot en profet därför att det är en profet, han skall få en profets lön. Och den som tar emot en rättfärdig man därför att det är en rättfärdig, han skall få en rättfärdig mans lön. Och den som ger en av dessa små en bägare med friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge -amen säger jag er: Han skall inte gå miste om sin lön. (Matt 10:40-42) 

Vår kärlek är ingen frälsningsgrund. Det är endast Guds kärlek som är grunden till vår frälsning. Men Gud utlovar lön för gärningar som gjorts i tron. De gärningarna tål provet och medför lön på den yttersta dagen, vilket Paulus undervisar om i 1 Kor 3.

Vi skall ännu se på ett ord i 2 Petr 1 vers 5ff.

Gör allt ni kan för att i er tro visa dygd, i dygden insikt, i insikten självbehärskning, i självbehärskningen uthållighet, i uthålligheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig kärlek och i kärleken till bröderna kärlek till alla människor. 

De tre sista sakerna som nämndes var gudsfruktan, kärlek till bröderna och kärlek till alla människor. Gudsfruktan kunde man också benämna kärlek till Gud. Denna kärlek skall alltid stå i första rummet. Jesus säger: Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig. (Matt 10:37) Kärleken till vår nästa sträcker sig inte så långt att den skulle leda till brott mot Guds bud. Inte heller den broderliga kärleken får gå före lydnaden för det som Gud har sagt. Om någon bror eller syster avviker från vägen skall vi inte tänka att kärleken tvingas oss att tiga för att inte brodern eller systern skall bli illa till mods. Tvärtom är det så att broderskärleken tvingar oss att gripa in om någon blir efter på vägen. I det sammanhang i 3 Moseboken 19 som talar om att vi skall älska vår nästa som oss själva står det: Du skall inte hata din broder i ditt hjärta, men du skall tillrättavisa din nästa, så att du inte för hans skull kommer att bära på synd. (v.17) Det är detta som Paulus avser med orden i Gal 6:2 Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag. Den sanna broderskärlekens art visas också i Rom 12:9 ff: Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda. Håll fast vid det goda. Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning. Var inte tröga när det gäller nit, var brinnande i anden, tjäna Herren.  Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen. Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet.

Att ta vara på sin broder är en mycket stor kärleksbevisning. Att försöka hjälpa i timlig nöd är något mycket bra, men att hjälpa i andlig nöd är ännu viktigare. Paulus skriver i avslutningsorden till Andra korintierbrevet: Till slut, bröder, var glada, låt er upprättas och förmanas, var eniga och håll fred. (13:11)

Ytterligare ett ord om broderskärleken hittar vi i Hebréerbrevets trettonde kapitel: Bröder, bli kvar i broderskärleken. Glöm inte att visa gästfrihet, ty genom gästfrihet har somliga fått änglar till gäster utan att veta om det. Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni vore deras medfångar, och på dem som misshandlas, som om det gällde er egen kropp. (Hebr 13:1-3)

Vi kunde nämna många andra ställen i Bibeln som uppmanar till broderskärlek, men tiden medger det inte denna gång. Vi kan konstatera att Gud i Bibeln har gett alla dessa uppmaningar till broderskärlek för att han älskar sina barn så mycket. Han vill att de kristna skall älska varandra och hjälpa varandra på vägen till himlen.

Vi skall sammanfattningsvis konstatera att Gud vill att vi skall älska vår nästa som vi älskar oss själva. Denna kärlek gäller alla människor som kommer i vår väg och inte endast de som är vänligt inställda mot oss. Gud vill vidare att vi visar särskild kärlek till dem som delar vår tro och bistår dem när det gäller både timliga och andliga behov. Gud fordrar dock för sin egen del den främsta platsen i vårt hjärta i enlighet med det yppersta budet i lagen: Du skall älska HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft.
Amen.

Låt oss be:
Herre, tack för att du har älskat oss och utgivit din Son för våra synders skull. Hjälp oss att återspegla din kärlek i våra liv så att vi älskar alla som kommer i vår väg. Detta ber vi om i din Sons Jesu Kristi namn. Amen.

Kristendomen och andra religioner

Eftersom det finns så många religioner och olika gudar i varje religion, hur kan vi då vara säkra på att vår Gud är den sanne Guden?

När  man studerar det som lärs ut av världsreligionerna blir det uppenbart att kristendomen är unik. Alla andra religioner är baserade på människans spekulationer under ledning av endast naturen och samvetet. På ett eller annat sätt lägger dessa religioner bördan på oss att förtjäna vår egen frälsning hos Gud. 

Vi tar ett par exempel. Den troende muslimen bemödar sig om att visa Allah lydnad (islam betyder ”underordning” eller ”lydnad”). Buddhistmunken försöker höja sig över denna världens ondska genom att ägna sig åt meditation. Alla andra världsreligioner ber syndarna reda upp sina relationer till Gud genom egna ansträngningar. 

Å andra sidan är kristendomen unik genom att erbjuda en helt annorlunda lösning. Det är bara kristendomen som lär att en  god gudsrelation är Guds gåva till oss, inte något som människan ger till Gud. Endast kristendomen lär att Gud blev människa, inte för att lära oss hur vi skall nå upp till honom, utan för att genom sin nåd lyfta oss upp till sig. 

Kristendomen är inte bara ett val bland andra rätter på världsreligionernas smörgåsbord. Dess unika budskap vittnar om dess unika ursprung – en mirakulös uppenbarelse från den sanne Guden. Gud har uppenbarat den enda frälsande sanningen som ”ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana ... Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande.” (1 Kor 2:9–10) 

Den Helige Ande verkar slutligen själv genom Ordet för att övertyga oss om att Gud, som har inspirerat Skriften, är den ende sanne Guden. Eftersom denne Gud ger oss förlåtelse och evigt liv litar vi på att hans ord är pålitliga och sanna.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd.