Guds barns trygghet

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: Käre Jesus, du som lämnade din himmel för att födas till vår onda värld, där du möttes av så många faror och lidanden, kom och lär oss vad du har för planer med vårt liv och hur du vill att vi ska bli bevarade till den dag när du kallar oss till ditt rike. Amen.

Predikotexten är första årgångens evangelitext från Luk 2:33–40.

Hans far och mor förundrade sig över det som sades om honom. Och Simeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: "Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt. Ja, också genom din själ skall det gå ett svärd. Så skall det bli uppenbarat vad många människor tänker i sina hjärtan."

Där fanns också en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon hade kommit upp i hög ålder. I sju år hade hon levt med sin man från den tid hon var jungfru, och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag. Just i den stunden kom hon fram och prisade Gud och talade om honom för alla dem som väntade på Jerusalems frälsning.

Sedan de hade fullgjort allt som var föreskrivet i Herrens lag, vände de tillbaka till sin hemstad Nasaret i Galileen. Och pojken växte till och fylldes av kraft och vishet, och Guds välbehag vilade över honom.

Den här texten följer direkt på texten för Kyndelsmässodagen, eller Jungfru Marie kyrkogångsdag. Där talas om den gamle Simeon, som leddes av Anden till templet och som uttalade en känd profetia över Jesusbarnet. Det är det som hans far och mor förundrar sig över. Profetian lyder:

”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.”

Nu fortsätter Simeon här med att rikta sig till Maria. Och sedan hör vi om profetissan Hanna som får veta av Herren att Jesusbarnet är ”Jerusalems frälsning”.

Det kan tyckas vara konstigt att vi nu plötsligt har hamnat 40 dagar efter jul. Men vi måste komma ihåg att våra helger inte är placerade kronologiskt, så att vi skulle genomleva olika händelser i samma tidsföljd som de hände. Annandag jul är vi ju redan ett par år efter Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd, och när vi firar Menlösa barns dag, dvs fjärdedag jul, tänker vi på Herodes barnamord, då det kanske gått ett eller högst ett par år efter Jesu födelse. Trettondagens händelser, som i vår tradition innehåller de vise männens besök i Betlehem, kan ha infallit några månader efter Jesu födelse. Och när det i vår text står att familjen vände tillbaka till Nasaret måste det ha skett först efter flykten till Egypten.

Dagens tema är Guds barns trygghet. Med anledning av det som står i texten ska vi betrakta det ur två synvinklar: (1) Gud uppenbarar sin frälsningsplan, (2) Guds tjänares trygghet.

Gud uppenbarar sin frälsningsplan

I vår text hör vi två profetiska röster, Simeon och Hanna. Redan före vår text finns den del av profetian som berättar om hur Jesus ska förverkliga en frälsning för alla folk: ett ljus för hedningarna och en härlighet för Guds folk Israel.

Vi brukar ofta tänka att Johannes Döparen var den som Gud först sände som profet efter den 400 år långa profetiska torkan efter Malaki. Men det var inte han som uppträdde först. Egentligen var det ju Sakarias och Elisabet, som båda fick profetiska budskap. Nu möter vi här två gamla människor, sådana som knappt någon hade räknat vara något. De är fyllda av Guds Ande, och de får nu vittna om Frälsaren.

Vi ska se närmare på den uppenbarelse som följer när Simeon riktar sig till Maria.

Fall och upprättelse ...

Vi skulle så gärna vilja tro att allt Jesus gör bara leder till gott. Han är ju kärleken. Han är friden. Han kommer med hopp för världen. 

Men så snart vi har hört om änglasången som förkunnar att friden har kommit till vår jord, följer så annandagens budskap om ofrid och martyrium för hans folk. Jesus säger ju rentav så här (Luk 12:51–53):

Menar ni att jag har kommit med fred till jorden? Nej, säger jag er, inte fred utan splittring. Ty härefter kommer fem i en och samma familj att vara splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor. 

Vi hör också om denna strid i en av dagens episteltexter från Upp 12, den syn där Johannes ser en kvinna som föder ett barn, och som sedan tvingas fly ut i öknen, bort från draken:

”Men ve dig, du jord och du hav, ty djävulen har kommit ner till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort.” När draken såg att han hade blivit nerkastad på jorden, förföljde han kvinnan som hade fött barnet.

Denna drake, eller den gamle ormen eller djävulen, är ursinnig. När Jesus föddes till jorden kom han som skulle trampa sönder ormens huvud. Djävulen rasar. Han försöker få människor på fall. Det allra svåraste för oss är om vi är delade inom våra familjer. Det är det som är djävulens avsikt: att hindra bekännelsen och vittnesbördet under hotet om att vi får familjemedlemmar emot oss. Det ger oss en allvarlig tankeställare: vem älskar vi mera, Gud eller människor?

... ett tecken som blir motsagt.

Jesus mötte motstånd på många sätt. Det står inte mycket om honom som barn, utan det heter så positivt att han växte till och fylldes av kraft och vishet, och Guds välbehag vilade över honom. Men var hans barndom alltid behaglig? Det vet vi inte, men vi vet att han möttes av alla frestelser, precis som vi. Och då betyder det inte bara djävulens frestelser i öknen, utan då har han nog lidit många svåra stunder också som barn för att kunna ta del av människors alla svårigheter.

Vi vet mycket väl hur han senare i sin verksamhet möttes av motstånd och gensägelse. Det var uppenbart av det han gjorde att han var den utlovade Messias. Ändå tog hans egna inte emot honom. Han gjorde många tecken, men tecknen blev motsagda enligt Simeons ord.

Maria fick höra svåra ord:

Ja, också genom din själ skall det gå ett svärd. 

Tänk vad hon som mor måste gå igenom! Hon stod vid hans kors. Hon måste ha tänkt tillbaka på hans födelse, på herdarnas berättelse om änglasången, om Simeons profetia. Hon såg sin son, Guds Son, lida de mest fruktansvärda kval, bli förnedrad och utskämd till det yttersta. Hur kan en mor uthärda något sådant? Simeon använde en bra bild. Ett svärd gick genom hennes själ.

Men vad menas med de följande orden?

Så skall det bli uppenbarat vad många människor tänker i sina hjärtan.

Det är i nöden som vänskapen prövas, brukar man säga. Det är i lidandet som det visar sig om tron håller. Många avfaller när motgångar sätter in. Så var det också med den stora skara som följde Jesus. Hur många var trogna när han fördes bort för att torteras och korsfästas? Inte ens Petrus, hans främsta lärjunge, höll måttet. 

Simeon och Hanna såg det som andra inte såg: de såg Guds frälsningsplan, och i den ingick också motsägelserna, svärdet och luttringen.

Hur går det för oss, om vår tro prövas när vännerna går ifrån oss, inför risken att mista arbete och uppehälle, om vi hotas att fråntas hus och hem, eller rentav hotas till livet om vi bekänner tron? Eller om föräldrar, makar eller barn vänder oss ryggen? Hur ser våra tankar ut om de blir uppenbara, så som det blev med Jesu lärjungar?

Inför de frågorna går vi vidare till det andra ämnet:

Guds tjänares trygghet

Mitt i allt det här finns ändå Guds barns trygghet. Gud rätar upp det som djävulen och hans anhängare bryter sönder. Gud vakar över allt. Han råder, det är inte djävulen som har makten, fast han har stor makt. Gud tillåter en viss makt. Men har regerar allt till sina barns bästa.

Du ska inte förlita dig på någon egen kraft i den stunden när tron prövas. Det är då vi får tänka på Jesu löfte (Matt 10:19):

Men när man utlämnar er, så bekymra er inte för hur ni skall tala eller vad ni skall säga. Det kommer att ges åt er i den stunden.

Allt handlar om att Jesus är med. Han som blev vår Frälsare och övervann djävulen med sin korsdöd, han ska inte överge oss. Det är honom som också Hanna lovprisade som Jerusalems frälsning. 

Vi kan tänka på Jesus som Guds tjänare, och hur han blev beskyddad. När Herodes smidde sina mordplaner gav Gud Josef en uppenbarelse för att de skulle kunna fly från landet. Så blev Jesus räddad, genom att bli landsflyktig under en tid.

Men varför blev han inte räddad ur det fruktansvärda lidande som han utsattes för efter sina tre års offentliga verksamhet?

Det kunde han inte sparas från, för då hade han inte varit vår Frälsare. Han måste bära vårt straff, det som vi borde ha lidit för våra synder. Han gick i döden i vårt ställe, som Jesaja säger (53:5):

Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.

Han skulle inte leva goda dagar, fastän han hade all makt, och kunde ha levat som kung. Det goda som han gjorde måste gå igenom det onda, det onda skulle tjäna det goda.

Så här är det också med vår trygghet som Guds barn. Jesus säger (Joh 10:28):

Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.

Det är fast och bergsäkert löfte. Men det innebär inte, att ingen olycka eller sorg eller nöd skulle kunna drabba oss. För vi är inte sådana att ständig lycka skulle vara till nytta för oss. Vårt onda kött behöver en piska. 

Trots att Jesus har all makt, måste vi ändå hålla fast den sanningen, att hela världen är i den ondes våld. Det verkar ju minsann märkligt, rentav motsägelsefullt. Det finns en spänning här, som vi aldrig helt kan begripa. Synden i världen och i vårt kött ställer till mycket elände, som hotar vår trygghet och många gånger också tar bort tryggheten till det yttre. Ändå finns tryggheten där, på djupet, för vi vet att allt är i Guds hand och också det onda måste tjäna honom.

Vi har i berättelsen om Herodes barnamord ett exempel på hur synden drabbar också oskyldiga barn. Där handlar det om en människas obegripliga ondska, kung Herodes maktbegär och galenskap. Men tänk på hur tusentals oskyldiga barn dödas i dag, utan att någon skyddar dem! Jag tänker förstås på aborterna. Också det är en följd av synden, oftast själviska motiv.

Har Gud ingen makt att beskydda de små ofödda barnen? Var finns deras trygghet?

I det fallet förstår vi nog att vi inte ska skylla på Gud, att han inte kan beskydda. Vi har nog bara oss själva att skylla. Och det är en fruktansvärd syndaskuld som drabbar vårt folk. Tänk om man hade haft samma lagstiftning på Jesu tid som i dag, skulle Jesusbarnet ha fått leva? Ja, tack vare Marias tro hade han nog fått det, men ett barn som blir till i en motsvarande situation på ett naturligt sätt skulle nog ha mist livet redan innan det föddes. Såpass svårt var det för en ogift kvinna att börja vänta barn.

Se det sedan från den andra sidan: vilken nöd blir det inte för den som har utfört eller tillåtit ett sådant mord när hon inser vad hon gjort. Då är det viktigt att komma inför Jesu milda ögon och se att det fruktansvärda som han måste lida gäller också henne. Då gäller det att låta evangeliet hela såren, att den fullkomliga förlåtelsen får ge själen ro, som bara finns hos Jesus. För han dog för alla människors alla synder. Den som är dömd i sitt samvete ska inte höra något annat än evangelium.

Inför Gud har ingen av oss något att berömma oss av. Alla har syndat, och alla saknar härligheten från Gud. Inför Gud finns det inte skillnad på synder som vi människor ser det. Därför ska vi inte anklaga vår medmänniska utan tänka på att vi själva handlar på samma sätt, även om det enda kanske verkar värre än det andra. 

Alla har vi också samma rätt att höra att vi står som rättfärdiga inför Gud utan att ha förtjänat det, därför att Kristus har friköpt oss. Han har tvättat bort våra synder, han har kastat dem i havets djup. Därför kan vi frimodigt komma fram inför honom och vet att vi den dagen när han kallar oss kan stå frimodigt inför honom och säga: Jesus är min beskyddare!

Där har vi den stora tryggheten! Hur det än går i denna värld, om vi drabbas av cancer som ger oss ett svårt lidande, om vi mister rörelseförmågan i en bilolycka, om vi drabbas av demenssjukdom, eller om vi skulle bli trakasserade och torterade, i allt det har vi kvar den himmelska världens alla välsignelser i Jesus Kristus, och därmed har vi allt. Vi har det lika mycket som om vi får nåden att tjäna Herren i god hälsa och kraft till sena ålderdomen. Har vi det, har vi desto större ansvar i vårt tjänande. Vi får säga med Paulus (Rom 14:8):

Lever vi, så lever vi för Herren. Dör vi, så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.

Så kan Guds Ord ge oss vissheten om att allt verkar till det bästa för hans barn, enligt den plan som han har tänkt för oss redan innan världens grund var lagd. Med den vissheten får vi också tryggt gå in i det nya året som snart ska börja, om Gud vill låta oss leva ännu ett par dagar. 

Äran, äran, den skall Jesus ha
här på jorden och i himlarna.
Han har borttagit alla synderna.
Amen, halleluja.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Lepplax bykyrka 30.12.2012 (stomme).

Herdarna och Jesusbarnet

Av David Åkerlund

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Ack Herre Jesus, hör min röst: 

gör dig en bädd uti mitt bröst, 

uti mitt hjärta bliv och bo,

så har jag tröst och evig ro.

Skäms du för julens evangelium? Eller är du den som frimodigt har berättat åt alla vad vi firar denna helg. Kanske du likt mig någon gång använt dig av uttryck som du vet att inte frågeställaren förstår för att inte få flera frågor, i kafferummet på jobbet eller  när vi träffats i någon grupp. Kanske vi inte har tagit vara på alla tillfällen som getts att frimodigt vittna om julens budskap.

I dag ska vi se lite närmare på herdarnas roll i julens händelser. Vi ska bekanta oss lite mera med ämnet

Herdarna och Jesusbarnet.

Vi har ju redan hört texten från Luk 2:1-20 så vi behöver inte läsa den igen. Vi kommer att fokusera på den senare delen av julens evangelium.

1. Herdarna bevittnar 

När änglarna hade farit upp till himlen ...

Nu var de ensamma igen. De hade kommit så plötsligt i ett starkt ljus. Herrens härlighet hade lyst upp deras läger. Men nu var det mörkt igen.

Har du någon gång tänkt hur skräckslagna de måste ha blivit. Plötsligt lyste den kolsvarta natten upp. Vi vet inte hur vi skulle reagera, men vi har sett starka lampor, riktiga strålkastare och blivit rejält bländade någon gång. Men dessa herdar har inte sett sådana. Enda ljuset de hade sett är lågans sken. De hade inte det att jämföra med som kanske vi skulle ha tänkt på. Redan ljuset måste ha varit tillräckligt för att förskräcka dem. Men Herrens härlighet, ängeln som talade till dem och den himmelska härskaran som prisade Gud skulle nog också ha gjort oss förskräckta.

Men ängelns budskap var inte skräckinjagande. Dessa herdar hade sedan barn hört orden som ängeln talade om. Orden var inte obegripliga utan ett tydligt och klart budskap.

”Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren. Och detta är tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”

Frälsaren hade de hört om många gånger. I Jesaja står det på flera ställen om Honom.

Jes 43:3:

Ty jag är HERREN, din Gud, Israels Helige, din Frälsare. 

Jes 43:11:

Jag, jag är HERREN, förutom mig finns ingen frälsare.

Messias betyder ”den Smorde” och bl.a. i  Daniels bok ges löften om Honom (Dan 9:25):

”till dess den Smorde Fursten kommer”

Dessa ord måste ha talat rakt in i hjärtat på dem. Messias var född. Den Smorde Fursten var här. Den som de hade väntat på ända sedan Adams fall. 

Redan Eva trodde att hon hade fött den som HERREN utlovat när hon hade fött Kain när hon säger: 

”Jag har fått en man från HERREN.” 

Men ack så fel hon hade, för lite senare i samma kapitel i 1 Mos läser vi att hon säger när hon fött Set: 

"Gud har gett mig en annan avkomling i stället för Abel, eftersom Kain dödade honom." 

Kain var ingen frälsare utan en mördare. 

Men nu var Han här, avkomman som fäderna väntat. Ja, Gud själv var här för att frälsa världen. 

Änglarna som kommit så plötsligt hade nu återvänt. Inte plötsligt utan synligt hade de farit upp till himmelen. Det hade inte varit någon hallucination som plötsligt var borta, utan de såg dem fara upp till himmelen. De var alla vid fullt medvetande och hade noga lyssnat till ängelns ord. För senare i vår text så återger de ängelns ord till Josef och Maria. Strax när änglarna var borta, pratade de om tecknet i änglarnas ord, de sade till varandra:

"Låt oss nu gå till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss få veta."

Herdarna trodde budskapet. De skulle inte gå dit för att se efter om det kunde vara sant. De gick dit för att se det som hade hänt. Det fanns inget tvivel i deras handlande, utan de handlade i full övertygelse. 

Gud hade uppenbarat sig för dem på två sätt. Först hade han gett sitt folk den skrivna uppenbarelsen genom Mose och profeterna, med löften och profetior om Messias och Hans födelse. Men nu hade de fått det konkret, Messias var född. Nu var Frälsaren här och detta uppenbarades för dem genom änglabud. 

Denna kunskap fick fart på herdarna. Utan att tänka på sin värdighet, om de var tillräckligt rena, eller om de hade tillräckligt fina kläder, sprang de iväg till stallet

och fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban. 

De ville se Guds frälsning, den utlovade Messias. De fann Honom liggande i en krubba. Han som hade skapat allt, Han som de inte ens hade vågat nämna vid namn. Han låg nu lindad i en krubba, på ett djurfoderbord. Helt beroende av sin unga mor och sin styvfar. 

Du Herre, som har allting gjort,

vars välde är så högt och stort,

du ligger nu på hö och strå.

Hur har du dig förnedrat så!

Tillämpning

Gud utvalde några enkla fåraherdar från traktens ängar till att bevittna sin Sons födelse. Det var inte första gången som Gud utvalt herdar till sina tjänare. Abel, den förste martyren, var herde, patriarkerna Abraham, Isak och Jakob var herdar, Mose gick från Faraos palats till att vakta får innan Gud tog honom som sitt språkrör. David var en herdegosse som Gud utvalde och smorde till konung för sitt folk. Israeliterna var länge ett nomadfolk som bodde i tält och ägnade sig åt fåraskötsel. Men vid denna tidpunkt var det inget högt ansett yrke. Att Gud väljer det ringa ser vi gång på gång i bibeln. Alltid har Han sökt upp det enkla folket för att ingen skulle tro att deras ställning har gjort dem värdiga Guds närvaro. Om Israels folk säger Han:

Det var inte för att ni var större än alla andra folk som HERREN fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk.  Utan det var därför att HERREN älskade er och höll den ed som han hade svurit era fäder

Gud kommer också för att uppsöka dig. Inte för att han har hittat någon värdighet i just dig eller att du skulle vara för mera än andra. Nej, Han gör det för att Han älskar dig. Han kommer till dig just nu i sitt Ord. Idag vill Han tala till dig om sin Sons födelse. Det glada budskapet om syndares räddning. Han säger till dig: var inte rädd. Var inte förskräckt! Se, jag Herren din Gud bär bud till dig om en stor glädje ... Ty i dag har en Frälsare blivit född, åt dig,  i Davids stad, och han är Messias, Herren.

Ja, så personligt får du ta ängelns budskap.

Du behöver inte frukta för Gud, han kom för nästan 2020 år sedan, Han lät sig födas av en jungfru. Han var ett litet spädbarn samtidigt som hela Gudomen bodde i Honom. Detta lilla spädbarn var sann Gud. Sådan kom Gud till Jorden och besågs av herdarna. Detta är det glada budskapet för dig i dag. Gud har kommit till vår Jord. Han har kommit för oss människor, född åt er. Han är din frälsare. Din räddare undan domen. Skriften har blivit uppfylld, Han är den utlovade. 

2. Herdarna vittnar

Och när de hade sett det ...

Vad var det de hade sett? De hade fått se fyra av de stora undren som julen budskap för med sig.  De hade bevittnat att: 

– Profetians ord hade gått i uppfyllelse. 

– En jungfru hade fött ett barn.

– Josef trodde, han fanns där med Maria. 

– Framför allt hade de sett Gudamänniskan, Jesus Kristus, Frälsaren, ligga lindad i en krubba. 

Märk väl, mitt hjärta, akta på:

vem vilar där i krubbans strå?

Vem är det sköna barnet där?

Vår käre Jesus Krist det är.

Herdarna berättade vad de hade varit med om för Josef och Maria och vad som ängeln hade sagt om deras barn. Visst hade Josef och Maria förstått att barnet hon väntade var speciellt. Maria hade hört av ängeln:

”Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut.” 

och 

”Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son.”

Och Elisabet hade kallat henne

”min Herres mor”.

Och till Josef hade ängeln sagt:

”Josef, Davids son, var inte rädd att ta till dig Maria, din hustru, ty barnet i henne har blivit till genom den helige Ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.”

Men Gud ville än en gång styrka dem. Denna gång var det inte genom någon ängel utan genom enkla herdar. Människor som du och jag fick denna gång ge Josef och Maria påminnelse om vem barnet de fått att sköta var. Det var deras Frälsare som nu låg lindad i krubban.

Deras levnadssituation var kanske inte den lättaste. Om du läst någon gång i gamla kyrkböcker och funnit ”o.ä.” efter något barns namn så hittar du oftast inget namn på fadern. Barnet är utomäktenskapligt. Visst hade de barnen också en biologisk fader, men det fanns ingen känd fader, någon som ville eller vågade ta på sig faderskapet. Jesus är det enda barnet som fötts till denna jord som man skulle ha varit tvungen att lämna tomt i faderfältet. Han hade ingen jordisk far. Vanäran som det medförde att ha ”o.ä.” efter ett barns namn, var förr i tiden en nästan olidlig börda att bära för modern. I dag har alla vant sig vid det, att barn har bara en förälder. Men på Jesu tid var det inte någon bagatell. Redan att den blivande frun började vänta barn var en skam i sig. 

Men att ta på sig den skammen om man som Josef och Maria var oskyldiga, är en ännu värre situation. Alla blickar, allt skvaller och hån. Vem skulle trott dem om de berättade? Detta skulle Josef och Maria genom lida. Att detta par behövde mycket tröst är säkert och på olika sätt uppenbarar sig Gud för dem. Det står i Luk 2:19: 

Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta. 

Att Gud skickade flera till dem som trodde det som hade hänt måste ju ha varit en tröst i sig, men att de också hade hälsningar från Herren Gud med sig måste ha styrkt vår Herres moder oerhört.

Men detta glada budskap stannade inte i stallet. Utan vi läser:

 Alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem.

Herdarna blev de första människorna som fick dela budet vidare om frälsarens födelse.  

Tillämpning

För dessa herdar blev det en annorlunda natt. Tänk att dessa enkla herdar fick bli Herrens sändebud med hälsningar från Herren Gud själv till Josef och Maria. 

Du, min vän, har säkert många gånger stannat upp för julens budskap. Du har kanske likt mig också deltagit i skolans jultablå som liten eller åtminstone sett den någon gång. Kanske du också har varit herde i jultablån och som jag tyckt att rollen var liten. Josef och Maria var de stora rollerna. Visst är det så, men herdeuppgiften i skolans jultablå är ingen liten roll. Det är den uppgiften vi alla har här i värden. 

Vi får låta Guds Ande leda oss fram till Jesusbarnet. Vi får besöka det i dess ringhet för att förstå vad det kostade den Treenige Guden att återlösa våra själar. Josef och Maria behöver inte längre några uppmuntrande ord, men vi ska likt herdarna tala om för dem vi möter vad vi såg ligga på hö och strå i stallet, vad detta har för betydelse för våra själars salighet och likt herdarna tacka och lova Gud för allt vi har fått se och höra. Och så kan vi till julens stora under ännu i dag lägga ett till, nämligen att vi tror julens budskap. 

Sammanfattning

Vi har gått med herdarna idag för att se på undren i Betlehem stall, för att bevittna att profetiorna i allt var uppfyllda denna märkliga julnatt. Men vi har också sett att enkla herdar fick bli glädjebudbärare åt Josef och Maria och åt alla de mötte. 

Vi behöver inte heller skämmas för julens evangelium. Vi kan frimodigt berätta för alla som frågar oss, berätta om vad Ordet säger om julen och varför vi firar den och likt Paulus säga:

Jag skäms inte för [julens] evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror…

Så får vi även till sist göra som herdarna gjorde i slutet av vår text:

Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt som de hade hört och sett, alldeles som det hade blivit sagt till dem.

Ära ske Gud uti hans tron,

som oss har skänkt sin ende Son!

Med änglarna från himlens höjd

vi stämmer upp Guds lov med fröjd.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.

Predikan i julottan i Biblion, Vasa, 25.12.2012.

Guds Ord röjer väg för Jesus

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: Herre och Frälsare, kom och led oss in i Skriften så att vi ser vad du ger oss för rikedomar där. Välsigna ditt ord med den Helige Andes kraft. Amen.

Predikotexten idag är första årgångens episteltext från Rom 15:4–9.

 Ty allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp. Och må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga efter Kristi Jesu vilja, så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.

Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära. Vad jag vill säga är att Kristus har blivit de omskurnas tjänare för att visa att Gud är sannfärdig och bekräfta löftena till fäderna, och att hedningarna har fått prisa Gud för hans barmhärtighet, som det står skrivet: Därför vill jag prisa dig bland hedningarna och lovsjunga ditt namn.

Temat för i dag är Herrens vägröjare. Dagens evangelietexter handlar om Johannes Döparen. Det kan verka som om episteltexten som vi har framför oss inte skulle passa in i det temat. Ser vi det ur ett lite större perspektiv så passar den mycket bra, men den har ett bredare perspektiv än bara Johannes verksamhet. Texten handlar om betydelsen av det som har skrivits tidigare, och hur vi ska bereda oss att ta emot Jesus i rätt sinnelag, och det är precis vad Johannes undervisade.

Guds Ord ger oss undervisning

Det första som möter i texten är:

Ty allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning.

Allt som har skrivits – inte alla böcker i världen, utan de texter som är helig skrift. Skrifterna är ett samlingsnamn på Gamla testamentet, och det var vid den här tiden en väl avgränsad samling med 39 böcker. De delades vanligen in i Lagen, Profeterna och Skrifterna. Ibland kallades hela samlingen Skrifterna, ibland med något av de andra namnen. När det t.ex. står Mose och profeterna är det också ett namn på GT.

Nu är det säkert en och annan av oss som har läst igenom GT, inte bara en och två gånger, utan många gånger, och vi funderar: Kan man verkligen säga om krigsskildringarna hos Josua, eller de långa listorna över släktregister i Krönikeböckerna, att allt det har skrivits till vår undervisning? Vad behöver vi sådant till?

I dag är det vanligt att man plockar fram konstiga bestämmelser från Moseböckerna för att visa hur orimligt det är att de texterna skulle vara nyttiga för oss i dag, eller ännu mera: att de skulle ha någon betydelse som en norm. Man brukar visa på bestämmelser om slavar, om straff för olydiga barn, om hur man skulle offra bockar och lamm, osv. Och man kommer ofta fram med kritik mot utrotningarna av folken i Kanaan, när Israels barn erövrade landet på ett direkt uppdrag av Gud.

Vi måste komma ihåg, att Gud sände sin Son till oss i en bestämd tid för att dela människornas villkor. Och då kom han inte på ett övernaturligt sätt, utan just till denna värld sådan den är, för att dela de följder som ondskan i människans natur har fört med sig. Han kom i tiden, och därför vill Gud uppenbara för oss hur verkligheten såg ut före den tiden. Det finns ett sammanhang. Utan det sammanhang som finns före Jesus kan vi inte förstå hans uppdrag.

Därför ska vi läsa GT med Jesus som tolkningsnyckel. Gud skulle fostra ett folk för sina syften. Han skulle skapa en nation av dem, och därför måste han ge dem lagar. Han skulle dra upp gränser, så att de skulle vara ett avskilt folk, och därför fick de inte blanda sig med andra folk. Och det gick inte utan att de andra folken fördrevs, för de var syndiga, och de frestades av de andra folken att göra likadant: att dyrka avgudar, att ta hustrur från de andra folken och samtidigt ta med sig deras synder.

Gud ville frälsa hela världen. Redan till sina profeter i GT sade han att hans rike ska gå ut till hedningarna, till hela världen. Men till en början ville han att ett speciellt folk skulle bli ett mönsterfolk. Genom deras historia, med avfall och omvändelse, skulle Gud visa sin trofasthet. Hans löften består mitt i människornas trolöshet. Då hans eget folk inte tog emot Frälsaren, lät han predikan gå ut över hela världen. Jesus sände sina apostlar för att predika evangelium för allt skapat. Det skedde genom att de förföljdes och spriddes ut över allt större områden, och först efter hand gick det upp för dem vad Gud ville. 

Särskilt Paulus kallades att vittna om Jesus för hedningarna.

Vad jag vill säga är att Kristus har blivit de omskurnas tjänare för att visa att Gud är sannfärdig och bekräfta löftena till fäderna, och att hedningarna har fått prisa Gud för hans barmhärtighet, som det står skrivet: Därför vill jag prisa dig bland hedningarna och lovsjunga ditt namn.

De omskurna är judarna. Jesus kom för judarna, för att uppfylla Guds löften till sitt eget folk. Johannes Döparen riktade sig till judarna. Nu hade deras tid kommit. Först skulle evangeliet predikas för judarna. Men de flesta vände sig emot sin Herre, och såg inte Messias. Då insåg man att alla löften också gällde hedningarna. Också de skulle få prisa Gud.

Apostlarna gick tillbaka till Skrifterna och visade i sin undervisning hur allt det som stod i GT hade syftat fram mot Messias, Frälsaren. Och inte bara profetiorna fick sin uppfyllelse i Jesus, utan de såg också hur allt det övriga pekade fram mot honom. Det som står skrivet har inte bara intresse för judarna, utan också för hedningarna, också för oss. Därför har apostlarna inte förkastat undervisningen i GT, utan använt den som bas för sin förkunnelse. Och så ska också vi göra.

Guds Ord ger oss hopp

Ty allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp.

Det var hårda tider för de kristna i Rom. Paulus skrev Romarbrevet någon gång vintern eller våren 57. Kejsare var då Nero. Hans föregångare Klaudius hade fördrivit judarna från Rom (Apg 18:2), troligen för att man var misstänksam mot de kristna som räknades som en judisk sekt. När brevet skrevs var det någorlunda lugnt för de kristna, men det dröjde inte många år innan häftiga förföljelser bröt ut.

Vad hade de kristna för motivation att lida förföljelse, bli bestraffade med att mista sina tjänster, och tidvis bli torterade till döds? Fanns det något hopp?

Jo, hoppet fanns i evangeliet om syndares Frälsare. Apostlarna predikade frimodigt om Honom, som var den enda vägen till Fadern, det enda Namnet genom vilket vi kan bli frälsta.

Om det inte fanns något hopp utanför Jesus, då var det sannerligen en god orsak att lyssna till honom och hans apostlar. Och de som gjorde det blev inte besvikna. De såg, hur Gud hade älskat dem så att han sände sin egen Son för att bli deras Frälsare. De förstod, att han hade en bättre framtid för dem, när den här tidens lidanden tog slut, även om det skedde genom martyrdöd. Därför kunde de säga, att plågor och lidande väger lätt i jämförelse med den härlighet som låg framför dem.

Kära vänner! Den härligheten har också vi fått del av! Också för oss kom Jesus. För han kom för världen, för att ingen enda skulle gå förlorad, utan för att vi ska ha evigt liv. Det ordnade han genom att låta sig torteras och dödas enligt det sätt som på den tiden gällde för de värsta brottslingarna. Ändå var han själv oskyldig. Han levde ett rent liv, utan synd. Han var den ende som inte hade någon synd, och därför borde han inte ha straffats alls. 

Men ändå var han den värsta brottslingen i världen. Gud räknade nämligen alla de synder som har gjorts från Adam till den sista människan som Jesu synder. Allt lades på honom. Och med en så fruktansvärd skuldbörda måste han förstås straffas. Han måste lida historiens värsta straff, i ditt och mitt ställe. Han måste dö på korset.

Det här gjorde han för att vi skulle ha ett hopp. Och allt det som har skrivits är för att vi ska bevara vårt hopp. Vi ska se att det är välgrundat. Det är inget påhittat, inget andligt svärmeri, utan det är fast grundat i historien, omvittnat av pålitliga vittnen, och det är logiskt och rättfärdigt.

Guds Ord ger oss rätt lovprisning

En följd av detta härliga hopp är att vi vill prisa Gud. 

Därför vill jag prisa dig bland hedningarna och lovsjunga ditt namn.

Hurudan är den rätta lovprisningen? Det får vi veta i Uppenbarelseboken, när vi läser om hur de äldste, änglarna och den stora skaran prisar Gud inför hans tron. Då hörs inte ett ljud om vad de själva har gjort. Allt handlar om de stora och underbara gärningarna som Gud har gjort. Det är den nya sången, den rätta lovsången. 

När vi sett hur Gud älskar oss och vad han har gjort i Jesus Kristus för att vi ska bli saliga, då vill vi inte tala om oss själva. Och om det här kan vi inte tiga. Det här är ett så viktigt budskap att det måste ut. Du som har sett att Jesus lidit döden för dig, du kan inte se hur din vän och bror går mot helvetet utan att förstå att han saknar hopp. Många människor söker sitt hopp i dag i sin jakt efter status och ägodelar. Det är inget hopp. Allt det ska lämnas när vi dör.

Det som är ett verkligt hopp är himlen, som väntar på oss när tiden tar slut, och det kan ske när som helst. Det är därför som adventstiden också påminner oss om att vara beredda när Jesus kommer.

I det hoppet finns den sanna glädjen. Med det hoppet kan vi stämma in den verkliga lovsången till Gud. Och då vill vi också ta oss an varandra. Vi kan inte lämna våra medmänniskor utan hopp, om vi har en möjlighet att tala om det verkliga hoppet för dem.

”Ta därför emot varandra”, säger Herren till oss, ”så som Kristus har tagit emot er till Guds ära”. Vi upphöjer inte vår egen ära. Vi ska inte anse oss vara bättre för att vi har lärt känna Jesus. Börjar vi känna stolthet eller skryter med att vi har bättre insikter än några andra handlar vi illa. Ingen annan ska ha någon ära än Gud.

Det står något mera om den här lovsången:

Och må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga efter Kristi Jesu vilja, så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.

Gud vill att vi ska stämma in i lovsången endräktigt och med en mun. När oenighet finns bland kristna bröder och systrar är inte lovsången klar och fulltonig. Då finns det orenhet och knaster i sången. Och så vill Gud inte ha det. Det måste vi sörja djupt över. Han vill att vi ska vara eniga efter Kristi Jesu vilja.

Varför är det så svårt att vara eniga? Varför finns det så många grupper bland kristna, och varför finns så mycken osämja?

Jo, svaret är entydigt: det är på grund av djävulens gift som han är så skicklig att plantera in i oss. Det finns i vårt förmörkade förnuft, och det giftet finns i den andliga mat som serveras på olika håll. Och så finns det i vår köttsliga vilja, som Paulus beskriver så klart i Galaterbrevets sjätte kapitel och som vi har skäl att påminna oss om så snart vi ser något som inte stämmer:

Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant.

Men så säger han också vad Andens frukt är, det som ska bekämpa alla dessa köttets gärningar:

Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.

Tänk vilka härliga frukter! Hur ska vi få ett sådant sinnelag?

Jo, genom att umgås med Jesus. Genom att ta vara på allt hans ord, det som har skrivits till vår undervisning i Skrifterna. Vi har förmånen att ha fått mera än de kristna som Paulus skrev till. På den tiden fanns det redan en del evangelier och brev av apostlarna, och man började läsa dem i församlingarna och de blev så småningom det som vi kallar Nya testamentet. Vi har alla de här samlade i Bibeln, både GT och NT. På den tiden hade man inte skrifterna i hemmen. Vi har dem i rikligt mått.

Det är detta dyrbara Guds Ord som ger oss undervisning, hopp och enighet. När vi inte är eniga ska vi inte slå oss till ro med att ha det så. Nej, vår uppgift är att så läsa Guds Ord att det kan upplysa oss hur vi ska handla också i praktiska ting, så att vi når fram till en fulltonig och endräktig lovprisning av vår Herre och Frälsare, som vi bereder oss att möta nu inför julhögtiden.

Äran, äran, den ska Jesus ha. Amen.

Lär mig tacka, lär mig lova – ack, det går så uselt än! Men det skall bli annorlunda där hos dig i himmelen, när jag fri från allt elände som här nere trycker mig får med änglar och med helgon där för evigt lova dig! (Lina Sandell, Sionsharpan 161)

Predikan i Biblion 16.12.2012.

Under Guds baner

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Predikotexten är från Jes 62:10–12:

Drag ut, drag ut genom portarna, bered väg för folket! Bana, ja, bana en väg och röj bort stenarna, res upp ett baner för folken! 

Se, HERREN förkunnar till jordens ände: Säg till dottern Sion: Se, din frälsning kommer! Se, han har med sig sin lön, hans segerbyte går framför honom. 

Man skall kalla dem "det heliga folket", "HERRENS återlösta". Och du skall kallas "den eftersökta", "staden som inte blir övergiven".

Herre, kom du och bered väg för ditt ord i våra hjärtan, så att vi på rätt sätt kan bereda väg för dig. Amen.

Det textavsnitt vi har framför oss i dag hör till den sista tredjedelen av Jesajabokens mäktiga tredje del, och det är mitt i den sista tredjedelen av denna tredjedel som beskriver Sions underbara frälsning och hennes fienders undergång. I den här delen av Jesaja ser vi en mäktig uppställning av domen och nåden, lag och evangelium, parallellt och mot varandra. Sion, Herrens eget folk, möter en härlig framtid, medan alla hennes fiender går under i Guds vedergällning mot orättfärdigheten. Till samma texthelhet hör det som Hans predikade över förra söndagen: ett nådens år och en hämndens dag.

I vår text möter vi några av adventstidens kärnord: Bered väg! Säg till dottern Sion: Se, din frälsning kommer!

Vi får också veta att dottern Sion inte bara är det heliga gudsfolket i GT:s tid, Israels barn, utan ”det heliga folket” är den skörd som insamlas när budskapet går ända till jordens ände. Vägen ska röjas och ett baner ska resas upp för folken, dvs. för hedningarna. Ett baner eller standar används som fälttecken i krig, en mindre fana, och här är det en beteckning på det kännetecken som ska samla Guds folk. 

Vårt ämne i dag kan alltså bli: Under Guds baner. Målet är att alla folk ska samlas under Guds baner, som är Kristi kors. För det behöver vi först bereda vägen och röja bort stenarna. Vi ska sedan se på vad lönen som Jesus har med sig kan betyda och slutligen se på det heliga folket.

Bered väg!

För att bereda vägen för Jesus sände Gud sin profet Johannes för att predika och döpa. Johannes är en viktig gestalt under adventstiden, särskilt den tredje söndagen i advent. Men han är inte huvudperson. Johannes vänder inte folks blickar mot sig själv, utan han säger: ”Se, Guds Lamm!” Han säger också, att det är som sig bör, att Jesus växer till och att han själv blir mindre.

Röj bort stenarna, säger Jesaja. Vad är det för stenar som är i vägen?

Det finns flera sorters stenar som ska röjas ur vägen. En väldigt farlig sort, och en grundläggande sådan, är vår självgodhet, själviskhet och stolthet, vårt ego, som vi säger. Det är allt som har att göra med ”jag vill” och ”jag har rätt”. Det är tilltron till oss själva, att vara ”sig själv nog”. Det handlar om den naturliga böjelsen att vi tittar inåt på oss själva. Det hör till vår syndiga natur att vi gör så, vare sig vi pöser av stolthet eller har dålig självkänsla och saknar självförtroende. 

Oberoende av vad vår tids kloka matar i oss om vikten att förverkliga oss själva, så är det inte i oss vi ska söka kraft. I stället är det så, att vi måste fråntas vår egen kraft för att kunna söka kraften utanför oss, hos Herren.

En annan farlig sorts sten är skötesynderna. Det är sådant som ger oss dåligt samvete, men som vi ändå fortsätter att göra, för synden har makt över oss. Det är något väldigt farligt. Bibeln säger att den som gör synd är syndens slav. Och ett sådant slaveri slutar med fördärv. Om du bär på sådana är det viktigt att du får hjälp, och den finns bara hos Jesus. Lek inte med synden!

I Psalm 40 beskriver David oerhört bra hur var hjälpen finns då man saknar egen kraft. Där ser han sig själv vara i fördärvets grop, i den djupa dyn. Vi har väl hört om hur både hästar och människor har gått ner sig i ett kärr. Om man hamnar på ett gungfly och går igenom det bedrägliga ytlagret som verkar vara fast, så har man inget fotfäste längre. Ju mer man kämpar, desto djupare sjunker man. Då finns ingen räddning om den inte kommer utifrån. När David i andlig mening befann sig i den situationen hade han ett hopp:

Jag väntade ivrigt på HERREN, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa och gjorde mina steg fasta. 

”Han böjde sig till mig”, ”han drog mig upp”. Och ”han ställde mina fötter på en klippa”. Lägg märke till vem det var som gjorde det: det var HERREN, Jahve, Frälsaren som sa om sig själv: Jag är. Hjälpen kom. Och det är den hjälpen som Johannes Döparen visar på. Det är den hjälpen som vi ska fästa våra blickar på nu i adventstid. Det är inte oss själva vi ska se på. Våra egna förmenta krafter är stenar som ska röjas undan.

Jag måste också peka på en tredje sort av stenar som hindrar Jesus. På många ställen hörs inte längre budskapet om den Frälsare som måste ge sitt liv för oss på korset. Många präster och biskopar har frångått den fasta grunden och tror inte längre på Bibelns ord så som Gud har gett oss det. Det finns många röster som inte stämmer med den sunda läran. Många säger i dag som präster och profeter på Jeremias tid: ”Allt står väl till.” Sådana ska vi inte lyssna till. De ska varnas en eller två gånger, de ska avslöjas och märkas ut, så att folk tar sig till vara. Vi ska inte lyssna på dem, inte stöda dem, utan dra oss ifrån dem. Stenarna som hindrar Jesus ska röjas ur vägen.

Dra därför ut genom portarna och bered väg för folket, så att de hittar Jesus! Röj bort stenarna!

Han har med sig sin lön

”Hans segerbyte går framför honom.” Vad är det för segerbyte, som går framför honom, och vad är den lön som han sägs ha med sig? 

Andra översättningar har översatt med att hans arbete eller frukt går framför honom. Vi kan tänka oss att bilden är hämtad från forntida krigståg, när hjälten som vunnit en stor seger kommer hem och för med sitt krigsbyte. Krigsfångarna tvangs att gå framför fältherren så att han kunde demonstrera sin makt när de förödmjukades i segertåget.

Vad kan det vara för segerbyte som Jesus har med sig?

Vi kan tänka oss olika slags byte eller lön.

Det första är det som Paulus skriver om i Kolosserbrevet (2:15):

Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem. 

När Jesus vinner seger, betyder det att hans fiende förlorat kampen. När vi förkunnar frälsningen förkunnar vi att vi är fria från synden, döden och djävulens våld. De här makterna ska inte råda över oss. De är besegrade i Jesus. Då han gav sitt liv på korset krossade han djävulens makt. Nu ska han också förevisas i sin maktlöshet, så att människorna inte längre ska vara bundna av honom och allt det han kommer med av materialism och själviskhet.

Det andra slaget av lön eller frukt som Jesus har med sig är hans Ord, som han sänder framför sig genom sina profeter och lärare. ”Se, HERREN förkunnar till jordens ände.”

Ordet om Guds nåd och frälsning
går kring jordens länder ut,
bringar själar himmelsk hälsning,
gör på hjärtans ångest slut,
lyfter upp ur syndens nöd,
hjälper genom sorg och död.

Den himmelska hälsningen ska också du och jag räcka till andra själar, som är bundna av tidens mörker och inte ser något ljus i tunneln.

Det tredje slaget av lön som han har med sig är det heliga folket.

Det heliga folket

Man skall kalla dem ”det heliga folket”, ”HERRENS återlösta”. Och du skall kallas ”den eftersökta”, ”staden som inte blir övergiven”.

Jesaja anknyter de här orden direkt till det föregående, lönen eller frukten. Herrens lön är de heliga, de återlösta, som också kallas hans brud. 

Här kallas de också ”den eftersökta”. Jesus har kommit till världen för att uppsöka och frälsa det som var förlorat. Det förlorade – det var just du och jag! Vi som gått vilse i världens öken, förmörkade av vårt begär efter att ha och få, att köpa, köpa och köpa, vi som har tappat fotfästet i all jakt efter status och prylar och efter självförverkligande. Just oss som fastnat i dyn, dig och mig, har han kommit för att uppsöka och frälsa!

Tänk hur Martin Luther beskriver denna saliga sanning i förklaringen till andra trosartikeln:

Han har återlöst, förvärvat och vunnit mig, förlorade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, inte med guld eller silver, utan med sitt heliga och dyra blod, och med sin oskyldiga pina och död.

Av sådana olyckliga, förlorade och fördömda människor har Jesus skapat ett heligt folk. Och det här folket har han gett en fantastisk gåva:

Han har gjort allt detta för att jag skall tillhöra honom, leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, liksom han har uppstått från döden, lever och regerar i evighet. Det är visst och sant.

Det här folket kallar Jesaja ”staden som inte blir övergiven”. Att han kallar den ”staden” beror på att Jesaja jämför med det jordiska Jerusalem. Bara drygt hundra år senare skulle denna härliga stad jämnas med marken. All deras stolthet, Salomos härliga tempel och allt annat i staden skulle brytas ner. Det här skedde för deras otrohets skull. De hade gått bort från Herren och tjänat andra gudar. Det heliga folket hade blivit en nidvisa för hedningarna runt omkring. ”Var är nu deras Gud?” frågade de med hån. Och Jesaja måste om och om igen predika dom över detta folk.

Men Gud hade inte glömt dem. Han hade ännu en framtid och ett hopp i beredskap. Han skulle skapa ett annat tempel, ett som inte var gjort med händer. Men först måste det gamla rivas ner. Han måste riva ner det härliga templet som Salomo hade byggt. Idag vill han också riva ner de falska tempel som otron och anpassligheten till de falska lärarna bygger upp. De är nämligen farliga hinder för det baner som vi reser: korsets baner.

Det är för att kunna resa det baneret som synden måste avslöjas. Det var därför Johannes Döparen sändes för att röja väg genom att predika lagens hård ord. Också i dag behövs Johannes för att bereda väg för Jesus. Lagens ord ska ljuda också bland oss att så att du och jag ser att vi står med skuld inför Gud. Om lagens predikan till omvändelse försvinner somnar vi in. Då förstår vi inte längre hur allvarlig synden är. Lagen anklagar oss med all rätt. Den är som en åklagares anklagelseskrift i domstolen. 

Men det ska inte stanna här. Johannes visade på Guds Lamm, som tar bort världens synd. Vi röjer inte väg bara för att ha något fint att gå på. Den ska öppna vägen till korset på Golgata. Lagens anklagelseskrift spikades fast i Jesus på korset (2 Kor 5:21): 

Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.

Så blev korset ett baner som skulle hållas fram för alla folk. Det ohyggliga avrättningsredskapet blev en fana som lyfts upp med jubel och glädje. Vi får befallningen: Res upp baneret för folken! Berätta om det här stora som har skett för alla! 

Jesus byggde upp ett nytt tempel på tre dagar. Det gjorde han genom att uppstå från graven på tredje dagen. Sedan samlade han omkring sig ett heligt folk av sådana som han hade sökt upp bland de förlorade. De skulle bli en stad av ett annat slag, inte med människor som i sig själv varit duktiga, utan en stad med renhet, rättfärdighet och sanning. För den renheten svarar han själv. HERREN vår rättfärdighet, skriver Jeremia. 

Den staden ska inte bli övergiven. Jesus säger om den hjord som samlas kring honom och hans Ord (Joh 10:28):

Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.

Därför: Dra ut genom portarna, öppna din mun när du möter människor som tyngs av tunga bördor och bered väg för Honom, vår Frälsare! Res upp korsets baner! Det är vår stora uppgift i adventets tid.

O Jesus, dig förbarma i denna väntans tid.
Bered av nåd mig arma att möta dig med frid.
Kom du att hos mig bo och lär mig evigt lova
dig, Gud, för denna gåva i barnslig, tacksam tro.
Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 2.12.2012.

Yttersta domen

Av Hans Ahlskog
Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader och Herren Jesus Kristus. Amen

Predikotexten hämtar vi idag på domsöndagen från Jesajas 61 kapitel verserna 1-3 och vi läser orden i Jesu namn:

Herrens, HERRENS Ande är över mig,
ty HERREN har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka.
Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta,
att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna, till att predika ett nådens år från HERREN
och en hämndens dag från vår Gud, för att trösta alla sörjande,
för att låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska,
glädjens olja i stället för sorg, lovprisningens klädnad i stället för en modfälld ande.
Och de skall kallas "rättfärdighetens terebinter",
planterade av HERREN till hans förhärligande.

Gud inskriv dessa ord på allas våra hjärtan. Amen.

I domsöndagens texter finns en tydlig kontrast. Fåren skiljs från getterna, de goda skiljs från de onda. Det är välsignelse och förbannelse, himmel och helvete, fördömelse och frikännande. Det är detta som kallas för den dubbla utgången. Det är en lära som allt färre kyrkor i vår tid vill stå för. Det är också en lära som allt färre namnkristna omkring oss omfattar. Det har vi den senaste veckan blivit väl påminda om i samband med debatten om samkönade pars rätt att adoptera.

 ”Den gud jag tror på kastar ingen till helvetet”, hör man ibland sägas. ”Min gud är kärlekens och frihetens gud”, säger andra. Av de få människor som går i kyrkan på domsöndagen är det säkert många som skulle ha gillat vår predikotext. Man hade förberett sig på att stå ut med orden om Människosonens dom i Matteus’ 25:e kapitel, men så läser predikanten istället från Jesaja 61, om ett nådens år, om frihet för de fångna, om befrielse för de bundna, o.s.v. Det låter ju positivt. Mycket trevligare än domstexterna. Skulle vi ha annonserat predikotexten i tidningen kanske vi skulle ha varit flera här i dag.

Men varför valde jag då att predika över denna text på domsöndagen? Borde vi inte försöka hålla oss till söndagens tema?

Jag valde denna text för att den kontrast som finns i domsöndagens tema kommer tydligare fram här än i många texter som är angivna för domsöndagen. Det kommer så tydligt fram att man riktigt studsar till inför det. Detta profetiska ord, som gick i uppfyllelse när Jesus undervisade i synagogan i Nasaret, talar om nåd och hämnd i samma andetag. Den Smorde, Jesus av Nasaret, sändes till jorden för att predika ett nådens år från HERREN och en hämndens dag från vår Gud. Detta predikade han gång på gång under sin verksamhetstid på jorden. Publikaner och horor skall gå in i Guds rike, men inte ni, (Matt 21:31) fick översteprästerna och de äldste höra. Ibland ropade Jesus verop över galileiska städer för deras otros skull och ibland avlöste han syndare från deras synder. Han dömer hycklare till helvetet och säger: De har fått ut sin lön, och han utlovar den botfärdige rövaren på korset själva paradiset.

Jesus berättar flera liknelser som handlar om den dubbla utgången, t.ex. liknelsen om fisknoten och liknelsen om ogräset i Matt 13 och Jesus berättar ingående för sina lärjungar hur det kommer att vara vid tidsålderns slut. Man behöver inte läsa länge i evangelierna innan man upptäcker att en stor del av Jesu undervisning handlar om himmel och helvete, om den dubbla utgången. Han förkunnade samtidigt ett nådens år och en hämndens dag.

För domedagens mynt har dessa två sidor, nåd och hämnd. För de som blir frälsta innebär domedagen att det nådens år som kommer med evangelium, når nya höjder. Det når sin fullkomning. De troende får då slutraten av de välsignelser som deras gode Gud och Fader vill ge dem. De får ta i besittning det rike som är tillrätt åt dem från världens grundläggning. Det rike som de blev delaktiga i när de föddes på nytt, det blir nu slutligen deras fullt ut. Frälsningens gåva, som gavs dem i deras dop, kan ingen längre ta ifrån dem. Satan har under hela deras kristna liv försökt riva denna gåva ur deras händer genom frestelser och syndafall, men nu kan inget längre hota deras salighet.

Men detta saliga tillstånd skulle vara en omöjlighet om inte domedagen också på samma gång skulle vara en hämndens dag. Skulle Satan och alla ondskans andemakter också släppas in i himlen så skulle inte Guds barn gå säkra. Och skulle falska lärare och den otrogna världen, som försöker förleda de kristna, också komma in i riket, ja vilken frihet skulle vi då njuta i himlen? Och om synden kom in i himlen och kunde fortsätta att snärja oss, skulle vi då inte för alltid vara bundna? Skulle då fångarna någonsin bli fria? För Guds fiender, djävulen och världen, är domedagen en hämndens dag. Det är då Gud slutgiltigt skall hämnas dem som skadat han rike här i tiden.

Men denna hämnd börjar inte först på domens dag. Den utlovades redan i paradiset och den stora hämnden togs när Jesus på korset krossade Ormens huvud. Genom predikan av evangeliet utkrävs hämnd på djävulen. Han binds i osynliga kedjor när evangeliet predikas. Evangeliet spränger hans makt. Fångar släpps fria. Samtidigt som en människa görs delaktig av nåden utkrävs hämnd på djävulen. Guds rike utbreds och djävulens inskränks. Det evangelium som klingar ljuvligt i öronen på syndaren är rena avgrundsvrålet för Satan. Evangelium, som säger att segern är vunnen, innebär samtidigt att djävulen har förlorat. När Jesus triumferar faller Satan ner från himlen som en blixt. Domedagen är inte någon win-win överenskommelse. Det är Gud som står som segrare, och som hans barn får vi del av segern. Därför skall vi förväntansfullt se framåt mot den dagen.

Men vi är inte ännu där. Vi står ännu mitt i striden. Här i tiden vinner djävulen och världen många delsegrar över Guds barn. Det är en äten förbjuden frukt här och ett fall för frestelsen där. Vi är svaga och denna svaghet förorsakar stor sorg för oss. Vi vill ju inte falla i synd, men vår Gamle Adam är stark, världen är mäktig och djävulen lika listig som han alltid har varit. När vi är så svaga och ofullkomliga i oss själv kan domsöndagens tema också få en kristen att bäva: tänk om jag inte består provet. Tänk om jag efter ett helt liv som kristen ändå går förlorad till slut. Kan Gud nåds verkligen räcka för alla mina synder? Jag faller ju om och om igen.

Sådana moln av otro och tvivel kan skymma Guds nådeshimmel för oss när vi ställs inför domedagens allvar. Frälsningsvisshetens glädje blandas med sorg. 

Men denna sorg är inte för alltid. Vi läste i texten att Messias skulle komma för att trösta alla sörjande, för att låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja istället för sorg, lovprisningens klädnad istället för en modfälld ande.
  
Dessa ord ingav hopp för det förtryckta folket i Juda på Jesajas egen tid. Gud utlovar hämnd på fienden, på Assur, sorgen skulle bytas i glädje. Plågarens stav skulle brytas sönder. (Jes 9:4) Och även vi får ta till oss orden. Det är i Kristus allt detta går i uppfyllelse. Det var inte för sin egen skull han gick i döden. Han krossade inte Ormens huvud för ro skull. Det var för oss han gjorde det. Det var för att vi skulle få frid, som han tog straffet på sig. Och när han har gjort allt detta för oss, då kan vi med tillförsikt se fram mot domedagen. För det är samma Jesus som har friköpt oss, som skall döma oss. Domsöndagens evangelium börjar med orden: När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från  getterna. (Matt 25:31f)
I denna text ser vi Människosonen som domare, som en som gör skillnad på människor. Det inger skräck i oss.

Men bara några kapitel innan denna text sägs det om samma person, om denna domare: att han inte kom som en herre för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många, för alla. (Matt 20:28) Om han var beredd att göra det för mig, att ge sitt liv för mig, så vill han att jag skall bli frälst och komma undan domen. Han är inte en illvillig domare så att jag inte vågar närma  mig honom. Han är inte okänd för mig, och jag är inte okänd för honom. När vi möts på domens dag, är det inte för första gången. Nej, vi har haft mycket att göra med varandra redan tidigare. När jag bara var någon vecka gammal döpte han  mig och gjorde mig till Guds barn, till sin egen bror. Genom sin Ande har han undervisat mig i de himmelska tingen. Vi har många gånger mötts i hans heliga nattvard. Jag har blivit delaktig av hans kropp och blod. Vi är alltså inte främlingar för varandra när vi möts i rättssalen.

Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern, och jag ger mitt liv för fåren. (Joh 10:14f) Så kan vi läsa hos Johannes. Det är detta som Axel B. Svensson har i tankarna när han diktar: Han är min Herde, jag hans får, som funnit livet i hans sår.

Men vilka är hans får? Jo, det är de som lyssnar till herdens röst, säger Jesus. Han kallar på sina får och nämner dem med deras namn och för ut dem. När han har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst.  (Joh 10:3f) Fåren är alltså hans lärjungar, de som har kallats vid namn i dopet och som lyssnar till hans ord. Det är alltså de kristna som är fåren. Och i domsöndagens evangelium hörde vi talas om dessa får. Där hör vi om fåren inför domen. Vi hör om får och om getter. Han skulle skilja dem från varandra. Men vad skulle han göra med sina älskade får? Med dem som han gett livet för? Dem som han fört ut på bete och gått före genom jordelivet? Skall han nu kasta dem i den eviga elden tillsammans med djävulen och hans änglar? Nej, hans herdehjärta skulle då brista.

Fåren skall han ställa på sin högra sida och han skall säga till dem: Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse. (Matt 25:33f)

Inför dessa ord flyr sorgen och fruktan för domen bort. Vi avkläds vår modfällda ande och ikläds lovprisningens klädnad. När vi har dessa löften i domsöndagens texter kan vi med frimodighet hälsa HERRENS dag, domedagen välkommen. Vi kan se fram mot nådens år när det går i fullbordan. Vi lever redan nu i nådens år och den som nu lever i nåden och blir kvar i nåden, han eller hon kommer inte att hamna under Guds vrede på domens dag. Detta är helt säkert.

Men den som själv vill vara herde, som vill mästra Överherden och hans ord. Som inte vill lyssna till Herdens ord utan till sitt eget förstånd. Honom går det illa. Därför skall vi ödmjukt  bli kvar i hjorden och lyssna till Guds ord, rätta oss efter Guds ord och framför allt tro evangelium om honom som gav sitt liv för fåren. I Jesu namn, Amen.

Så vilar det i Herrens nåd, att saliga vi bliva.
Men fast och evigt är hans råd, att det de trogna giva.
Vi själva är blott skröplighet, hos Gud är all vår salighet:
Ske honom pris och ära! Amen

Predikan hållen på Domsöndag, 25.11.2012 i Lepplax bykyrka.

Ingen vet dagen

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 

Bön (SH 486:4): 

Gör, Herre Jesus, den sanningen viktig
för våra hjärtan att du är vårt allt,
att du vår sak för vår räkning gjort riktig,
då alla människors synd du betalt!
Hjälp att vi må lita därpå
och för din tron med frimodighet stå!

Predikotexten är från Matt 24:36–44:

36 Men om den dagen eller stunden vet ingen något, inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.

37 Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. 38 Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, 39 och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så skall Människosonens ankomst vara. 40 Då skall två män vara ute på åkern. Den ene skall tas med, den andre lämnas kvar. 41 Två kvinnor skall mala på en handkvarn. Den ena skall tas med, den andra lämnas kvar.

 42 Var därför vaksamma. Ty ni vet inte vilken dag er Herre kommer. 43 Men det förstår ni att om husets ägare visste när på natten tjuven kom, då skulle han hålla sig vaken och inte tillåta att någon bröt sig in i hans hus. 44 Var därför också ni beredda! Ty i en stund när ni inte väntar det kommer Människosonen.

Helige Far, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Är du orolig för hur det ska gå för dig när du ska ställas inför Jesus på den yttersta dagen? Det är det viktigaste ämnet som finns i livet. Dagens evangelium talar om att dörren ska stängas igen för många människor. Den jämför med Noas tid, då en massa människor straffades för sin ondska. Det är naturligt att vi känner en viss ängslan inför framtiden, inte minst inför domedagstemat som har varit populärt särskilt i år. Man har ju spekulerat över orsaken till att Mayakalendern slutar i december i år. Jag hoppas att du innan jag slutar ska se var grunden finns för att ha frid inför den dagen. Men först ska vi granska det som texten vill berätta för oss.

Ingen vet dagen eller stunden

Det har gjorts otaliga försök att beräkna tidpunkten för Jesu återkomst. Till de mera kända hör Jehovas Vittnens beräkningar. Det började med 1878, och då det inte skedde fastställde man året till 1914. Men inte heller då kom Jesus, utan i stället bröt första världskriget ut. Senare har man konstruerat nya årtal efter hand.

Efter Jesu tydliga ord är det självklart meningslöst att spekulera om tidpunkten när Jesus kommer tillbaka. Det som vi kan slå fast är att han kommer tillbaka. Enligt Apg 1:11 ska han komma tillbaka på samma sätt som han for till himlen. Det betyder att han kommer med molnen och att han ska bli synlig. 

I Upp 1:7 läser vi också om samma sak:

Se, han kommer med molnen, och varje öga skall se honom, även de som har genomborrat honom, och alla jordens stammar skall jämra sig över honom. Ja, amen.

När Jesus kommer tillbaka ska det alltså vara annorlunda än när han for på det sättet, att alla människor på hela vårt klot ska se honom. Då ska många människor jämra sig. De inser först då att det är för sent. Han kommer för att döma dem, eftersom de inte tog vara på sin nådatid.

Vår text slår fast flera gånger att det inte går att beräkna dagen när han kommer:

– om den dagen eller stunden vet ingen något

– som det var i Noas dagar … de visste ingenting

– ni vet inte vilken dag er Herre kommer

– i en stund när ni inte väntar det kommer Människosonen.

Det här allvarliga beskedet ska få oss att vara beredda varenda stund. Lever jag ett sådant liv, att jag är beredd på att Jesus kan komma i vilket ögonblick som helst? Tänk om han kommer mitt under en glad fest, när omdömet är lite si och så, eller kanske medvetandet helt och hållet satts ur spel med för många glas? Eller tänk om han kommer och du sitter och tittar på en porrfilm i hemlighet, då ingen ser det? 

Vi har nu söndagen före domsöndag. Före. Det finns ännu tid att tänka och bereda sig. Petrus skriver (1 Petr 5:8):

Var nyktra och vaksamma. Er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka.

Och lite tidigare skriver han (4:7):

Slutet på allting är nära. Var därför förståndiga och nyktra, så att ni kan be.

Att vara nykter betyder inte bara att låta bli att supa sig full, vilket gör att vi inte har omdömet kvar, utan i förlängningen betyder det att inte på något sätt låta sig berusas, vare sig av starka drycker eller av svärmeri som tar bort det sunda omdömet.

Det som en kristen förmanas till är att vara vaksam och ständigt vaka och be, att leva i gemenskap med Frälsaren vad vi än gör och var vi är.

Nu tänker du kanske på att du också behöver sova. Jo, att ständigt vaka betyder inte att du ska försumma den naturliga sömnen. Att vaka betyder att vara beredd, och det är man också när man sover, då Jesus har vård om oss och vi är i hans händer. På samma sätt är det med dem som på ålderns höst tappat sin vanliga omdömesförmåga genom sjukdom, eller om man ligger medvetslös på intensiven. Den som hör Herren till får alltid vara trygg i hans händer. 

Att vara vakande betyder nämligen inte att det är vår aktivitet som avgör. Det handlar om vilan i det som Jesus har gjort för oss, och att vi i hans famn inte ger oss in på något farligt som han inte vill vara med på. Förmaningen att ständigt vaka ska hålla press på vår gamla människa, som behöver lagens piska för att inte somna in i andlig likgiltighet och falla i synder som hindrar oss från att leva i bönekontakt med Jesus. 

Jesus kommer tillbaka en gång

Det andra vi får veta av texten är att Jesus kommer tillbaka en enda gång, och då kommer han synligt för alla och för att ställa fram alla inför sin domstol.

Det har gjorts olika modeller av hur det ser ut när Jesus kommer tillbaka och hur många gånger han kommer. En av de mest fantasieggande är tanken på att Jesus först kommer för att hemligt rycka upp de troende till himlen, medan de som inte tror fortsätter att leva sitt liv, men i stor förvåning över att en del människor har försvunnit. De skulle då genomlida den stora vedermödan. Efter vedermödan kommer Jesus tillbaka en gång till tillsammans med de troende för att grunda tusenårsriket, och ytterligare en gång efter tusenårsriket.

Den här tanken har gjorts populär bland annat genom en serie böcker ”Left behind” (Lämnad kvar), som också har blivit film. Romanserien inleddes 1995. Författarna är Tim LaHaye och Jerry Jenkins och det har sammanlagt blivit 16 romaner som har sålts i över 65 miljoner ex. Hittills har det gjorts tre filmer om böckerna. Den bakomliggande tanken går tillbaka till Hal Lindsay, som på 1970-talet skrev en del bästsäljande böcker. Då präglades uttrycket dispensationalism om Lindsays läror – från engelskans dispensation = dispens, befrielse eller undantag. 

Den här tanken är bara en bland många olika teorier. Termerna är brokiga och förvirrande. Man talar om premillenialister och postmillenialister, och bland de förra om pretribulationalister, midtribulationalister och posttribulationalister. Man är oenig om tusenårsriket ska komma före eller efter vedermödan, och man är oenig om uppryckandet ska ske före, mitt under eller efter den stora vedermödan. 

Läran om det hemliga uppryckandet handlar om att den ene av de två männen på åkern blir osynlig, han rycks upp. Den som blir kvar blir alltså plötsligt medveten om att kamraten har försvunnit på ett oförklarligt sätt, men annars är allt som vanligt. På samma sätt sitter två kvinnor tillsammans och den ena är plötsligt borta.

Det är naturligtvis väldigt tacksamt att skriva en dramatisk roman om sådant. Mitt under en flygresa är en flygvärdinna plötsligt borta. Den som sitter bredvid en och som man har talat med är också borta. En mamma upptäcker att barnet i vagnen är borta. Hu, så kusligt! 

Sådan undervisning är tyvärr väldigt vanlig och de böckerna och filmerna som jag nämnde har haft en stor genomslagskraft också i lutherska kretsar. För några år sedan undervisades just så på dagarna ”Med evigheten i sikte”.

Frågan är om texten verkligen beskriver något sådant. 

Då skall två män vara ute på åkern. Den ene skall tas med, den andre lämnas kvar. Två kvinnor skall mala på en handkvarn. Den ena skall tas med, den andra lämnas kvar.

Verbet afiemi som här översatts lämna kvar kan betyda många andra saker: låta gå, sända bort, förskjuta, lämna därhän, låta vara, men också förlåta synd. Vilken betydelse har ordet här? Om man lämnar något därhän eller förskjuter finns ingen direkt betydelse att man skulle fortsätta som förr. Om brandmän hittar två personer i ett brinnande hus och räddar den ene men lämnar den andre kvar, kan vi inte tänka oss att den andra fortsatte att leva i huset. Han har omkommit. På samma sätt var det på Noas tid. De som lämnades kvar omkom i floden.

Betoningen ligger på tas med i motsats till att lämnas kvar med en tydlig parallell till syndafloden. Det var åtta personer som togs med. De andra blev kvar. Vilka ödesmättade ord!

Det finns ingenting i Bibeln som säger att Jesus ska komma tillbaka flera gånger. I Matt 25 undervisar Jesus om att han ska komma i härlighet och alla änglar med honom, och då ska han sätta sig på sin härlighets tron. Det sker en gång. Det är om den stunden han manar oss: 

Var därför vaksamma. Ty ni vet inte vilken dag er Herre kommer.

Som på Noas tid

Vi ska slutligen återvända till jämförelsen med Noas tid.

Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så skall Människosonens ankomst vara.

Var det fel att människorna åt och drack? Var det en synd att gifta sig och bli bortgifta?

Vi ska gå till 1 Mos 6, där situationen före floden beskrivs. 

När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha.

Av det här anar vi ett grundfel i hur män och kvinnor lever tillsammans. Guds söner är här antagligen en beskrivning av stamfäderna eller de som hade ämbetet att undervisa och leda folket. De handlade själviskt och egensinnigt. De frågade inte efter Guds vilja, utan bestämde själva efter sitt kötts begär. De var alltigenom onda.

Några verser senare berättas om hur Gud fattar ett allvarligt beslut och säger till Noa (v13):

Jag har beslutat att förgöra alla levande varelser, ty för deras skull är jorden full av våld. Se, jag skall fördärva dem tillsammans med jorden.

Nu ger han Noa en tid för att förbereda räddningen för sig själv och sin familj. Samtidigt får han möta gäckande kommentarer av människorna omkring. Petrus beskriver dem som olydiga, när Gud tåligt väntade medan arken byggdes (1 Petr 3:20). 

Jesus säger att det ska vara likadant inför hans återkomst. Det ska vara en liknande lösaktighet i fråga om giftermål. Det ska finnas samma slags gäckerier av Guds ord och varningar. Människorna ska inte bry sig, även om Gud varnar i sitt ord. Och plötsligt ska dagen komma när det är för sent. 

När människorna på Noas tid upptäckte flodvågorna var det för sent. Vi kan tänka oss att människorna som mötte tsunamivågorna i sydostasien för några år sedan kände samma fasa när de märkte att de inte kunde komma undan. Den här fasan är naturligt för en människa som inte bryr sig om Guds ord.

När Lukas berättar om Jesu återkomst påminner han om den här situationen (Luk 21:25ff):

På jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån. Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen. Ty himlens krafter skall skakas. Då skall man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet.

Det här är ju precis vad vi har börjat se i vår värld. Men människorna förstår ingenting. De förstår inte att ta vara på det som Jesus säger sedan: 

Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning.

Räta på er! Ni har ingen orsak att vara rädda! Det är ju tvärtom. När vi ser det här har vi orsak att glädjas, för nu ska den onda tiden ta slut. Nu kommer Jesus tillbaka. 

Nu är vi tillbaka vid den fråga som jag började med. Den som känner Jesus ska få möta honom med glädje. Paulus skriver om det i 1 Tess 4:15ff, för att visa att både de som har dött i tron och de som får uppleva hans återkomst ska få möta Herren:

Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.

Här har vi också ett ord om att ryckas upp. Men det handlar inte om att ryckas upp i motsats till dem som inte tror, så att de skulle lämnas att leva på jorden, utan det är en jämförelse med dem som väcks upp ur gravarna. I det saliga ögonblick när gravarna öppnas ska alla troende uppstå för att möta Herren, och sedan ska alla som lever och är kvar möta honom på samma sätt, inte på en jordisk plats, utan i rymden, egentligen i luften. Det är en beskrivning av en plats som vi inte kan förstå. Den anknyter till det sätt som Jesus lämnade jorden: han togs upp i luften. Det är inte en geografisk plats så och så långt över jordytan, utan den plats som Gud har berett åt dem som älskar honom.  

Är du, min vän, ängslig för att du är en syndare, precis som de som förgicks i Noas tid, som inte alltid varit vaksam, som inte alltid haft Jesus i tankarna? I dag har vi ännu tiden före domedagen, ännu får vi fråga honom som gett sitt liv för att vi skulle få leva för evigt med honom om det är något som fattas oss. 

Och då får vi gå till Guds Ord. Det säger att Jesus har betalat för oss, ja för hela världen, så att vår synd är borta. Ingenting ska längre anklaga oss, utom vår otro. Ordet säger att Gud så älskade världen att han utgav sin enfödde Son, för att ingen enda som tror på honom ska gå förlorad utan ha evigt liv. Och vi får gå till vår dopattest, som säger att vi i dopet har räddats genom vatten likt Noa och hans familj, så att de vredgade vågorna inte har någon makt över oss. Vi får ta emot det Ordet av Herren, som säger att han inte kommer att lämna någon av dem som tror på honom att förgås, utan han ska låta dem uppstå på den yttersta dagen. Och den uppståndelsen ska inte vara till skräck, utan i glädje, för då får vi uppleva att den onda tiden som vi lever i då är borta, och att endast ljus, liv och salighet återstår för Herrens folk. Även du får tillhöra den saliga skaran, för Jesu skull.

På den grunden får du räta på dig och fröjdas åt de tecken som säger att han kommer snart. 

En liten tid av kval och strid,
sen stilla sabbatsro,
sen salighet till evig tid i fridens sälla bo.
Se upp med fröjd! Han kommer snart,
din Gud och Frälserman.
Vad nu är mörkt skall då bli klart.
Var trygg, snart kommer han!

Bön: Tack, käre Jesus, för att du gett oss ett hopp som är grundat på något bättre än på våra ansträngningar att vaka och vara redo. Tack för att du gjort allt som behövs för att få möta dig med fröjd när du kommer och komma in i den himmelska bröllopssalen. Håll i oss hårt, så att vi inte kommer bort från dig och blir förförda av allt det onda som finns runtom oss och glömmer att leva av ditt Ord och vara med dig i bönen varje dag. Om det ber vi, för ditt utgjutna blods skull. Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 18.11.2012.